Fostrad jämlikhet

Recension av Walter Mischel Marshmallowtestet och Per Molander Ojämlikhetens anatomi.

av Patrik Strömer

Hur många procent längre tid måste en person vänta på sin marshmallow för att kunna jämna ut en på förhand ojämlik fördelning? 

Frågan kan tyckas obegriplig, men den handlar om huruvida en person tror att det finns ett förutbestämt öde, eller om personer, karaktär och samhälle kan förändras. Den som försöker driva tesen om att det finns beständighet, oavsett människors handlingar, har onekligen en dryg uppförsbacke. Den som förespråkar förändring kan däremot bli kändis, om det bara finns ett skojigt trolleriknep att ta fram. 

Walter Mischel har blivit känd för sina psykologiska experiment och studier. Mest omtalat är experimentet med barn som lovats en marshmallow till om de kunde stå emot frestelsen att äta upp den marshmallow som ställts framför dem. En uppföljning visade att de barn som klarade denna prövning klarade sig bättre i livet än de som åt upp direkt. Ju bättre självbehärskning, desto bättre liv.

Vad som är intressant är att den förmågan inte är konstant. Arvet spelar roll när det gäller en människas karaktär, men både normer i samhället och tydlighet i den nära miljön bidrar till att stärka disciplin och självkontroll.

Någonstans finns alltså en koppling mellan graden av tillit och viljan att själv agera ansvarsfullt. Den som tror att alla andra bara luras, går raskt med i nätverket ”Allt till alla. Genast!”. Den som är trygg i sig själv och fått uppleva infriade löften, vet att framtiden kan vara ännu mer fantastisk än nuet.

Inte minst inom skolvärlden är detta en viktig lärdom. Det finns en poäng med slit, läxor och långtråkighet.

Slutsatsen är, fritt tolkad, att kravlöshet är det hårdaste straff som kan delas ut till ett barn. Ett sådant liv blir meningslöst, både på kort sikt och senare i livet. Hur ska någon kunna förändra sitt liv eller förbättra sin position, utan mentala och intellektuella redskap att göra det? 

Per Molander är både en stabil byråkrat, som bland annat ligger bakom den svenska budgetlagen, och en skrivande intellektuell. Hans utgångspunkt i Ojämlikhetens anatomi är betydligt dystrare. Så rör den sig också på en mer abstrakt nivå, där både idéer och materialism speglas för att bekräfta hypotesen.

Tyvärr är det slarvigt tänkt och reflekterat av Molander, vilket nog är nödvändigt om tesen inte ska punkteras. Att ojämlikheten är evig och dessutom mångfaldigas om ingenting görs.

Utgångspunkten är nog så intressant, nämligen hur det materiella överskottet kan och bör fördelas i ett samhälle. Och nog är det fascinerande att ta del av vad som sker socialt när människan blir bofast och den sociala skiktningen börjar ärvas. Men vi är då tusentals år tillbaka i historien. Så hur kan hela den industriella revolutionen och de senaste seklernas makalösa förbättring av människors livsvillkor helt ignoreras i boken? Förmodligen för att tesen inte håller annars. 

Den materiella ojämlikheten är en sak, en annan är om den upprätthålls genom olikheter inför lagen. Så länge alla människor har samma formella möjligheter, finns det inga järnhårda samhällslagar som hindrar begåvade personer att lyckas i livet, entreprenörer som kullkastar gamla sanningar och blir rika på kuppen, eller innovatörer som bidrar med nya kunskaper. Att vara fattig på svältgränsen är att vara utsatt. Att leva i ett rikt samhälle där någon är tio gånger rikare än du, är bara en möjlighet!

Så vad spelar det för roll om folkskolegrabben i Sten Selanders dikt får Göran Greider att rysa av längtan efter hård fördelningspolitik, eller Per Molander att vilja skriva en hel bok, när det väsentligaste perspektivet helt saknas? Jämlikhetens anatomi passar in i prokrustesbädden, men inte hos de levande människorna.

I stället borde större tankemöda ägnas åt de barn som inte kan vänta på sin kommande belöning. Fundera på om politiska reformer kan skapa jämnare förutsättningar för fler att växa upp och bli ansvarsfulla personer – och i så fall vilka reformer det skulle vara. Mer hoppfullt, om än mer krävande.