Intervju: Pauline Dixon

”Föräldrarna försöker göra det bästa för sina barn”

I fattiga länders mest utsatta slumområden går många elever i små privatskolor. När skolorna studerats visar de sig vara bättre än de statliga alternativen. Men utmaningarna är stora: Pedagogiken måste utvecklas, hjälpmedel behövs, och stora biståndsprojekt kan ibland försvåra verksamheten.

av Mattias Svensson

– Några av de här barnen är oerhört intelligenta.

Pauline Dixon som i tio år forskat om skolor i fattiga länder vid Newcastle University berättar om sitt senaste projekt, i Tanzania.

– När vi frågar lärarna om vilka barn som är mest begåvade lyfter de ofta fram den som är bäst på att lära sig saker utantill. Mycket av undervisningen bygger på repetition. Men med hjälp av IQ-tester har vi hittat oerhört begåvade barn i slummen. 

 Vad tänker ni göra för dem?

– Vi startar med 40 högbegåvade elever. Tanken är att ge dem andra färdigheter än skolan ger, som mest undervisar via repetition. Från entreprenörskap till att göra solpaneler för att få elektricitet. Som de sedan kan sprida till andra. Och samtidigt ta död på föreställningen att fattiga människor skulle vara mindre begåvade än andra.

Tagit död på föreställningar har hon gjort förut. Pauline Dixon var delaktig i en stor studie 2003–05 finansierad av John Templeton-stiftelsen. Den visade att utbildningen i de fattigaste delarna av länder som Indien, Ghana, Kenya och Nigeria ofta utförs till låga kostnader av privata skolor. Tester av 2 000–4 000 barn i respektive land visade att dessa skolor generellt sett håller en högre kvalitet än jämförbara statliga skolor: lärarnärvaron är högre, böcker och lokaler är bättre och eleverna presterar bättre. Kostnaderna är samtidigt lägre, framför allt genom att lärarlönerna ligger på runt en fjärdedel av vad ofta fackanslutna och formellt utbildade lärare i statliga skolor får.

– I de här länderna är det paradoxalt nog så att de lärare som når goda studieresultat är unga, oerfarna och saknar formell behörighet. Formella meriter och erfarenhet har visats vara omvänt korrelerat till resultat, berättar Dixon.

Många föreställningar ställs på ända i mötet med kåkstädernas skolor. Ibland är inte ens ansvariga politiker medvetna om deras existens.

– Jag minns när vi kom till Kenya för vår första studie. Där möttes vi av utbildningsministern som sade att det inte fanns några privatskolor för fattiga barn, bara för de rika. Vi hittade 76 privatskolor, med 12 000 elever i Kibera [Nairobis största slumområde], och fem statliga skolor för 8 000 elever i samma område.

 Varför går eleverna till privata skolor?

– Anledningarna skiljer sig. I Asien är det generellt sett för att föräldrarna vill att barnen lär sig engelska, i Afrika för att de statliga skolorna inte fungerar.

 Hur har de råd?

– Skolgången kostar ungefär 4 procent av minimilönen för en arbetare, per barn. Det varierar och det finns ofta syskonrabatt och hänsyn till föräldralösa. Och det blir inte sällan liknande kostnader när böcker, resor, mat och skol-
uniform ska betalas av föräldrarna i den skola som erbjuds ’gratis’ .

– Så anledningarna skiljer sig, men även om föräldrarna är fattiga och inte sällan själva analfabeter så gör de upplysta val. De är inte lurade som en del biståndsorganisationer vill ha det till. Föräldrarna försöker göra det bästa för sina barn.

 Är det den typen av respons du möter här i väst?

– En del är fortfarande förvånade över resultaten. Men vi har så pass stort elevunderlag, i så många länder – nu senast från tidigare konfliktområden som Sudan och Sierra Leone – att jag kan säga att de verkligen är solida. För en del spelar fakta ingen roll, de är fast i uppfattningen att utbildning ska vara gratis och komma från staten.

 Vad säger du till dem?

– Jag säger att ’det kanske är din åsikt, men föräldrarna lyssnar inte’. Det är så lätt att tycka saker från ett ombonat professorskontor i den rika delen av världen, men föräldrarna till de här barnen bryr sig inte om det.

– Det var ju inte som att privatskolor för de fattigaste var vår idé eller något vi initierat. De fanns redan, överallt. En respons på föräldrars desperation och entreprenörer som ser möjligheter, en genuin gräsrotsrörelse.

 Men vore det inte bättre med gratis skolgång?

– I den bästa av världar, kanske, men det är inte alltid så det ser ut. Vi följde upp i Kibera vad som hände när Kenya med 55 miljoner dollar från Världsbanken erbjöd gratis undervisning. De skröt över 3 296 nya elever i de fem statliga skolorna. Samtidigt försvann runt 6 000 elever från de privata skolorna, och skolor för ytterligare 4 600 elever har lagts ner. Det tycker inte jag är en stor succé.

– Och efter sex månader började eleverna komma tillbaka. Statens undervisning var för dålig.

 Vad kan man göra i stället då?

– Jobba med de här skolorna som finns. Småskaligt och utifrån gedigen forskning om vad som fungerar. Hjälp de allra fattigaste med skolpeng av olika slag. Och skolorna med hjälpmedel och pedagogik. Jag är samtidigt lite rädd för effekterna när biståndsorganisationerna kommer in.

 Hur menar du?

– Ett exempel som nästan gjorde mig gråtfärdig är i Punjab, Indien. En hjälporganisation letar efter framgångsrika privata skolor för att köpa upp alla platser för fem år framåt och låta barnen gå gratis där.

 Varför är det dåligt? Förklara.

– Därför att skolans ägare arbetar hårt för att få in elever, han måste erbjuda en bättre undervisning än konkurrenterna för att få ihop ekonomin. Föräldrarna betalar av sina surt förvärvade slantar så att de kan ställa krav på skolan. I utbyte mot pengarna är skolans ägare och lärarna ansvariga inför dem.

– Nu finner ägaren att han fått pengar från någon trevlig person från en hjälporganisation. Oavsett om han anstränger sig, oavsett om lärarna dyker upp, oavsett om eleverna gör det. Är han en riktigt god människa kommer det förstås inte att göra någon skillnad, men han har inte samma anledningar att anstränga sig lika hårt. Hjälp är inte okomplicerat.