En av nio kan ta kriget med sig hem
Krig har alltid utgjort en lockelse för en viss typ av unga svenska män. Inbördeskriget i Syrien lockar dock anmärkningsvärt många till jihadistiska terrororganisationer som al-Qaida. Många har redan mött döden, andra kan komma att ta den med tillbaka.
av Per Gudmundson
Ovan:
01 19-årig boråsare i propagandafilm inför sitt självmordsdåd.
02 Göteborgare poserar med foten på en dödad fiende.
03 Krigare från Sverige firar erövringen av en militärbas.
04 Stockholmare håller upp ett avhugget huvud.
05 Godis hemifrån i packningen.
06 Det förekommer även kvinnor från Sverige, men inte i strid.
07 När en krigare dör lever hans själ vidare i en fågel.
08 Även på jobbet i al-Qaida firar man med tårta.
09 Krigarna från Sverige har varit väldigt aktiva på Facebook.
Strax före klockan fyra på eftermiddagen den 24 maj klev en man in på det judiska museet i Bryssel. Han hade ljusblå jacka, mörka byxor, basebollkeps på huvudet och han kånkade på två axelväskor. Inne i museets entré plockade han upp sin kalasjnikov och sköt mot de människor som fanns i närheten. Tre personer dog omedelbart, en fjärde avled senare på sjukhus av skadorna.
Attacken var över på 90 sekunder, varefter gärningsmannen försvann till fots. På övervakningsbilderna framgick att skytten hade en videokamera monterad på bröstet, som för att dokumentera händelsen.
Sex dagar senare greps den 29-årige franske medborgaren Mehdi Nemmouche vid en järnvägsstation i Marseille. I hans packning fanns en kalasjnikov, en revolver, ammunition till bägge vapnen, en gasmask, samt en flagga med emblemet för terroriströrelsen Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS). I en av mannens kameror fanns en ljudfil där han tog på sig ansvaret för dådet i det judiska museet.
Utredningen har visat att Mehdi Nemmouche är hemvändare från inbördeskriget i Syrien. Han ska ha rest till Syrien i september 2012, och tagit sig hem till Frankrike igen efter ungefär ett år i det heliga kriget.
Mehdi Nemmouche är det första exemplet på vad Europas säkerhetstjänster fruktar mest av allt just nu: Att jihadveteraner från Syrien återvänder till Europa – krigshärdade, avtrubbade, traumatiserade – och vänder sina vapen mot väst.
Mehdi Nemmouche genom övervaknings-kameror på Judiska museets i Bryssel strax innan han öppnade eld i museets entré tidigare i år.
Foto: Reuters / TT
Enligt Säkerhetspolisen har minst 80 personer rest från Sverige till Syrien för att strida med grupper inspirerade av al-Qaida. Av dem har, återigen enligt Säpo, omkring 20 stupat i strid. I mitten av juni uppgav Säkerhetspolisen för första gången också hur många av jihadisterna som har återvänt till Sverige. ’Drygt hälften’ av Syrienresenärerna har också kommit hem igen på ett eller annat vis. Vissa har varit hemma för sjukvård och återhämtning för att sedan återgå till kriget, andra har stannat permanent.
Vilka är det som reser från tryggheten i Sverige för att delta i en av världens just nu blodigaste konflikter? I augusti förra året skrev jag en artikel i en facktidskrift som ges ut av kontraterrorismenheten vid den amerikanska krigsakademin West Point (”The Swedish Foreign Fighter Contingent in Syria”, CTC Sentinel, sept. 2013). Jag hade då identifierat 18 krigare med namn och personnummer, som därmed kunde kartläggas i offentliga register och genom anekdotisk information i sociala medier. Detta gav möjligheten att teckna en tämligen tydlig bild. 
Krigarna från Sverige var huvudsakligen unga män. Medianåldern var 23,5 år i ett åldersspann från 18 till 37. De var vanligen bosatta i förorter till våra storstäder, och hade generellt låga eller inga inkomster. Enbart fyra hade inkomster så stora att de indikerade fasta jobb, medan nära hälften hade deklarerat inga inkomster alls, vilket kan betyda att de studerade, bodde hemma eller levde på bidrag alternativt svartjobb. De var också uppväxta i familjer med låga inkomster. Familjerna var stora, med syskonskaror på genomsnittligen fem barn, vilket givet miljonprogramsbostädernas utformning antyder trångboddhet, och tonår tillbringade med gänget nere i centrum snarare än i hemmet.
Samtliga 18 hade invandrarbakgrund. De hade antingen invandrat själva i ung ålder, eller fötts i Sverige av invandrade föräldrar. De härstammade från en rad länder, exempelvis Irak, Jordanien, Marocko, Kosovo och till och med Filippinerna. Enbart en av de 18 kom från Syrien, vilket betyder att man torde kunna avfärda teorin att krigandet skulle vara en nationell frigörelsekamp. Hela tio hade libanesisk bakgrund (huvudsakligen libanesiska palestinier). En hade skandinavisk bakgrund – mamman var finsk konvertit och pappan från Sudan. Alla utom två var svenska medborgare.
Alla 18 var vad man kan kalla hemodlade jihadister. Samtliga hade gått igenom åtminstone delar av den svenska skolan, och kan antas ha varit väl förtrogna med de så kallade svenska värderingarna.
Man kan föreställa sig att krigarna skulle utgöras av särskilt våldsbenägna män. Och visst, nästan hälften återfanns i brottsregistret. Men i nästan alla fall rörde det sig om småbrottslighet, som haschrökning, snatteri eller slagsmål. Endast en kunde betraktas som grovt kriminell. Den personen hade 15 domar i bagaget: allt från grov kvinnofridskränkning till narkotikabrott och brott mot knivlagen.
På det hela taget kunde man säga att de som hade rest till Syrien för att kriga inte skulle skilja sig från vilken som helst annan slumpvis utvald grupp förortskillar, i socioekonomiskt hänseende. Påvra förhållanden kan i sig inte förklara resandet – det finns hundratusentals unga män med samma bakgrund som inte åker.
Den regionala fördelningen visade ett mönster. Nästan alla av de identifierade krigarna var bosatta i sydvästra Sverige, och mer än hälften kom från Göteborgsförorterna Angered och Bergsjön. Bland dessa kunde man finna flera sorters kopplingar. Vissa kanske hade gått i samma skola, några hade tränat i samma kampsportsklubb, andra hade tillbringat tid på den radikala Bellevue-moskén, ett par av dem var släkt med varandra, och så vidare. Sammantaget gav det en bild av hur rekryteringen fungerar. Idén att åka till Syrien tycks spridas mun till mun, i vänkretsar, via släktband, genom att någon känner någon som i sin tur känner någon. Det tycks inte vara så att al-Qaida har ett rekryteringskontor eller en brevlåda eller någon särskild värvningsman dit hugade kan vända sig. Det är snarare någons polare som är vägvisare, och kompisgäng som radikaliserar sig själva.
Men bilden av den kicksökande förortsgrabben i dåligt sällskap är bara halva sanningen. Av de 18 krigarna visade det sig att hälften på ett eller annat sätt hade redan kända kopplingar till den globala jihadiströrelsen. En krigare uppgav sig vara tränad av terrorgruppen Lashkar-e-Taiba i Kashmirområdet mellan Pakistan och Indien. Två var propagandister och hade drivit webbsajter med våldsbejakande islamistiskt innehåll. En krigare var son till en dömd terrorist, en annan var bror till en dömd terrorist. Tre stridande bröder kom från en familj med flera kopplingar till al-Qaida, med bland andra en morbror som sitter fängslad i Tyskland för att ha försökt spränga passagerartåg i en mycket uppmärksammad terrorkomplott 2006.
Samtliga 18 var sunnimuslimer, och alla utom en har såvitt känt anslutit sig till de mest extrema jihadistiska rörelserna. Om en stridande från Sverige berättas att han först hade anslutit sig till den mer världsliga Fria syriska armén, men lämnat gruppen då soldaterna där både rökte cigaretter och lyssnade på musik – han sökte sig istället till en mer rättrogen grupp.
Jihadisterna från Sverige hade också bevisligen deltagit i strid. Åtta av de 18 hade rapporterats döda. Flera hade skadats.
Så såg det alltså ut i augusti förra året, då Säpos officiella uppskattning av det totala antalet krigare från Sverige låg på runt 30. Sedan dess har resorna till Syrien fortsatt, men inget har egentligen framkommit som ändrar den bild som gavs i min kartläggning. Den enda större skillnaden nu är rapporterna om att även unga kvinnor på egen hand har börjat resa till Syrien – inte för att strida, men för att gifta sig med stridande män och understödja logistiskt.
Att personer från Sverige reser ut till jihad är inget nytt. Under 1990-talet drog några till Bosnien, och sedan några till Tjetjenien. Ett antal män (och ibland även deras fruar) reste till Afghanistan, och tränades i al-Qaidas läger. Under 2000-talet har resorna gått till Afghanistan, Pakistan, Jemen och till stor del till Somalia. Från 2006 till i dag uppges omkring 30 personer, huvudsakligen exilsomalier i Sverige, ha rest för att strida med al-Shabaab eller andra grupper i Somalia. Inbördeskriget i Syrien placerar sig i en annan dimension. Med 80 resenärer på två år överträffar Syrien alla andra konfliktzoner tillsammans, med råge. Faktum är att Sverige tillhör de länder i Europa som har flest jihadister i Syrien per capita (även Danmark och Norge är drabbade i ungefär lika stor utsträckning).
Syrien tycks ha en större dragningskraft. Kanske beror det till viss del på Syriens stora betydelse under profeten Muhammeds tid. En annan förklaring är att Syriens diktator Bashar al-Assad tillhör världens grymmaste, och att det kan tyckas särskilt legitimt att störta honom. Ytterligare en anledning kan vara närheten. Det är enkelt och billigt att ta ett lågprisflyg till Istanbul eller Ankara, och fortsätta med lokalbussar till den turkiska gränsen mot Syrien. Detta lär vara den vanligaste resvägen. Vid gränsen möts man av en kontaktperson, eller så söker man sig till något av de ”gästhus” i regionen som de stridande använder som rekryteringsstationer.
Men varför skulle jihadisterna i Syrien utgöra ett problem för Sverige? Svenskar har ju dragit ut i främmande krig sedan urminnes tider?
Trots 200 års fred har svenskar varit tämligen flitiga deltagare på slagfälten. På 1800-talet stred många hundra svenskar i dansk-tyska kriget. Svenska officerare byggde upp den persiska shahens gendarmeri före första världskriget. Drygt 70 svenskar stred för Tyskland under första världskriget, ett dussin för Frankrike, och tusentals utvandrade svenskar fanns i amerikansk krigstjänst, till exempel. 1 500 svenskar slogs i anti-ryska och anti-bolsjevikiska förband i Finland och Baltikum, men det fanns även svenskar i Ryssland, både på den vita sidan och i de revolutionära röda styrkorna. Svenskar bistod kejsar Haile Sellassie i att bygga upp den etiopiska militären och slogs i försvarskiget mot Mussolini på 1930-talet. Drygt 9000 svenskar hjälpte de allierade i andra världskriget. 300 svenskar åkte till Norge för att strida mot Wehrmacht, och omkring 10 000 personer från Sverige deltog i frivilliginsatserna i Finland. Omkring 200 svenska medborgare stred för Nazityskland, och det fanns också ett mindre antal svenskar i Stalins röda armé. Även i modern tid har svenskar sökt sig till kriget, i allt från den bosniskkroatiska armén – minns krigsförbrytaren Jackie Arklöf – till franska Främlingslegionen.
Spanska inbördeskriget 1936 till 1939 kanske kan tjäna som parallell. Över 500 svenskar drog till Spanien, den överväldigande majoriteten för att strida på den republikanska sidan, för vänsterregeringen, mot general Francos och fascisternas uppror. Majoriteten (drygt 340) var medlemmar i Sveriges kommunistiska parti eller ungdomsförbundet Svensk kommunistisk ungdom. Värvningen leddes av en högt uppsatt kommunistisk politiker i Stockholm, som i sin tur tog order av det Sovjetstyrda världsomspännande organet Komintern. Det var inte så konstigt som det må låta i dag – vid denna tid var SKP, alltså det som i dag är Vänsterpartiet, direkt styrt från Sovjet.
Man kan lätt föreställa sig hur det demokratiska Sverige såg på riskerna med ett framväxande revolutionärt, krigstränat och Sovjetstyrt kommando inom landets gränser. Hundratals svenskar var uppenbarligen beredda att ta till vapen för att bygga en kommunistisk idealstat. I februari 1937 lade regeringen fram ett lagförslag som kriminaliserade värvning till Spanien. I mars blev det brottsligt för svenska medborgare att delta i inbördeskriget – straffbart med sex månaders fängelse – och dessutom gjordes svenska pass ogiltiga för resor till Spanien.
En jämförelse mellan Spanien och Syrien visar både likheter och skillnader. I bägge fallen rör det sig om en idealistiskt motiverad krigföring för ett högre mål: i Spanien kommunism, i Syrien kalifat. I bägge fallen utgör resenärerna i någon mån även ett säkerhetshot mot Sverige. På 1930-talet fanns hotet om en väpnad femte kolonn inom landet, nu oroar man sig för att veteraner från Syrien ska begå terroristdåd även på hemmaplan.
Men det finns i dag inga juridiska medel att hindra någon att resa från Sverige till kriget i Syrien. Det är inte förbjudet att vara med i en terroristorganisation och det är inte olagligt att delta i en terroriströrelses träningsläger. Den mest kraftfulla åtgärd Säkerhetspolisen har att tillgå är att kalla till ett frivilligt (!) samtal.
Den militära taktiken skiljer sig också åt. Där kommunismen var centralstyrd har den globala jihadismen utvecklats till en rörelse uppbyggd av närmast autonoma delar. Gräsrötterna uppmanas att bedriva jihad där de befinner sig. Det är inte nödvändigt att åka till kriget och invänta befälets order. Kriget kan komma till den enskilde individen, som bara behöver utse lämplig måltavla – ett judiskt museum i Bryssel eller varför inte ett shoppingstråk i centrala Stockholm – och därefter skrida till handling. Det är därför Europas säkerhetstjänster pekar ut Syrienresenärer som en central hotbild.
De personer som har rest till Syrien från Sverige har uppvisat en stor våldskapacitet och hängivenhet. I början av augusti förra året körde en 19-årig boråsare en bil lastad med sprängmedel in i en byggnad i västra Syrien. Det saknas tillförlitliga redogörelser för antalet dödsoffer, men 19-åringens egen terrorgrupp skryter om 200 döda. I november sprängde sig en 21-årig man folkbokförd i Stockholmsförorten Skärholmen till döds utanför Irans ambassad i Beirut, som hämnd för Irans inblandning i Syrien. 23 personer dog och minst 160 skadades. Hur många som dödats i reguljära strider är okänt. En jihadist som har återkommit till hemstaden Göteborg poserar stolt med totalt fyra lik på bilder på sin egen Facebooksida – han håller demonstrativt sin fot på huvudet på en av de dödade. Andra från Sverige sägs ha ingått avtal med Gud om att strida till döden i sina sista insatser på slagfältet.
Ung man från Skärholmen reser al-Qaidas flagga.
Foto: TT
Den mest skrämmande bilden har publicerats av en man från norra Stockholm. Han står iklädd kamouflagebyxor, blå t-shirt med religiöst motiv och stridsväst fylld med magasin. I ena handen håller han sin kalasjnikov, i den andra ett avhugget människohuvud.
Mannen med det avhuggna huvudet kommer inte att återvända till Sverige. Han stupade i vintras. Men veteranerna från Syrien som kommer hem till Sverige är brutaliserade, avtrubbade och traumatiserade. De är tränade i strid och sprängteknik. De är ideologiskt skolade i en politisk åskådning som förklarar att det är varje sann muslims plikt att bedriva heligt krig mot västvärlden, och militärt utbildade i en taktik som har civila som primär måltavla.
Det är inte ovanligt att terrorister i Europa har en bakgrund i något konfliktområde. Av de fyra män från Sverige som 2012 dömdes till långa fängelsestraff i Köpenhamn för att ha försökt iscensätta en massaker på Jyllands-Postens redaktion, hade tre rest i olika konfliktzoner. Självmordsbombaren i julruschen på Drottninggatan i Stockholm år 2010 sägs ha tränats i Irak av Islamiska staten.
Den norske terrorismforskaren Thomas Hegghammer är en av världens främsta i sitt fält. I sin artikel ”Should I Stay or Should I Go? Explaining Variation in Western Jihadists’ Choice between Domestic and Foreign Fighting” (American Political Science Review, feb. 2013) räknar han på sannolikheten att en jihadist i främmande land kommer hem och fortsätter med våldsamma aktiviteter. Han finner att en av nio krigare kommer hem för att senare begå, eller försöka begå, terrorbrott. Härav går inte att dra några säkra slutsatser om Syrien – olika konfliktzoner har visat sig generera varierande mängd terrorister. Men som ett genomsnitt är det en skrämmande hög siffra. Sverige har totalt haft 80 jihadister i Syrien, och hälften av dem sägs ha återvänt. Räkna själv.
Det våld, de krigsbrott och de terrorhandlingar som personer från Sverige begår i Syrien är egentligen nog för att understryka Sveriges moraliska plikt att ta problemet med jihadresenärer på största allvar. Ett passivt Sverige är medskyldigt till blodsutgjutelsen i Syrien.
Men jihadisterna utgör också ett påtagligt säkerhetshot på hemmaplan. Det visade om inte annat den 29-årige Mehdi Nemmouche när han stegade in på judiska museet i Bryssel. Samma sak kan hända i Sverige.
[…] har hundratals svenska radikaliserade muslimska ungdomar åkt till Syrien för att strida med Islamiska Staten; av dessa bedöms en av nio kunna ta med sig kriget hem till Sverige. Vidare bedöms cirka 2-3% av […]
[…] försökt att spåra svenska jihadister och vad som framgår där och på andra håll[39][40][41][42][43][44][45] upplever jag, utan att vara expert, som härrörande från helt andra kretsar, med extrema […]
en av det bästa jag läst på länge/björn
Det enda raka är att de som ansluter sig till IS döms för landsförräderi.
[…] svenskar i andra konflikter i relation till jihadsvenskarna. Även Per Gudmundsson har gjort det i ett inlägg i Magasinet […]
[…] förra numret av Neo lyfte Per Gudmundsson fram denna politik som föredömlig för dagens Sverige. Bortser man från de […]
Kriminalisera alla som reser till ökända konfliktområden. Och ta ifrån dem deras svenska medborgarskap och utvisa dem permanent från Sverige.
Håller helt med. Det är tamejfan absurt att de får komma tillbaka.
[…] Vidare rekommenderad läsning i ämnet är Per Gudmundsons nya artikel i Neo. […]
Det här är det utan motstycke vidrigaste som publicerats på Facebook. ISIS lägger ut massmord på sin wall.
Det är till och med värre än under Bosnienkonflikten.
Bilderna är vedervärdiga, men världen måste ingripa mot detta vanvett.
OBS! Jag vill varna dig innan du klickar på länken.
– våldet är helt ocensurerat
https://t.co/mqMPDKA4zV
[…] http://magasinetneo.se/artiklar/en-av-nio-kan-ta-kriget-med-sig-hem/ […]