Dödläget

Ekonomin närmar sig en grekisk situation. Det är snart tre år sedan senaten i USA beslutade om en reguljär statsbudget. Då åker president Barack Obama på tidig valturné.

av Hans Bergström

USA:s federala politiska system saknar såväl ledarskap som beslutsförmåga. Detta faktum är bekymmersamt för en värld som skräms av finansoro. Att Europa är lika oförmöget gör inte saken bättre.

Amerikanerna är synnerligen medvetna om problemet. President Barack Obama har bara 26 procents stöd för sitt sätt att hantera ekonomin (Gallup i augusti 2011). Den andel amerikaner som anser att kongressen i Washington DC gör ett acceptabelt jobb är nere på 13 procent (Gallup) – och kommentatorer undrar var dessa märkliga personer finns. Bara 18 procent bedömer att landet är på väg i rätt riktning, 75 procent i fel riktning – anmärkningsvärt med tanke på att de som röstat fram den sittande presidenten också brukar stödja hans riktning.

Allt detta skulle dock kunna förklaras med tillfälliga faktorer. Landet går igenom den svåraste finanskrisen sedan 1930-talet. Bostadspriserna har sjunkit drastiskt. Arbetslösheten biter sig fast. Kongressen har just förevisat hårda politiska blockeringar kring lyftet av skuldtaket. Med en ny och bättre kongress och – för halva väljarkåren – en ny president 2012, kunde man anta att förhoppningarna skulle stiga.

Men den politiska förtroendekrisen går djupare än så. Enligt en färsk studie av Rasmussen Opinion bedömer nu bara 32 procent att Amerikas bästa dagar ännu väntar i framtiden. 51 procent svarar, tvärtom, att Amerikas bästa dagar redan är passerade, att de finns ”in the past”. 17 procent är osäkra.

Den amerikanska optimismen – ”can do-attitude” – är en vital del av nationen. Denna kraft och hoppfullhet hos befolkningen har burit USA, även när politiken präglats av kaos och oförmåga. Tron på USA som möjligheternas land, ”land of opportunity”, har också motverkat den typ av klasskrig och hopplöshetens kravaller som vi har sett i Europa. Även människor med låg inkomst eller utan arbete har bevarat tron på att framtiden kan ge ett lyft. Hoppet har sällan övergett amerikanerna.

Men nu säger en majoritet amerikaner att de tror att nationens bästa dagar redan har passerat. Detta är värre än missnöje med en viss president och kongress. Amerika utan sin optimism vore inte längre Amerika.

De yttre uttrycken för att Washington DC inte fungerar är tydliga. USA är raskt på väg mot en grekisk situation ifråga om statsfinanserna, om inget görs. Det federala budgetunderskottet uppgår till nära 10 procent av BNP och statsskulden närmar sig 100 procent (beroende på hur man räknar skuldpapperen till socialförsäkringsfonderna).  USA uppfyller med andra ord inte på långa vägar Maastrichtkriterierna för medlemskap i den europeiska valutaunionen (3 procent underskott, 60 procent statsskuld).

Landet har hittills klarat sig på att vara ”safe haven” för placeringar i kristid. Inga bra alternativ har funnits, utom att köpa guld. USA har därför kunnat låna hur mycket som helst, extremt billigt. Men den dag verklig oro smyger sig in, och placerare begär högre ränta för att köpa amerikanska statspapper, blir räntebördan i statsbudgeten extremt betungande eftersom statsskulden uppgår till 15 000 miljarder dollar och ökar med 1 500 miljarder dollar per år. Man bör också vara medveten om att kostnaderna för de stora federala socialförsäkringssystemen – pensioner och sjukförsäkringen Medicare – skjuter i höjden de kommande åren, när baby boom-generationen från 1946–1964 lämnar arbetsmarknaden. I USA är ännu 2010 endast 13 procent av befolkningen över 65 år, jämfört med 18 procent i Sverige.

USA har alltså stora behov av långsiktiga beslut som återskapar förtroende för framtiden. Ändå har senaten inte lyckats klubba en reguljär statsbudget på snart tre år, sedan i april 2009.

Anledningen till just detta misslyckande är uppenbart: Majoritetsledaren i senaten, demokraten Harry Reid, vill bespara sina senatorer från att behöva rösta om enskilda budgetposter, eftersom deras röstning i olika sakfrågor skulle kunna vändas mot dem i kommande senatsval (i primärval inom det egna partiet eller av en republikansk kandidat i allmänt val). Eftersom 23 demokratiska senatorer är uppe för omval 2012, mot endast 10 republikaner, finns stor risk att demokraterna tappar sin majoritet i senaten. Negativa tv-annonser, som med några sekunders känsloargumentation beskriver en röstning i en viss fråga i senaten, kan få ett enskilt val att tippa över.

Presidenten, USA:s nationellt valde ledare: vad har han gjort under 2011, då världsekonomin stacks i brand?

President Obama har enbart under de åtta första månaderna av 2011 deltagit i 40 ”fundraisers” (mest middagar för välbärgade) för att samla in pengar till sin återvalskampanj 2012. Obamas 50-årskalas i Chicago förvandlades till en insamlingsmiddag, till priset 71 000 dollar per deltagande par. Veckan därpå hölls en lika dyr middag i New York.  Obamas mål är att samla in en miljard dollar för att säkra en andra mandatperiod som president, i huvudsak med syfte att kunna skrämma väljarkåren med de sociala nedskärningar som väntar om hans motståndare vinner.

Budgetproblemet kom inte som en överraskning 2011. Det har hela tiden stått klart att de enorma utgifterna för ”stimulansprogram”, för att rädda bilindustri och banker, för bostadssubventioner och hjälp till delstater, för tillfälligt sänkta arbetsgivaravgifter och utsträckta arbetslöshetsersättningar, för sjukförsäkringsreformen Obama-care – allt detta och mycket därtill, plus dyra nya regleringar – måste kombineras med en långsiktig plan för budgetbalans efter finanskrisen.

Presidenten själv tillsatte våren 2010 en kommission för att föreslå en sådan budgetplan. Kommissionen innehöll tunga företrädare från båda partierna och leddes av den förre republikanske senatorn Alan Simpson samt president Clintons förre stabschef Erskine Bowles. Kommissionen lämnade sin rapport, den så kallade Simpson-Bowles-planen, i december 2010. Förslaget stöddes av politiker från båda partierna, från den konservative Oklahoma-senatorn Tom Coburn till utgiftsliberalen Dick Durbin från Illinois. Dess kärna var en välavvägd blandning av reformer i socialförsäkringarna samt en skattereform med betydligt mindre av avdrag och samtidigt mer tillväxtfrämjande skattesatser (USA har tillsammans med Japan världens högsta bolagsskatt). Demokrater i kommissionen stödde utgiftsreformer, republikaner stödde skattereformer för ökade skatteintäkter. Däri låg den känsliga balansen.

President Obama tog i realiteten genast avstånd från kommissionens helhetsförslag. Han förde det inte vidare i den politiska processen. Kommissionen lämnades att dö. Presidentens budget i februari 2011 var finansiellt fullständigt oansvarig, med höga utgiftsökningar, gigantiskt underskott och ingen långsiktig plan. Den fälldes snabbt i kongressen, i senaten med röstsiffrorna 97–0.

När Obama pressades att komma med något som liknade en ”plan” för USA:s underskottsproblem, höll han i april ett tal som låtsades utgöra en plan men som var så vagt att kongressens budgetkontor – respekterat för politiskt oberoende – förklarade att det inte kunde beräkna effekterna (”vi kan inte göra kalkyler på ett tal”).

Därefter följde omröstningen om att lyfta skuldtaket – ett känsligt beslut i ett läge då befolkningen blivit starkt oroad över den skenande statsskulden. Inte heller då kunde president Obama erbjuda någon vägledning om vad han ville för framtiden. Landet lämnades ledarlöst i ett läge av ekonomisk kris. ”The President who fiddled when Rome burned”, som en icke välvillig kritiker skrev.

I mitten av september höll så presidenten ett upphaussat ”jobbtal” till kongressen. Han presenterade nära 500 miljarder dollar av populära åtgärder som ytterligare ökar budgetunderskottet – och överlät sedan generöst, utan egen vägledning, åt kongressen att fixa betalningen.

Varför vägrade presidenten visa ledarskap under ett 2011 då förtroendet rasade för den politiska förmågan att hantera de växande underskotten och skulderna? Man behöver inte vara någon Hercule Poirot för att finna huvudmotivet: Återvalskampanjen 2012.

Efter Demokraternas stora förlust i mellanårsvalet 2010, har Obama bedömt att han behöver en lång och dyr kampanj för att säkra en andra mandatperiod. Inför historien är det stor skillnad mellan att vara en ”one term president” och en ”two term president”. Sedan den nya republikanska majoriteten i representanthuset vågat anta budget-ordföranden Paul Ryans plan för att reformera Medicare långsiktigt, såg Obama och hans medarbetare två vinnande kampanjteman inför 2012:

1. ”Republikanerna vill avskaffa Medicare som vi känner det”. Medicare, den allmänna sjukvårdsförsäkringen för pensionärer, är populär i Amerika. Att vinna tillbaka pensionärernas röster är extra viktigt för Obama, eftersom många äldre är negativa till de besparingar i Medicare som är en del av finansieringen av Obama-care.
2. ”Republikanerna företräder de rika; de vill inte avveckla Bushs skattesänkningar för de välbärgade.” Viktiga beståndsdelar i ”Bushs skattesänkningar” var att mildra den höga amerikanska dubbelbeskattningen för entreprenörer och småföretagare. De fem procenten med högst inkomster står redan för hela 59 procent av inkomstskatten i USA, medan de 50 procenten med lägst inkomst inte betalar någon inkomstskatt alls. Enligt OECD har USA den mest progressiva inkomstskatten i hela den industrialiserade världen. Arvsskatten skulle med avveckling av ”Bushs skattesänkningar” återgå till 50 procent i USA, mot noll i Sverige.

Men bortsett från vad man anser om detta, ansåg sig Obama behöva klasskampsretoriken för sin återvalskampanj, kanske också för att mobilisera sin egen vänster inom det demokratiska partiet så att den går och röstar trots missmod inför hög arbetslöshet, utebliven invandringsreform och verkligheten efter fyra år med löfte om ”hope we can believe in”.

Om Barack Obama hade gjort Simpson-Bowles-planen till sin, hade hans två tänkta kampanjteman allvarligt försvagats. Han skulle då ha accepterat en parti-överskridande reform av Medicare och pensionssystem, liksom en skattereform med lägre nominella skattesatser (men bland annat lätt höjd bensinskatt) och som fört skattedebatten bortom låsningarna kring ”Bushs skattesänkningar”.

Höstkrisen 2011 kan tvinga Obama att återgå till att regera. Men ännu i augusti 2011, mitt under dagliga våldsamma svängningar på börser och finansmarknad, ägnade sig Obama åt att åka på bussturné i stater i Mellanvästern som blir viktiga för hans återval. I ett panelsamtal på CNN om det lämpliga i detta påpekade en reporter att det kanske var lite väl tidigt för presidenten att så tydligt gå in för valkampanj i stället för att leda landet. ”Valkampanjer brukar ju traditionellt inte börja förrän efter Labor Day” (som infaller i början av september). Den erfarne David Gergen – rådgivare åt en rad presidenter från båda partierna – sköt in: ”Ja, det är sant att valkampanjer brukar börja efter Labor Day – valåret, inte året före valet!”

Amerikansk politik har förvandlats till en ständigt pågående valkampanj.

Att det inte längre finns någon mellanvalsperiod förstör förmågan hos det nationella politiska systemet i USA. Jag fick i februari 2011 ett tiggarbrev från Marco Rubio, den nyvalde senatorn från Florida med goda framtidsutsikter. Han begärde pengar för sin återvalskampanj – inför senatsvalet 2016!

För första gången har nu även presidenten upphört att regera hela 18 månader före nästa val, för att i stället låta återvalet dominera (med visst undantag för utrikespolitiken; men även där har tidsgränser, som för den militära närvaron i Afghanistan, satts med stark hänsyn till valkampanjens behov).

Konstitutionen är helig i USA. Därför vill amerikanerna ogärna se att den politiska impotensen beror på systemfel, snarare än tillkortakommanden hos de individer som befolkar de centrala politiska institutionerna. Men det är utformningen av konstitutionen och dess tillämpning i en helt ny medievärld som gör att Washington har fundamentala problem att fungera.

”The Founding Fathers” – som Thomas Jefferson, John Adams och James Madison – präglades av sin erfarenhet av det brittiska kungahuset. De ville bygga institutioner för att begränsa och kontrollera centralmakten (”checks and balances”).

Det skedde dels vertikalt, genom att i konstitutionen noggrant dela upp befogenheter mellan den federala nivån och delstaterna; tionde författningstillägget gör klart att alla maktbefogenheter som inte uttryckligen tillerkänts den nationella nivån tillhör delstaterna eller folket. All restkompetens är således i princip delstatlig.

Det skedde dels horisontellt, via etablerandet av tre separata institutioner på den federala nivån: Presidenten (verkställande), kongressen (lagstiftande) och domstolsväsendet (dömande). Dessa tre institutioner har försetts med en omfattande och sinnrik uppsättning möjligheter att blockera varandra.

Grundlagsfäderna tvingades vidare söka maktbalans mellan olika krafter och regioner. Så tillkom en senat, med lika representation från små delstater som från stora, och ett representanthus, byggt på befolkningsstorlek. Senaten skulle bli ett eftertänksamhetens hus, med sex års mandatperiod. I representanthuset skulle ”folkviljan” omedelbart slå igenom. En balans mellan en populism som grundlagsfäderna djupt misstrodde och ett moget statsmannaskap som de eftersträvade.

Ett så komplext institutionsbygge gör det extremt svårt att komma till beslut om stora ting. Man kan säga att konstitutionen är byggd för att förhindra stora beslut. Den begränsar i princip den federala statens roll till att värna medborgarnas individuella rätt till ”life, liberty, and the pursuit of happiness” (kärnformuleringen i självständighetsförklaringen 1776).

Sedan konstitutionen skrevs har en del hänt. Den moderna staten tvingas hantera betydligt fler frågor än vad grundlagsfäderna hade önskat.

Men på senare år har de politiska villkoren fundamentalt förändrats även på andra sätt.

En förändring är framväxten av det moderna massmediesamhället, med ”sound bites”, ”images”, ständig mediebevakning och känslomässig tv-annonsering. En djupeffekt av detta mediesamhälle är ”a climate of suspicion”, som medieforskaren professor Thomas E Patterson uttryckt det. Varje förhandling, varje kompromiss och varje eftertanke speglas misstroget som ”svek” och ”hållningslöshet”.

En annan är att partierna har blivit ideologiskt alltmer homogena. Förr fanns det konservativa demokrater (”blue dogs”) från Sydstaterna och liberala republikaner från New England. Allianser kunde byggas, som bröt partilinjerna. Dagens kongress är, enligt studier av röstmönster, den mest polariserade efter partilinjer på mer än 100 år.

Till detta har också bidragit att delstaterna har dragit gränserna för valdistrikten så att partierna ska känna sig relativt säkra på vilka distrikt de håller. Därmed blir respektive partis interna urval av kandidat viktigare än valet mellan partierna i ett distrikt. Makten har flyttats från electorate till selectorate. Och det senare innebär aktivisterna, de mest troende till höger hos Republikanerna och till vänster hos Demokraterna. Anthony Downs marginalväljarteorem, som säger att partierna i ett tvåpartisystem tenderar att söka sig mot mitten för att vinna marginalväljarna, har upphävts.

Mycket mer finns att säga om snedvridningarna i amerikansk politik, såsom de absurt dyra valkampanjerna i tv-åldern, som tvingar minsta kongressman att ägna huvuddelen av sin tvååriga mandatperiod åt att samla in pengar för sitt återval.

Men det grundläggande problemet är att alla i nästan religiösa ordalag bekänner sig till konstitutionen, samtidigt som nästan ingen vill agera enligt de förutsättningar som ges av den. Partiväljarna skickar ”sin” kongressman till Washington DC för att stå upp för sina idéer och inte vika sig – medan konstitutionen förutsätter kompromisser.

Partierna uppträder alltmer som två block, ungefär som Tories och Labour i Storbritannien – men konstitutionen bygger inte på parlamentarism, där ena partiet regerar tills väljarna kastar ut det till förmån för oppositionen. Den förutsätter ständiga överenskommelser över partigränserna för att något alls ska kunna uträttas.

En effekt av konstitutionens medvetna etablering av flera maktcentra är också att det alltid finns någon annan att skylla på. ”Blame avoiding” är en mycket stark logik i Washington. Det blir mindre viktigt att lösa ett problem än att undvika att bli ansvarig för att det inte löses. Presidenten kan skylla på ”tea party” i representanthuset. Talmannen i representanthuset kan skylla på senatens oförmåga (”vi har skickat beslut efter beslut till senaten, som inte gjort någonting”). Senatorer kan hävda att presidenten har varit för passiv.

Jag är pessimistisk rörande möjligheten att Washington DC åter blir rimligt beslutsfört, annat än möjligen under galgen (krig eller finansiell kollaps). Med partiernas utveckling mot renlärighet, har det blivit praktiskt taget omöjligt för en republikan att bli nominerad om han håller dörren öppen för skattehöjningar – trots att alla borde se att USA behöver kraftigt höjd bensinskatt, moms, förmånsbeskattning av gratis sjukförsäkring från arbetsgivaren, etcetera.

Det är nästan lika omöjligt för en demokrat att bli nominerad om han eller hon pläderar för strukturella reformer av socialförsäkringarna och en skattereform som främjar företagande. Ett ljus i mörkret är möjligen att en växande andel av amerikanerna nu deklarerar sig som ”independents”. Fältet borde vara vidöppet för ett moderat mittenparti.

Om ekonomin är i ordning, kan blockeringar i beslut vara till viss fördel. Så var det delvis på 1990-talet. Demokraterna hindrade skattesänkningar och republikanerna stoppade stora utgiftsökningar. Men detta är inte dagens situation. USA är i svår finansiell obalans och långsiktiga reformbeslut krävs, som oundvikligen utmanar många etablerade intressen och inte kan bli populära.

Charles Krauthammer, den mest briljante analytikern och kolumnisten i amerikansk press, är av annan mening. Under sommaren skrev han en kolumn i The Washington Post med rubriken ”The System Works” (12/8). Krauthammer konstaterade att grundlagsfäderna aldrig avsåg att stora förändringar skulle vara enkla att genomföra i USA. Men förr eller senare, och på ojämna vägar, slår sunda folkliga instinkter igenom. Barack Obama gick för långt åt vänster som ny president (naturligt nog, eftersom han är den mest vänsterinriktade president som USA valt efter andra världskriget). Mot detta och de enorma utgiftsprogrammen och skulduppbyggnaden kom en stark folklig reaktion, mest känd som Tea party-rörelsen. Den vann kongressvalet 2010 och tvingade presidenten att retirera. Men först om reaktionen bekräftas via valet av president och kongress 2012 kan man se den som en konsistent hållning hos amerikanska folket, värd att få fullt genomslag i politiken. Att en kursändring är stökig, besvärlig och långsam och krisartad är inget misslyckande; det är ett uttryck för själva grundtanken med konstitutionen, menade Krauthammer.

Själv är jag betydligt mer kritisk. Den osäkerhet om framtiden som skapas av impotensen hos det nationella politiska systemet har stora konsekvenser. Bland annat är den ett huvudskäl till att näringslivet i USA har tusentals miljarder dollar i kassorna utan att våga investera.

Samtidigt finns detta mysterium med Amerika, att landet på något sätt har en underliggande kraft – både civilt och innovativt – som gör att det alltid kommer igen, genom kriser och ofullkomligheter och med nationens grundande idéer, om än inte alltid dess institutioner, som styråra.

Två citat av framstående britter kommer i åtanke:

John Stuart Mill i On Liberty: ”Den stat som krymper sina människor för att de skall bli fogliga instrument, det må vara för gagneliga syften, skall finna att med små människor kan ingenting stort uträttas.” Amerika har ett illa fungerande politiskt system – men inte små människor.

Winston Churchill (vem annars): ”You can always count on Americans to do the right thing – after they’ve tried everything else.”

Intervju: Hans Bergström

Du har beviljats amerikanskt medborgarskap. Hur ser ansökningsprocessen ut jämfört med i Sverige?

– Helt annorlunda. Man ska kunna visa att man kan försörja sig utan att ligga staten till last. Som sökande får man en skrift om amerikansk historia och demokrati, med ett hundratal kontrollfrågor. Några av dem kommer sedan upp på en intervju som man kallas till. Vid intervjun testas också att man kan läsa, skriva och tala basal engelska. Väl godkänd svärs man in som medborgare vid en högtidlig ceremoni inför en domare. Sedan får man en skrift som på ena sidan listar rättigheter, på andra sidan skyldigheter för en medborgare. Det är en stark markering av att medborgarskap är ett viktigt inträde i en gemenskap som är politisk och rättslig – inte etnisk.

Hur upplever du svensk rapportering om amerikansk politik och samhällsliv?

– Som vinklad, orättvis och osann. Medierna, med få undantag, letar efter udda och extrema företeelser att klistra vid bilden av USA. Samtidigt förskönas president Obama så att ingen kan förstå varför någon kan vara emot hans politik. Det går absolut inte att förstå vad som händer i USA genom att följa svenska medier.

Du har verkat inom akademin i både Sverige och USA. Vilka skillnader ser du?

– Inte så stora som man skulle tro. Amerikanska universitet har också sina revir. Konkurrensen mellan individer är hårdare, på gott och på ont. Inaveln är lite mindre; Sverige skulle behöva radikalt öppna upp postdok-tjänster för externa sökande och få rörlighet mellan universitet. Hos de bästa universiteten i USA är förstås resurserna för att skala upp intressanta projekt mycket större. De svenska forskargrupperna är oftast underfinansierade. Och så finns det en rädsla i Sverige för att ge de mest lovande yngre forskarna eget laboratorium och låta dem rekrytera medarbetare. Vi skulle behöva premiera de bästa på ett helt annat sätt när det gäller resurser för deras forskning.

Tror du att Barack Obama blir en ”one term president”? 

– Ja, det tror jag – under förutsättning att republikanerna är kloka nog att nominera en vettig kandidat med kompetens ifråga om ekonomin, som Jon Huntsman eller Mitt Romney. Obama befinner sig långt till vänster om medelamerikanen – han hade aldrig blivit vald om inte ekonomin kraschat kort före valet 2008. Ingen sittande president har heller lyckats bli omvald med en arbetslöshet valåret som är högre än åtta procent, och det kommer den att vara 2012.