Intervju: Sanna Rayman

”Borgerligheten ska passa sig för intressegrupper”

Hon gillar inte alltid att spela med laget. Men hon hjälper gärna andra i ankdammen på med flytvästen när hon själv kommit på vilka argument som flyter.

av Andreas Ericson

Sanna Rayman äter rulltårta. (”Jag tror det är något slags Budapestbakelse.”) Utanför har sommaren precis kommit till Stockholm. Och samma dag har Statistiska Centralbyråns sista partisympatiundersökning före valet presenterats. Den visar att det rödgröna försprånget till regeringen växt ytterligare.

Hur deppad blir man som skribent på det gamla moderata flaggskeppet Svenska Dagbladet av att läsa en sådan opinionsprognos?

– Jag har faktiskt lite dåligt samvete för att jag inte blir så deppad. Jag blir inte ens förvånad.

De som läser Svenska Dagbladets ledarsida har haft några år på sig att lära känna Sanna Rayman. (”Jag brukade stanna tre år på varje jobb, men nu har det blivit sex på Svenskan.”) Innan dess var det Södermanlands Nyheter och Dagens Nyheter. Egentligen var hon kulturskribent och jobbade på en teater när DN:s ledarredaktör Niklas Ekdal ringde. Nu har hon haft god tid på sig att fundera kring partiernas form inför valet i höst. 

– Det har känts i luften länge att regeringen inte riktigt är på gång. Det är inte samma känsla som det var 2006 eller 2010. Redan då kände jag mig dämpad, men jag tyckte ändå det var viktigt att borgerligheten skulle sitta kvar. Att det fanns en demokratisk poäng med det. Men nu …

Det är ingen katastrof om det blir regeringsskifte?

– Jodå. Det är mycket möjligt att det är. Jag är inte förtjust i tanken på ett vänsterstyre. Men utifrån mina känslor för Alliansen så känns det inte katastrofalt.

Det har ändå varit åtta ganska bra år.

– Ja, jag vill ju ha inte ett regeringsskifte. Men det finns en sanning i den kritik som regeringen har fått; att det är för fattigt på idéer. Framförallt är det extremt nervöst från Moderaternas håll. De verkar sky allt nytt. De vill inte göra så mycket åt bostadsmarknaden, de har ingen lust att röra värnskatten. Och då stöter man bort människor som är intresserade av ideologi.

– Samtidigt har man ett gäng på andra sidan som är mycket måna om att berätta om att ett maktskifte inte kommer förändra särskilt mycket för vanliga väljare.

Ett gäng som har slut på idéer och ett annat som lovar att inte genomföra några av sina?

– Ja, lite så. Det kanske inte är så konstigt om man inte är så pepp på det här valåret.

Nu talar du som om det var klart redan.

–  Jo jo, men när man läste SCB kändes det onekligen så. Men som jag något bistert konstaterat: mitt jobb kommer bli lättare efter valet. Då kommer man återigen ha en tydligare makthavare att puckla på. Då är det roligare att vara ledarskribent.

Ja, mycket talar för att Sanna Rayman snart kommer få det roligare på jobbet. Vid sidan av SCB:s undersökning kan vi den här försommartisdagen också analysera ett val till Europaparlamentet där Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ gått kraftigt framåt.

När förstod du på allvar att vi har en vänstervåg i opinionen?

– Jag är inte så säker på att vi har det. I många frågor har mittpunkten förflyttats åt höger. Det som en gång var en kontrovers omfamnas nu av alla. Som betyg i skolan eller jobbskatteavdragen.

Ideologiskt har väl borgerligheten gett upp en del positioner, framför allt Moderaterna? 

– Ja, men det där kommer de att backa på. Det tror jag är hugget i sten. Nya Moderaterna har varit en era som varit extremt framgångsrik, men det betyder inte att utvecklingen kommer stanna med det. Partier blir inte färdiga. Det mest intressanta är hur nästa våg kommer se ut sen.

I den lilla kretsen tyckare som ägnar sin tid åt att käfta emot varandra på debattsidor och Twitter har Sanna Rayman blivit känd som den som alltid ska försöka reda ut i krångliga debatter.

Varför har det blivit så? 

– Jag vet inte. Det känns hopplöst. Jag kan bli jävligt trött på mig själv.

Men jag kan förstå varför du vill göra det, det är imponerande att du orkar. Blir inte folk sura på dig i stället?

– Ja, det är väl störigt när man kommer som någon jävla Filifjonka och ska förklara allt … Ofta kan jag tänka ”äh, jag ska inte skriva om det, då kommer jag bara bli sittande en hel eftermiddag på Twitter och vara jättearg ikväll”. Sedan sitter man där och skriver ändå!

– Men ibland kan debatten hamna väldigt snett och börja handla om helt fel saker. Då kan det vara viktigt att någon skriver en text för att hjälpa andra som känner att något skaver men inte kan sätta fingret på vad det är. När man själv famlar är det en extrem lättnad att läsa en text och känna ”Yes! Så är det.”. Det är som säkerhetsinstruktionerna på flygplan: när man själv har fått på sig flytvästen ska man hjälpa alla andra. 

Och med ”alla andra” menar du oss i den lilla grupp av männi-skor som har tid, möjlighet och intresse att följa debatten…

– Jag tror inte att man ska underskatta deltagandet. Just när man skriver en text kanske man bara når vissa nyckelspelare, men nätdebatten är ganska livaktig. Saker har längre hållbarhetstid än man tror.

Men i den här ankdammen är det lätt att alla simmar åt samma håll. Lockar det dig?

– Nej. Det gör det svårt i en valrörelse då man förväntas vara en teamplayer.

– När man är åsiktsjournalist innebär det att man i viss utsträckning förväntas jobba for the greater cause. Vissa dagar kan jag känna att ”vad gött det hade varit om jag fick vara lite objektiv”.

Vad gör du åt den känslan?

– Jag brukar faktiskt kunna lösa det rätt bra. Den mest handfasta lösningen är att inte skriva om saker. Eller att skriva mer nyanserat. Den takhöjden har vi på min arbetsplats. Vi har överhuvudtaget rätt bra takhöjd inom borgerligheten.

Hur arg brukar du bli på Aftonbladets ledarsida?

– Jag har aldrig sprungit över till dem och vevat … Men de tillhör dem som jag har blivit mest arg på. De kan komma med väldigt fula tjyvnyp på ohederliga sätt.

De kanske ser det som sitt jobb, att så där ska det gå till.

– Jo, absolut, men det gör det inte mindre illvilligt. Men det där är de inte ensamma om. Jag tycker att det är fjantigt när många inom borgerligheten säger att LO är främlingsfientliga när de vill skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring. Man kan definitivt ha synpunkter på ambitionen, men det är i allt väsentligt ett förslag som handlar om makt, inte om rasism. Man kan gott ha hederligheten att inte omedelbart  tillskriva personer de mest illvilliga åsikterna i katalogen.

I Neo 3-2014 publicerades en intervju där Magnus Henrekson varnade borgerligheten för att bli pro business i stället för pro market, det vill säga stödja företag snarare än marknadsekonomin som system. En liknande diskussion dyker upp nu.

– Det jag tycker borgerligheten ska passa sig för är att knyta upp sig för mycket med intressegrupper.

Har man gjort det?

– Inte medvetet möjligtvis. Men jag har blivit mer känslig för sådant där på sista tiden.

Sanna Rayman ska inte åka till Almedalen, där journalister och politiker varje år frotterar sig med varandra och efteråt bedyrar att de inte har några svårigheter att skilja på privat och professionellt. Att det inte är något problem att man dricker drinkar ihop.

– Jag vete fan om jag håller med om det längre!

– Jag är själv tillräckligt elak för att bortse från känslor när jag måste, men klart det tar emot att skriva kritiska texter mot i allt väsentligt schysta personer man känner och nyss svingat en bägare med. Och om jag känner det motståndet så tror jag att fler känner det.

Konsekvenser kan bli att politiska rörelser binder upp sig vid särintressen?

– Inte binder upp sig i formell mening. Men jag tycker man ska akta sig för en för stark vi-känsla.

– När det kommer obehagliga avslöjanden om exempelvis vanvård på äldreboende eller dålig mat i förskolan och folk genast börjar leta efter den ideologiska dimensionen … Om det var privat eller offentlig. Till slut blir det stötande! Om man hela tiden funderar på hur något sådant påverkar ens eget lag, då kommer man kanske inte i slutänden tjäna samhället.

– Man får gärna vara lite lagspelare, men man kan inte bara vara det.