ADHD kan lindras och brottslighet minskas
Allt fler hjälps till ett bättre liv med behandling och medicin mot ett ärftligt handikapp. Men arbetet för att hjälpa adhd-patienter försvåras av en ohelig allians mellan scientologer och slentrianvänster.
av Kjell Häglund
Börshuset, Malmö 2009. Scientologutställning om psykiatrin. Psykiatriker hålls där ansvariga för Förintelsen, apartheid, Ku Klux Klan, folkmord på Balkan och skolmassakrer. Mannen med kameran filmade samtliga besökare.
Foto : Karl Malender / Scanpix
Genom sitt köksfönster i ett villaområde norr om Stockholm såg läkaren två gestalter i en parkerad bil. De satt där nästan varje morgon. Olika bilar, oftast två män, någon gång en man och en kvinna, alltid iakttagande läkarens hus.
Så fort han öppnade ytterdörren körde de iväg.
Jag hörde talas om detta och ställde frågor till läkaren via e-post. Svaret kom från hans privata mejladress eftersom han sedan ett antal månader hade fått all sin jobbkorrespondens utbegärd av, misstänkte han, samma ljusskygga stalkare.
Inte för att läkaren hade något att dölja – tvärtom. Problemet var att scientologerna, som var de som kontinuerligt begärde ut hans mejl, vantolkade och förvrängde informationen, ofta ofärdigt arbetsmaterial, i avsikt att stoppa ett av världens just då viktigaste adhd-forskningsprojekt. Persondata från studien lades cyniskt ut på nätet för att sabotera studiens validitet och metodutveckling.
En välregisserad hatkampanj virvlade i gång på anti-psykiatriska konspirationssajter, nådde etablerade medier och blev påtryckningsmedel gentemot lättledda politiker; både forskningsprojektet och läkaren personligen samt flera av dennes kolleger svärtades oförskyllt ner, med omfattande spridning.
Men den största skadan tillfogades närmare 3 000 fängelseinterner med adhd.
Fem år senare, den 22 november 2012, slog en svensk-brittisk forskningsstudie ner som en bomb i medierna. ”Nu visar en ny stor studie för första gången att behandling med läkemedel mot adhd minskar risken för brottslighet hos vuxna med adhd”, skrev Dagens Nyheter. Men det borde inte ha kommit som en sådan nyhet. Rönen borde ha varit allmängods och tusentals interner borde ha fått chansen att ordna upp sina liv långt tidigare.
Tesen var sedan länge underbyggd av en internationell vetenskaplig konsensus, likaså kunskapen om att mer än var tredje man som döms till längre fängelsestraff i Sverige har adhd, och den obestridliga effekten av medicinering. Få kände däremot till vilken orättvis och sorglig kamp det hade varit för både forskningen och fängelseinternerna att bryta igenom sabotaget från scientologerna.
Forskarna som utförde studien, från Karolinska Institutet respektive universitetet i Oxford, hade följt 25 000 adhd-diagnostiserade vuxna svenskar under fyra år via Patientregistret, Läkemedelsregistret, Brottsregistret och Misstankeregistret, samt jämfört varje individ med sig själv under medicinerande kontra icke-medicinerande perioder. Kontrollgruppen bestod av 250 000 slumpmässigt utvalda personer i normalbefolkningen. Och vad studien, publicerad i The New England Journal of Medicine i november, kunde konstatera var en 30 procent lägre kriminalitet bland dem som medicinerats.
Det som gör att människor med adhd oftare än genomsnittsbefolkningen begår brott är funktionsnedsättningens tydligaste kännetecken: Bristande impulskontroll och uppmärksamhetsförmåga, huvudsakligen orsakad av en genetiskt betingad brist på signalsubstansen dopamin i de delarna av mellanhjärnan som är centrum för belöningssystemet, som i sin tur styr motivationen. Dopaminet förmedlar signalerna mellan cellerna i belöningssystemet, som hos personer med adhd reagerar snabbare på nya intryck. Centralstimulerande medicin som Concerta och Ritalina gör att effekterna av det kroppsegna dopaminet ökar, och hjälper därmed människor med adhd att ”bli sig själva” i stället för att inte ”klara av sig själva”, att kunna fokusera och kontrollera sina impulser som alla andra människor med normalnivåer av dopamin.
Registren i studien, som i sin tur bygger på det alltmer omfattande kriminalvårdsforskningsprojekt som scientologerna försökt sabotera, innehåller många häpnadsväckande fall. Hårt kriminella som efter halva vuxenliv i fängelse kunnat universitetsutbilda sig, få avancerade arbeten och leva ordnade familjeliv. Utslagna kåkfarare har blivit heltidsarbetande villaägare, som den lugna, affärsresande revisor vi fick träffa i Dagens Nyheters artikel, som före behandlingsprogrammet hade varit en våldskriminell vaneförbrytare, ett hopplöst fall.
På samma sätt känner alltfler barnfamiljer att det är livsmirakler som inträffar efter adhd-diagnoser – inte alls den där sociala stigmatiseringen som diagnosskeptiker varnar för. Diagnostiseringen i sig blir alltmer vetenskapligt exakt och åtgärdsprogrammen är starkt individualiserade både i fråga om medicinering och socialt stöd i familjevardag och skolmiljö. Barn som förr hamnade i särskolan, mobbades och pekades ut som hopplösa bråkmakare och ”skitungar” får nu äntligen nycklar till fler dörrar, till sina begåvningar, att lyckas i skolarbetet och bli omtyckta för sina personligheter.
Det stora adhd-projektet på Sveriges fängelser handlar om att fånga upp dem som aldrig fick den här hjälpen från början, när de var barn och ungdomar, utan trodde på omgivningens bild av dem som värdelösa, dumma och hopplösa.
Den största byggstenen i detta projekt, forskningsstudien och behandlingsprogrammet på Norrtäljeanstalten, har utvärderats ekonomiskt av nationalekonomen Ingvar Nilsson. Han relaterar dess kostnad på tre miljoner kronor per år till den samhällskostnad på 60 miljoner kronor det skulle innebära om samma fångar i stället hade fortsatt med kriminalitet och missbruk. Utifrån det realistiska antagandet att behandlingen lyckas i 30 procent av fallen blir samhällsvinsten efter 20 år 250 miljoner kronor.
I samma riktning pekar den nya svensk-brittiska studien, mot reella möjligheter att rejält reducera kriminaliteten. Det är ett kraftfullt argument för obligatorisk adhd-screening av dömda hos Kriminalvården – både samhället och individerna har allt att vinna. ”Jag blir upprörd när jag tänker på hur länge det har fortgått utan att vi gjort något”, sa Ingvar Nilsson i en intervju i Läkartidningen 2009.
Så varför har det gått så trögt, när vetskapen om dessa förhållanden fanns redan på 1990-talet? Varför följs till och med en sådan här stor, vattentät studie, som så självklart passar med så många andra forskningsresultat i det stora neuropsykiatriska konsensuspusslet, av ännu ett återvändsgrändsvarv i diagnos- och pillerdebatten?
Det enkla svaret är att forskarna och läkarna knappt deltar i tidnings- och teveanpassade vulgärdiskussioner, ej heller adhd-drabbade familjer eller rehabiliterade kriminella. Den mer komplexa fortsättningen på svaret är vilka som i stället tagit plats i debatten genom att med uttröttande fördomar skrämma bort de adhd-kunniga – nämligen ideologiska diagnos- och medicinmotståndare: pedagoger och psykologer ur den äldre vänsterskolan som bara ser skällsordet ”biologism” i adhd-vetenskapen; före detta kriminella som klivit ur sina tidigare liv via ideologiska anti-drog-organisationer som Kriminellas Revansch i Samhället och det scientologiska Narconon.
Alla dessa har sina egna skäl att göra gemensam sak i ett nedsvärtande av neuropsykiatrin och dess diagnoser, mediciner och forskningsprojekt – oavsett vad forskningen faktiskt visar, och oavsett hur mycket tvärvetenskap och sociala faktorer som sedan länge faktiskt beaktats i neuropsykiatrin och seriösa adhd-utredningar.
Varje gång en ny stor adhd-studie behandlas som ”nya, banbrytande rön”, och inte som ännu en självklar länk i den långa, tunga kedjan av kunskap, legitimeras indirekt diagnosmotståndarnas skepsis – att adhd är en bevisat biologisk funktionsnedsättning tillåts aldrig sjunka in hos allmänheten utan förblir halvt inkapslad i forskningsvärlden och i de funktionshindrades intresseorganisationer. Och här spelar scientologernas envetna desinformationslobbying en närmast osannolikt stor roll, med ideliga påtryckningar mot kommuntjänstemän och politiker samt anmälningar och överklaganden med avsikten att obstruera processerna på flera nivåer.
”Kriminalvårdens bisarra adhd-utredning anmäld till justitiedepartementet”, braskar en rubrik på en typisk scientologpressrelease från 2011, utan att nämna att det är scientologerna själva som anmält. Vid flera tillfällen under Kriminalvårdens stora adhd-studie har scientologerna vunnit tillfälliga segrar – exempelvis genom att tvinga fram tidsödande kompletteringar – och basunerat ut dessa med enorma överdrifter, och ofta fått medier att nappa. Journalister gillar ju när det verkar vara något lurt i ett kontroversiellt forskningsprojekt (att adhd-forskning är något ”kontroversiellt” är endast ideologiska diagnosmotståndares bild, men den har vunnit hävd i medier).
De skickligt maskerade pressreleaserna, som manipulerar forskningsfakta och hårdvinklar förvrängda skräcksiffror, når via väletablerade MyNewsdesk ut till politiker och medier, och lagras dessutom som ett flytande sopberg ”överst” på den digitala informationsfloden, där människor söker fakta om adhd. Scientologerna lägger, i motsats till vetenskapliga institutioner, stora resurser på sökmotoroptimering.
Avsändaren på pressreleaserna är scientologernas viktigaste frontorganisation, KMR. Namnet ”Kommmittén för Mänskliga Rättigheter”(KMR) är medvetet valt för att förväxlas med FN:s råd för Mänskliga Rättigheter. En framgångsrik strategi: svenska landsting prenumererar aningslöst på deras tidning, lurade av namnet, och när Aftonbladets Richard Aschberg en gång skulle källhänvisa en adhd-kritisk källa, som visade sig vara en scientologisk hatsajt, skrev han att sajtägaren hade ”fått pris från Priscilla Presleys organisation för mänskliga rättigheter”. Att organisationen är en scientologisk propagandabyrå och Priscilla Presley dess Hollywoodambassadör hade han ingen aning om.
Huvudmannen i scientologernas sabotageaktivism heter Janne Larsson. Han mörkar sin scientologiska hemvist bakom anonymiserande epitet som ”skribent” eller ”speciallärare”, och hans metod är ett systematiskt missbruk av offentlighetsprincipen. Allt begärs ut, från alla inblandade, utan urskiljning, hela tiden.
Janne Larsson var, i ohelig allians med anti-adhd-sociologen Eva Kärfve, den mest pådrivande förtalskampanjmakaren mot professor Christopher Gillberg och dennes banbrytande dampstudie under 1980- och 90-talen (som fann att cirka 5 procent av alla barn har adhd – en milstolpe för alla senare studier världen över, vilka bekräftat Gillbergs siffror) och under 2000-talet har han ägnat sig intensivt åt sabotage av behandling av vuxen-adhd i Norge och det svenska kriminalvårdsprojektet.
Till vardags hittar vi Janne Larsson i husskriften från KMR, vars uppgift inom scientologin är att bekämpa psykiatrin. Sektens grundare, science fiction-författaren L Ron Hubbard, utsåg på 1950-talet psykiatrin till sin och hela mänsklighetens dödsfiende (efter att han själv diagnostiserats som schizofren). Detta är scientologins högsta uppdrag och något som förenar scientologer – övertygelsen om att psykiatrin ligger bakom världens ondska, från nazismen till al-Qaida. Deras omvända logik förvandlar adhd-hjälp till, för att citera en typisk KMR-rubrikjargong, ”ondskefulla experiment” för att ”droga ner miljontals barn”.
Men Janne Larssons sabotage av kriminalvårdsforskningen har varit betydligt mer försåtlig. Rutinmässigt har han alltså begärt ut allt som har med adhd att göra från alla berörda myndigheter och universitetssjukhus.
Enligt en kontrollräkning av vetenskapsjournalisten Vanna Beckman (Läkartidningen, september 2007) fanns det 2004–2007 i myndighetsregistren 171 ärenden initierade av denne enskilde scientolog. Ärenden som vart och ett kunnat ta åtskilliga arbetsdagar att expediera, inklusive allt behov av papperskopiering, avidentifiering och juridisk konsultation. Först kan han till exempel kräva dokumentation på hur risken för drogmissbruk hanteras. När det står klart att täta drogkontroller garanterar att adhd-medicineringen inte riskerar att komprometteras, då begär ”Janne Larsson, skribent” ut loggboken över varje enskilt medicinintag. Varje liten del av projektet: varenda liten notering slussades – efter tidsödande avidentifering och juridisk process – vidare till en maniskt stridande scientolog i Hägersten, som utan att blinka överklagar till kammarrätten när han stöter på forskarpatrull, och lägger ut de känsligaste av dokument på sin hemsida på nätet.
Denna verksamhet har alltså gett Janne Larsson enorma mängder råmaterial att klippa och klistra fritt ur, och han gör det exempellöst tendentiöst. En halv mening här, några lösryckta siffror där, som sedan i ett förvirrande överflöd av noter och inlagor skickats vidare till medier och myndigheter. En sakkunnig ser redan vid ett första ögonkast att materialet är konspirationsteoretisk rättshaverism.
Många ledande svenska journalister gör det inte. Jag nämnde tidigare Richard Aschberg – denne Aftonbladetjournalist hängde ut en av läkarna som stalkats av scientologerna som ”köpt av läkemedelsindustrin”, enbart baserat på det feltolkade stalker-stoffet. Senast var det Dagens Nyheters Nathan Shachar (januari 2012) som omedvetet spred förtäckt KMR-propaganda i en krönika om adhd som DN senare tog avstånd ifrån.
Scientologerna hade knappast nått framgångar med sitt ”heliga krig” mot psykiatrin om man inte haft en outtalad allians med humanvetenskapen: vänsterinriktade sociologer, pedagoger och inte minst journalister vars fundamentala tabula rasa-perspektiv – att allas hjärnor är likadana vid födseln – under 1980- och 90-talen misstolkat adhd-diagnoser som stämpling av oönskade barn och adhd-forskning som biologistisk backlash.
Liksom scientologerna ser den nya, adhd-medvetna kriminalvården som ett hot mot deras eget, pseudovetenskapliga behandlingshemsprogram Narconon (vars metod bygger på intag av C-vitaminer, långa bastubad och ideologisk indoktrinering där medicin jämställs med narkotika och psykiatrin demoniseras) har sociologer och pedagoger sett de neuropsykiatriska landvinningarna som ett hot mot deras förklaringsmodeller.
Under 1990-talet hamnade den välmenande humanioran så snett i sin ideologiska övertygelse att man fann sig i direkt symbios med scientologerna, och medvetet lät sig utnyttjas for the greater good. British Medical Journal beskrev i augusti 2007 hur Eva Kärfve inte bara låtit scientologen Janne Larsson göra klipp-och-klistra-research till sin bok Hjärnspöken utan rentav ställt upp som dragplåster på en scientologisk antipsykiatri-konferens i München.
Som så många andra sociologer och pedagoger skolade mellan 1970- och 90-tal utgår Eva Kärfve från poststrukturalismen och postmodernismen. Husguden är Michel Foucault, och hans tidstypiska, i dag överspelade, relativiserande syn på psykiatriska diagnoser, men också Thomas Szasz, psykiatern som i sitt korståg mot diagnoser och psykiska sjukdomsbegrepp blev så förblindad att han hamnade hos scientologerna – som KMR:s förste chefsideolog.
Eva Kärfves sociologiska världsbild, som hon delar med många journalister, är beroende av att det alltid finns något slags kallhamrat etablissemang, en imperialistisk fiende, att bekämpa – ett ”Gillberg-läger”, exempelvis – där alla är lika ideologiskt motiverade som hon. Men de Kärfve, scientologerna och andra diagnosmotståndare strider mot är inte teoripolitiska proffsdebattörer utan forskare i daglig barnläkartjänst, som hellre engagerar sig i väntrummens krisande barnfamiljer och fängelsernas återfallsförbrytare än i en okunskapens konstlade konflikt, vare sig frontalangreppen kommer från bildade sociologer eller obildade scientologer. De är motsatsen till de diagnosfascistiska pillertrillare som Eva Kärfve utmålat dem som; de har lika mycket sociala perspektiv som medicinska, de förespråkar bättre skolmiljöer, mindre klasser, större pedagogisk medvetenhet, individuellt bemötande och empati. Läkarna tar barnens svårigheter på både professionellt och pragmatiskt allvar medan Kärfve sitter fast i en gammal marxistfilosofisk bokhylla.
Andra som fastnat i samma bokhylla var ledande företrädare för den gamla skolans kriminalvård, dominant ännu under 1990-talet, med grundsynen att alla människor föds som oskrivna blad, att kriminalitet bottnar i sociala omständigheter under uppväxten, och att en timmes samtalsterapi i veckan är bättre rehabilitering än adhd-screening.
Följaktligen fnyste svensk kriminalvård i slutet av 1990-talet åt adhd-hypoteserna – men satsade stort på Lars Noréns Sju Tre-projekt, där fängelseinterner med nazistiska åsikter medverkade i Noréns teaterpjäs, och utnyttjade permissionen till att begå bankrån och polismorden i Malexander 1999. Katastrofen fick Kriminalvården att kovända och ta neuropsykiatrisk forskning på allvar.
Återigen handlade det om den goda viljan att ge alla fångar en ny chans, se det goda även i de trasigaste, men genom en förenklat kollektivistisk syn på kriminalitet i stället för att se den individuella psykiatriska problematiken. Norén, förankrad i postmodernismen och Foucault, såg ingen skillnad på fångarna: psykopaterna (närmare 20 procent av fängelseinternerna) var, som han såg det, samma innerst inne empatiska otursbarn som internerna med funktionsnedsättningar (minst 25 procent). Först med neuropsykiatrins intåg i svensk kriminalvård har individerna, och deras olika förutsättningar och stödbehov, synliggjorts.
Naturvetenskapen visar att människor som begått brott – eller missbrukar, är störande i skolan, hamnar i bråk och blir mobbade, har svårt med impulskontroll och koncentration – ofta är oskyldiga offer för en olycklig genuppsättning. Detta är inte en ”biologistisk” syn på samhället eller uppdelning i närande och tärande individer. Tvärtom är de växande neuropsykiatriska kunskaperna den enda vägen mot en i grunden mer humanitär och tolerant hållning.
Redan två år före Malexanderkatastrofen förklarade Österåkers dåvarande fängelsedirektör AnnBritt Grünewald många återfallsförbrytares drogmissbruk som ”självmedicinering”, den enda tillgängliga metoden för dem att parera de funktionsnedsättningar som ingen hjälpt dem sätta ord på. Och det är inte sociologins barndomstrauman de flyr utan det traumatiska i att de så länge de kan minnas har fått höra att de är sämre, dummare och konstigare än andra, från en oförstående, obarmhärtigt okunnig omgivning.
2001 började vuxen-adhd kartläggas i mindre skala, på Mariefredsanstalten. Två år senare hade försöket vuxit ut till en studie på ett flertal slutna anstalter över hela landet. 2004 visade en forskningsstudie vid Riksmottagningen på Kumlaanstalten att över hälften av de grövsta våldsbrottslingarna hade adhd i barndomen. De allt tyngre resultaten och erfarenheterna spreds på flera stora NPF-konferenser i Kriminalvårdens regi, och ur en sådan föddes det stora Norrtäljeprojektet 2007 – som nu håller på att expandera till ytterligare nio anstalter. Kriminalvården utbildar egna läkare, psykologer och sjuksköterskor i diagnostik och ger baspersonalen grundläggande kunskaper.
Vetenskapen har segrat. Även inom humaniora: Neuropsykiatrin har uppgraderats på psykologutbildningarna, svensk
journalistik har generellt skiftat perspektiv från att ifrågasätta till att belysa adhd, och mannen bakom den svensk-brittiska forskningsstudien om kriminella och vuxen-adhd, Paul Lichtenstein, är inte bara professor i genetisk epidemiologi utan i grunden sociolog.
Men scientologin låter sig inte påverkas av vetenskaplig utveckling, och dess avsikter och metoder måste fortfarande hållas i färskt minne. Det är okunskapen i debatten, och att personer med ingrodda fördomar mot diagnoser och läkemedel oftast skriker högst, som är påfrestande och socialt utpekande för den som har adhd – inte läkarna, forskarna, skolpersonalen och alla andra som utbildats för att hjälpa.
Tack! jag var en av dem som blev så fruktansvärd sårad när en bekant länkade artikeln från scientologerna på sin facebook. ADHD finns! jag har ADHD och fått concerta och fluoxitin som har varit fantastiskt! jag kan för första gången tvätta håret och bara tänka på att det är det jag gör! låter banalt för vissa… men för mig är detta ett nytt liv. jag kom in på universitet och har fått behandling för missbruk orsakad av en odiagnostiserad ADHD. jag har sambo och eget hem samt att min torrets som hänger samman med min ADHD också lindrats! en sak till! det tog 1 år för mig att få min diagnos! dem på de psykiatriska mottagningen var fantastiska och seriösa!
ännu en gång tack Kjell för denna artikel!
Som vanligt är företrädare för det bioneurologiska synsättet rabiat raljanta och kunskapsmässigt fattiga (de liknar mer en rörelse med sekt-liknande försvar från omvärldens granskningar). Ovan pamflett avslöjar med all önskvärd tydlighet att det saknas både djup och vidd avseende ADHD-forskning och -kunskap. Varför kan skribenten inte redovisa storskaliga sociala studier på allvarliga beteendestörningar? Jo, för det utgår inga anslag till alternativa perspektiv på ADHD. Hur kommer det sig att merparten av de som diagnosticeras med ADHD kommer från miljöer där man kan påvisa, om man har det kunskapsintresset vill säga, flera kända psykosociala risker (skilsmässor, arbetslöshet, missbruk, våld, kriminalitet, ekonomisk utsatthet m.m.)?
Är det inte så, för att tala klartext, att anhängare av det neurobiologiska synsättet dels vill sörja för sin egen kompetens, dels saknar all tänkbar kunskap om hur allvarliga psykosociala risker inverkar på människors sociala och psykologiska utveckling?
Och hur kommer det sig att ADHD är den mest beforskade diagnosen de senaste två decennierna utan att kunna prestera några som helst vetenskapliga belägg för att problematiken är ärftlig eller biologisk? De flesta andra vetenskaper skulle ha skrotat sina hypoteser för länge sedan och lämnat det vetenskapliga ansvaret till någon annan disciplin.
Att läkemedelsassisterad behandling praktiseras på såväl barn som kriminella betyder inte att det finns vetenskapligt stöd; det har en lång rad psykiatriska tillvägagångssätt genom historian redan visat. Den centrala frågan är om naturvetare ska tillåtas leka samhälls- och socialvetare…
Vilket sorgligt uppochnedvänt missförstånd sådana här kommentarer bygger på… Det är ju det ”Jan” kallar för ”neurobiologiskt synsätt” som har det verkliga tvärvetenskapliga perspektivet där miljö och psykosociala faktorer i allra högsta grad tas med. Mot detta står endast en kunskapsfattigt och sekteristiskt snäv ”anti-neurobiologi” som totalvägrar alla naturvetenskapliga forskningsrön som går emot deras hat mot diagnoser, som i sin tur endast handlar om ett konspirationistiskt hat mot medicinering.
Jag vill tacka för detta fantastiska material som jag nyss läst igenom.
Jag kommer att läsa det många gånger. Om och om igen.
Jag hoppas på en stor spridning av denna text och skall på allt sätt bidra med mitt ”strå till stacken” genom att rekommendera den vid varje tillfälle som står mig till buds.
Tack ännu en gång.
Med vänliga hälsningar
Nickie Snäll / Personligt Ombud
Verksamheten NewDawns för NPF
Artikeln säger: ”Centralstimulerande medicin som Concerta och Ritalina gör att effekterna av det kroppsegna dopaminet ökar”.
Concerta och Ritalina är nästan metamfetamin. Det ökar inte effekterna av det kroppsegna dopaminet utan gör att nervcellerna släpper ut noradrenalin och dopamin, vilket gör att de slits ut och dör i förtid. (Källa: ”The Human Brain : A Guided Tour” av Susan A. Greenfield: http://www.amazon.com/The-Human-Brain-Science-Masters/dp/0465007260 ) Kroppen försöker minska dessa signalsubstaner på andra sätt, vilket gör att man blir beroende, se http://FASS.se/: ”Beroendeframkallande medel. Iakttag största försiktighet vid förskrivning av detta läkemedel.”
Diagnosen ADHD ställs med hjälp av självskattningsformulär och ibland intervjuer med föräldrar. Jag kan tänka mig att extrema fall av ADHD har flera olika biologiska eller psykoanalytiska orsaker, men Sveriges psykiatrer agerar som om det endast finns en biologisk orsak och de inkluderar lindriga fall. Jag tror också att om man använde sig av kvarsittning i skolan för störande elever så skulle beteendet upphöra för de flesta barn och ungdomar. Många barn och föräldrar vill ha en NPF-diagnos eftersom det leder till ett ekonomiskt tryggt liv där man slipper jobba och kan vara ute i världen och resa större delen av tiden. Ibland görs även psykologiska tester men då säger de att patienten inte får dricka kaffe eller te innan testet för då upphör mätbara koncentrationssvårigheter. Det finns alltså ett billigt botemedel till koncentrationssvårigheter som psykiatrin erkänner och det är kaffe eller troligen bättre, grönt te. Läkarna vill dock tjäna pengar och skriver därför ut mediciner från de bolag som gynnar dem bäst. Om man läser i http://FASS.se/ om biverkningarna (d.v.s. läkemedelsbolagens egna beskrivningar) för vanliga NPF-mediciner så finns t.ex. plötslig död som en av biverkningarna för den vanligaste ADHD-medicinen. Jag tror inte grönt te är lika farligt. Dessutom är det vanligt att många med s.k. ADHD slarvar med kosten och t.ex. inte äter ett ägg till frukost varje dag. Man bör först kolla upp att man äter ett kokt ägg varje dag innan man börjar med ADHD-mediciner, ty den åtgärden räcker kanske. Man kan även äta senapssill på knäckebröd, så får man även i sig lite omega-3 och magnesium, vilka är bra för nervsystemet. Glöm inte att kvarsittning kan bota ADHD.
M.O.B. Står M.O.B. för Medioker Obstinat Blådåre???
Det är just sådana kommentarer och inlägg som skadar och desinformerar människor som kanske inte vet hur de ska få fatt i adekvat och informativ upplysning om eventuell diagnos och tillika behandling för sin egen/eller anhörigs/närståendes problematik.
Skulle nästan kunna tro att du själv är aktiv inom scientologrörelsen eller i alla fall i dess omedelbara närhet.
Bara påståendet om att Concerta och Ritalin skulle vara ”nästan metamfetamin” är ju fullständigt befängt.
Både Ritalin och Concerta Metylfenidat-preparat, det finns inte ens en tillstymmelse till likhet ens i molekylstruktur eller ens i sättet att verka.
Metylfenidathydroklorid är ett centralstimulerande preparat vars effekt tros vara framförallt dopaminerg. Det reducerar impulsivt beteende och har en psykiskt lugnande effekt på personer med ADHD och ADD. Enligt forskning gör metylfenidat det lättare att koncentrera sig på sina skol- eller arbetsuppgifter, och därför används det som preparat vid ADHD eller ADD. Förklaringen till detta tros vara en höjning av vakenhetsgrad, varför koncentrationen blir lättare att upprätthålla.Metylfenidat är beroendeframkallande om det missbrukas, men inte i de doser som förskrivs av läkare för behandling av ADHD eller ADD. Till skillnad från antidepressiva läkemedel ochbensodiazepiner finns ingen risk för utsättningssympton och behöver därför ingen nedtrappning innan man slutar med medicinen.
Tror nog att det i och för sig kan vara bra att såna tokstollar som du publicerar allt som ni i er förvillade tillvaro tror stämmer. Det gör det ju faktiskt mycket lättare för oss med adekvat kunskap att smula sönder era torftigt undermåliga skriverier.
Nej lite bättre kan du väl ändå prestera, kanske t.o.m något som bjuder på lite motstånd, så man får jobba lite, menar jag…. 😉
Tack för en informativ och viktig artikel. Jag ska göra vad jag kan för att sprida den här informationen.
psykiatrer är inte läkare,glömm inte det
teras ”vetenskap” grundar sig på tro
har du sett polisen hämta nå´n för att
tvångsskjutsa den till kyrkan ?
http://www.cchr.org
Henryk, jag vet inte om du är scientolog själv eller bara länkar aningslöst till deras propagandasajt, men du har fått detta helt om bakfoten. Neuropsykiatriker, som arbetar med och forskar om adhd/autismspektrumstörning, har en högst gedigen läkarutbildning. Du tänker förmodligen på psykoterapeuter som inte har med detta att göra.
[…] exploateras”) och Kjell Häglunds tidigare vidräkning med Scientologerna i Neo (”Adhd kan lindras och brottslighet minskas”) förefaller för mig också vara viktiga inlägg i den här debatten. Att många länkade till […]
[…] Jag hittade en artikel om ADHD i Neo av Kjell Häglund. Den ger ett intryck av saklighet. Där konstateras att det är vetenskapligt bevisat att medicin […]
Hmm. Välskrivet och med benäget engagemang, men som ADHD-person och aktivist finner jag artikeln ganska svårsmält ändå på grund av sitt – trots allt – patologiserande perspektiv. Är detta början till ett försök till en fungerande borgerlig hållning i ADHD-frågan? Jag läser det som att funktionsnedsättningsaspekten är väldigt viktig hos Kjell Häglund och att det förmodligen är symptomatiskt att artikeln är publicerad i Neo, med slentrianmässig och oinsatt Foucault-bashing och allt. Men, men… vänstern har inte lyckats så mycket bättre med sina försök att begripa något i frågan, Kärfves olyckliga socialkonstruktivistiska hållning baserar sig ju även den på en selektiv och hårddraget sociologiserande läsning av Foucault.
Varför innebär alltid relativism ett problem för högern? Som jag ser saken är denna fråga givet relativ. För att klara sig i detta väldigt byråkratiserade samhälle, byggt för en neurologisk normaltyp, krävs av varje individ att den är ”ganska” bra på ”allt” (men behöver egentligen inga specialiseringar). De flesta människor befinner sig inom detta segment, men inte alla – vissa har andra genetiska neurologiska förutsättningar, framkomna genom årtusenden av evolution, vilket alltid har haft funktioner för mänskligheten som grupp. Som ofta uppmärksammas innebär ju ADHD (och de flesta andra neyuropsykiatriska funktionsnedsättningae) inte bara att man är dålig på vissa saker utan även att man är bra på andra, vilket dock blir svårt att göra något positivt av om tilståndets nackdelar innebär att man slås ut från samhället.
Att den genuppsättning som genererar problem i ADHD-domänen är ett handikapp är inte biologiskt givet. De BLIR ett handikapp i ett byråkratiskt samhälle för en perceptionsapparat som inte fungerar som ”neurotypens” gör. Det relativa här ligger i att det finns en grundläggande olikhet bland individerna, vilket ger komplex och oförutsägbar utkomst i ett samhälle konstruerat för en särskild typ där – i detta fallet – förmågan att styra sin uppmärksamhet betecknar lägstanivån för att klara sig någorlunda.
Alltså: kan ett högerperspektiv utarbetas ifrån något annat än en tabula rasa-uppfattning av människan? Häglund gör det i alla fall inte, eftersom det fortfarande är individen som skuldbeläggs, även om det hos honom är för en olycklig genuppsättning hon är ett offer snarare än en olycklig uppväxt. Men jag och många andra med ADHD vill inte bli ändrade på eftersom vi inte är sjuka, vi vill ha ett samhälle där även vi avvikande individer ges möjlighet att utveckla de färdigheter som är bäst för dem själva och för samhället. Det är inte alldeles säkert att medicinering är den allra bästa vägen till detta, det enda vi vet är att medicinering gör oss mer som de normala (men med sämre närminne). Jag är inte säker på att detta är alldeles önskvärt men inser att det, ut det högerperspektiv där det moderna samhället betraktas som en alldeles genomskinlig och naturlig miljö för individers konkurrens mot varandra, förmodligen måste vara så att avvikande från den biologiska normen betraktas patologiskt. Men det skulle i alla fall uppskattas med ett mer seriöst försök till högerförståelse av denna fråga, ett försök som faktiskt tar individuell olikhet på allvar utan att patologisera den. Går det att prestera tror ni?
Jag är vänster, inte höger. Och jag skuldbelägger inga individer. Det du skriver är en blandning av självklarheter som jag instämmer i (utan att behöva skriva dem) och felläsning av min text.
Nej nej nej, möjligtvis en rättläsning av en felskrivning du inte upptäckt själv. Men jag har så gärna överseende, upptäckte t.ex. att jag själv använt ordet ”funktionsnedsättning” (vilket jag sannerligen värjer mig emot) i min kommentar.
Om det jag skriver är sådana självklarheter att du inte ens näns nämna dem är det nog för att du blivit lite blind för hur kontroversiella de är i praktiken. Men jag betvivlar förstås att det egentligen är ett perspektiv du omfamnar, eller att du tog dig tiden att läsa kommentaren.
I vilket fall, frågan jag egentligen på denna plats vill ställa till detta magasins läsare (snarare än nödvändigtvis till artikelns författare) kvarstår:
Kan man från ett högerperspektiv stå ut med tanken på att människor kanske är födda olika? Eller är den antydan om att det finns ett strukturellt problem i att samhället är byggt för ett visst segment av mänskligheten som detta perspektiv innebär alltför svår att härda ut/förena med liberal individualism?
Du har fått själva grunderna om bakfoten. Det är adhd-fängelseforskningen som ser olikheter; adhd-skolforskningen som kräver skolreformer på elevers villkor; där det tidigare synsättet varit ett enda ickeforskande, skadligt värdekonserverande Tabula Rasa.
Men fint att du åtminstone ändrat riktning på frågan.
Bra och intressant artikel. Dock olyckligt att du polariserar biologi-psykologi-sociologi som ämnesområden. Idag vet vi att vad vi gör och upplever påverkar vår biologi precis som att vår biologi är förutsättningen för vår psykologi. Tex finns det gener som endast tar sig uttryck om vissa miljöfaktorer uppfylls osv Rent praktiskt innebär det att det är felaktigt att dra ett ensidiga kausala samband som ”eftersom du har den här genetiska uppsättningen kommer din uppmärksamhet/impulskontroll vara försämrad varpå du sannolikt bli kriminell”. Populärmedia älskar sådana förenklingar, men de har inget med vetenskap att göra. Vår hjärna utvecklas i interaktion med andra människor, våra perceptioner, språk, kultur mm sociologiska faktorer (som belyser socioekonomisk status mm) är högst relevanta aspekter i en ADHD debatt, ffa om man är en seriös forskare.
Erik, självklart är det så. Men det är alltså inte jag som polariserar utan humanvetenskaperna. Jag bara beskriver denna djupt olyckliga polarisering.
Tack Kjell Häglund för dina kunniga, välformulerade och intressanta artiklar. Jag läser dem alltid med mycket stor behållning!
Det finns aktuell forskning som visar att dagens mediciner har en övergående effekt samt indikerar att långsiktigt bruk kan ge permanenta skador. Mer forskning behövs dock för avgörande bevis. Hur hjärnans kemi fungerar är lång ifrån utrett, att i det läget experimentera på barn och vuxna i större skala kan knappast vara seriöst.
En del når samma typ av framgångar genom kostomläggning. Därmed inte sagt att alla kan bli hjälpta av kostomläggning, men det visar på alternativa ”behandlingar” är fullt möjliga.
Man kan tycka att om nu behandlingen mot ADHD är så bra så borde väl kritiken mot den blåsa bort som ett frö i vinden och ingen skulle bry sig. Amfetamin till barn kanske skulle ses som en naturlig och logisk kur.
Då skulle artikelförfattaren inte heller behöva använda 90% av sin text
till att måla upp kritikerna som gigantiska när de i själva verket inte är det.
Nyligen har det också dykt upp en jävsdebatt i spåren av Uppdrag Gransknings program och Martin Aagård/AB.
Vore det inte ändå på sin plats att läsarna blir informerade om att Kjell Häglunds svärfar är en känd forskare inom ADHD och att hans fru jobbar inom samma område? (enligt uppgifter jag lyckats få fram på nätet)
Göran Andersson:
Min svärfar Tore Duvner är före detta barn- och neuropsykiater, överläkare och forskare, pensionerad sedan några år; min fru är anställd av Pysslingen som specialpedagog på några skolor i Nacka. Hur gör detta mig till ”jävig”? Ingen av dem har (i motsats till Uppdrag Granskning-jävet du jämför med) varit det minsta inblandade i vare sig research eller utförande av denna artikel. Jag har däremot tveklöst fått mitt stora engagemang efter att via min svärfar fått konkret förståelse för vilken oerhörd hjälp drabbade familjer kan få tack vare de vetenskapliga framstegen och den ständigt växande tvärvetenskapliga forskningen. Om detta skulle betraktas som ”jäv” –att få gnistor tända av passionerade människor i ens närhet – skulle all god journalistik utplånas.
Vi i SBF NPF
(Svenska Brukarföreningen Neuropsykiatriska Funktionshinder)
anser att denna artikel är det bästa som skrivits i ämnet..
Hur det kommer sig att andra medier inte ens tyck ha noterat denna mycket märkliga & otäcka tendens som färgar hela den medicinska ADHD behandlingen på ett negativt sätt.
I stället för ökade resurser till bla diagnostisering ser vi istället obligatoriska regelbundna drogtester införas på alla patienter på fler & fler mottagningar i Sverige.
Personer som vägrar lämna urinprover får sin medicin indragen trots att de inte tidigare haft en missbruksproblematik..
I västra Götaland får patienter som ber om medicinsk behandling veta att ”det är vägen till helvetet” & nekas fungerande behandling av sin läkare.
På vårdcentralen i en av Stockholms södra förorter rekommenderas en patient en hälsocoach med inriktning på ADHD, ett svindyrt alternativ som man bekostar själv, av vårdcentralens kuratorn, då hon söker för svåra besvär med ev ADHD.
Listan kan göras väldigt lång på alla dumheter som vi får höra dagligen i vår Facebookgrupp, men ändå tiger media & fortsätter att basunera ut ”nyheter” från KMRs pressrealeaser.
Tack Kjell Häglund för ditt engagemang & dina suveräna artiklar..
För någorlunda initierade är detta välkänt och bekant sedan bra
många år.Att scientologkyrkan lyckas hålla sig så långt bakgrunden
är en bedrift, att deras svenska megafoner fritt och oemotsagda kan härja i mediavärlden och på så sätt manipulera de drabbade med NPF.
,Med följd att gemene man,barn,föräldrar,unga,vuxna,yrkesverksamma inom NPF-området blir frustrerade,kanske kännande sig som knarklangare.Det som talar mot sekteriets vidare framgångar är deras nedlåtande språk,välbekant sedan -68 och FNL rörelsen.
Mycket bra artikel! Jag har sedan några år tillbaka arbetat med ungdomar och vuxna med bla ADHD, och jag kan bara säga att bland alla dem så har det gått betydligt bättre både i skola och arbetslivet för de som medicinerat.