Alla dessa ”enskilda fall” på Migrationsverket

I måndags debatterade jag mot Anders Danielsson, generaldirektör för Migrationsverket, i Studio Ett med anledning av min artikel om myndigheten i senaste numret av Magasinet Neo. Min artikel utgår från intervjuer jag har gjort med tjänstemän på olika nivåer på Migrationsverket, den operativa chefen Mikael Ribbenvik och utredningar, interna dokument och mejl jag har tagit del av.

I min artikel visar jag att Migrationsverket i takt med det ökade söktrycket från asylsökande till Sverige får allt svårare att klara av att både göra grundliga utredningar och samtidigt inte låta asylsökande vänta för länge på besked. Här finns en svår avvägning som aldrig helt kan lösas. Jag ville skildra de påfrestningar som handläggare, beslutsfattare och andra tjänstemän på Migrationsverket är utsatta för. Tjänstemännen vittnar alltså om en ökande rättsosäkerhet på Migrationsverket. Responsen från anställda på Migrationsverket har varit positiv. Jag har genom artikeln fått kontakt med fler tjänstemän, vilket ger goda möjligheter att skriva uppföljningar. Men jag har också fått kritik från högsta ort på verket.

I ett blogginlägg på sin interna GD-blogg kallar Anders Danielsson mitt reportage för ”tesdrivet”. En kritik han upprepade i Studio Ett där han även kallade artikeln ”hårt vinklad”. Det är ganska hårda anklagelser, då det är hans egna medarbetare jag har intervjuat. I Studio Ett fick jag chansen att fråga honom vad han menade mer specifikt. Det rörde sig om två saker som Danielsson hävdade var faktafel:

1) I min text skriver jag om en handläggare som har två utredningar om dagen att hantera. Det menar Danielsson är fel och att det enligt rutinerna endast ska förekomma 2–4 utredningar i veckan. Men det är något som skiljer sig åt mellan olika enheter, enligt de tjänstemän jag har intervjuat. En tjänsteman på Migrationsverket som lyssnade på inslaget i måndags hörde av sig och berättade om kollegor som haft upp till femton utredningar i veckan, alltså i genomsnitt tre om dagen.

2) Anders Danielsson tog även upp att Migrationsverket inte har fler sjukskrivningar än andra myndigheter. Här blir det oklart om han har läst min text så noga. Ingenstans påstår jag det. Jag skriver uttryckligen att det rör sig om enheten som tjänstemannen Inger arbetar på. Samma enhet där rosa armband infördes för att de anställda gnällde för mycket, och där en skratthörna installerades för att lösa personalens arbetsrelaterade besvär.

Detta räcker alltså för att en generaldirektör ska kalla en artikel för ”tesdriven” och ”hårt vinklad”. Programledaren Li Hellström ställde dock ett par frågor till Anders Danielsson utifrån artikeln.

När medarbetare i den här artikeln beskriver att de inte har tid att ställa följdfrågor för att de är så pressade, har du aldrig hört det?

– Jo, jag har hört det också. Medarbetare upplever det stressigt. Vi har chefer och teamledare som ska hantera de här frågorna. Det finns inga som helst direktiv från ledningen eller från arbetsrutiner att det ska gå till på detta sättet.

Men måste man inte alltid kunna ställa följdfrågor i så här viktiga ärenden?

– Jo, självklart. Det ska finnas tid till att utreda. Det rör sig om två till fyra ärenden i veckan. I snitt kanske två ärenden.

Tills ganska nyligen fanns dock direktiv från ledningen som just tryckte på att det viktiga var att minska tidsåtgången i utredningar. Enligt en källa jag pratat med på hög nivå inom Migrationsverket: På ett möte 2009 sade exempelvis Dan Eliasson, den förre generaldirektören, så här: ”Vi har en begränsad budget. Vi kan inte hålla både tidsmålen och kvalitet. Vi måste välja. Beställaren [regeringen, min anm.] har sagt att tidsmålen måste hållas. Beställaren får vad beställaren betalar för. Om det leder till att vi beviljar fler uppehållstillstånd så ser jag inga problem med det. Jag kommer aldrig bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd.”

Och under de fyra år Eliasson var generaldirektör gjorde han klart för de anställda att hans reformer skulle accepteras rakt av, berättar både de tjänstemän jag intervjuade före artikeln och de som hört av sig efteråt. ”Om ni inte är nöjda med detta får ni se er om efter ett annat jobb”, är en ordalydelse som flera uppger sig ha fått höra.

Anders Danielsson menar att han inte kan svara för vad Dan Eliasson sagt. Och det stämmer givetvis. Men en myndighetskultur är inte något man ändrar över en natt. Och som högsta chef måste Danielsson kunna ställas till svars för sådant som faktiskt sker på hans arbetsplats, även om han inte var den som införde det.

Under början och mitten av 2000-talet fick Migrationsverket mycket kritik för bristande effektivitet och långa handläggningstider. Den förre generaldirektören, alltså Dan Eliasson, införde Lean som är en styrfilosofi med ursprung hos bilföretaget Toyota. Man fick också den avsedda effekten: fler beslut producerades. I min artikel frågade jag Mikael Ribbenvik, operativ chef på Migrationsverket, om Lean hade lett till att tjänstemännens självständighet minskat.

– Ja, friheten har kringskurits. Men tidigare kunde det också vara så att folk utredde ärenden i oändlighet. Många var beslutsrädda. Vi fick ned genomsnittstiden på en asylutredning från nio till tre månader.

Fortfarande tillämpas Lean, och man har kvar Lean-centret som installerades under Eliasson, där tjänstemän jobbar med att stödja Lean-tänket i hela organisationen. Så Lean finns kvar, även om man nu också har börjat använda andra styrmodeller parallellt (som ”Bra ska bli bättre” och ”Den lärande organisationen”). Man har även avskaffat den mest perversa delen av Lean där antalet producerade beslut var lönegrundande. Anställda ”samlade pinnar”, vilket fick som konsekvens att svårare ärenden som tog längre tid ledde till lägre lön.

Angående att det ibland råder sådan tidsbrist att det inte alltid hinns ställa relevanta följdfrågor i svåra fall, så har interna kvalitetsuppföljningar på Migrationsverket visat att så är fallet. Det finns även brister i hur man utreder identitet och hemvist, vilket är ett stort risktagande då Säpo skickat ut en varning till enheter på Migrationsverket om att stridande för Islamiska staten befaras söka sig till Sverige för att söka asyl. Handläggare har därför fått i uppgift, enligt mejlet från Säpo, att ”vara vaksamma för detta och särskilt uppmärksamma sökande som är sårade/skadade (och kanske inte bränt sig på element eller vad de kan tänkas säga)”. Mejlet har jag delgivits av en tjänsteman.

En annan kritik som framfördes mot min artikel av Anders Danielsson i Studio Ett, och av Fredrik Bengtsson, Migrationsverkets presschef, på Twitter, är att min text handlar om ”enskilda fall”. Men under åtta år har tjänstemän på Migrationsverket påtalat liknande brister, på Merit Wagers blogg. Wager har i många år engagerat sig för asylsökandes situation, tidigare som Medborgarnas flyktingombudsman och sedan några år som debattör. Och i en artikel i tidningen Fönstret som ges ut av ABF berättade andra tjänstemän på Migrationsverket liknande historier (nr 3/2014). Det blir ganska många ”enskilda fall”, om man lägger ihop dem.

Och de brister som tjänstemännen jag intervjuat påtalar är alltså något som framkommer även i Migrationsverkets egna utvärderingar av sin egen verksamhet. För att återknyta till Anders Danielssons kritik av min artikel: Är Migrationsverkets egna kvalitetsuppföljningar ”tesdrivna” och ”hårt vinklade” de också?

 

---

 

Ps. Läs andra tidningar om bl.a min artikel om Migrationsverket: SvD, DN, GP, Sydsvenskan, Barometern, Sundsvalls tidning.

Bränn en bil – få ett jobb

”Bränn en bil och få ett jobb.” Eller projektpengar. Det är en vanlig formulering på Järvafältet, berättar Bosse Lindquist när jag ringer honom. Under ett års tid har han av och till varit i Tensta och pratat med boende, tjänstemän, poliser, skolungdomar och andra. Ikväll sänds hans dokumentär ”Bränn en bil – få ett jobb” i Dokument Inifrån. Många av Tenstaborna som Lindquist pratar med delar känslan av att vara bortglömda och diskriminerade. Att de är utanför det övriga samhället. Och det stämmer. Medborgarna i Tensta får inte den service och den trygghet som de har rätt till.

Några kvarter från Tensta centrum ligger Risingeplan, där det brinner bilar nästan varje vecka.

– Så länge det bara är förortens bilar som brinner, så skiter resten av Sverige i det, säger Karim i dokumentären.

– Det är ordagrant vad många jag pratat med känner, säger Lindquist.

– Det är även en av huvudanledningarna till att jag har gjort den här filmen. Varför är det så att så många känner sig ignorerade och glömda?

Men vad menas egentligen med ”bränn en bil och få ett jobb”? Och varför är det ett så utbrett talesätt? När man ser Bosse Lindquists dokumentär är det tydligt att bilbränderna, och andra liknande aktioner, inte enbart kan tolkas som ett uttryck för frustration. Det är även ett sätt att att uppnå olika mål. På en vägg vid Risingeplan står det ”Sänk hyran eller så blir det krig”. En segdragen konflikt med hyresvärden som efter en renovering höjde hyran har lett till att bilar och annat brinner med jämna mellanrum. Bilar brinner för att hyran ska sänkas. De flesta bränderna klaras aldrig upp. Och de flesta vill bara ställa upp och prata om det anonymt. De boende i området som Lindquist pratar med är trötta på att deras barn ska behöva se förstörelsen på väg till skolan.

– Om någon idiot gör någonting så är det polisens jobb att ta hand om det. De måste ta sakerna på allvar, säger en man som intervjuas.

– Är det någonting som händer här så kommer polisen först 1-1,5 timme efter händelsen.

Det är också något som framgick i Uppdrag gransknings Upploppen i Husby som sändes i maj i år, ett år efter upploppen där. En inringare till larmcentralen lät med all rätt desperat: ”Snälla vi har barn, vi är rädda att det händer något i våra lägenheter.” Det är viktigt att komma ihåg: Det är medborgarna på plats, till exempel runt Risingeplan och i Husby, som förlorar mest på oordningen. Det är deras bilar, butiker och lokaler som brinner.

Att kommunen har skapat destruktiva incitament i området framgår i Lindquists dokumentär ikväll. De som begår brott får tillgång till olika projekt för ”ungdomar på glid”. Man har anställt ett antal personer under de senaste fem åren som har kriminell bakgrund. Ett antal av dem har utnämnts till goda förebilder och ska arbeta trygghetsskapande. Det sänder en signal till andra. Begår du brott får du fler chanser, snarare än färre.

– Hur ska de skapa trygghet när deras gamla polare är de som står för oordningen?, säger Bosse Lindquist.

-Alla förlorar på det nuvarande systemet. Både de laglydiga och de som vill bort från kriminalitet. Det är klart att unga kriminella ska få en andra chans. Men det man bör ge dom är en verklig chans, med mer uppbackning och professionell hjälp. Och att göra något helt annat någon annanstans. Så man kommer bort både från området och det gamla umgänget.

Ett problem som många upplever är att polisen bara kommer till områdena i fullt utrustade piketbilar. Det behövs fler närvarande poliser, menar många. Det är en vanlig tanke. Ändå kan den nya omorganisationen av polisen, med ökad centralisering, leda till att närpolisstationer i områden som Tensta och Husby stängs. I nuläget är Husbys enda polisstation endast öppen två timmar varje torsdag, viket även gäller det i Tensta.

– De poliser som jag har pratat med har väldigt god vilja. De jobbar stenhårt och har koll på situationen, säger Bosse Lindquist.

– Det de säger är att det behövs mycket starkare kvarterspolisnärvaro. Som det är nu dyker det upp fullt utrustad kravallpolis, vilket även poliser är kritiska mot. De är frustrerade över att de inte kan vara de där lokalt förankrade, kunniga och schyssta poliserna som de en gång ville bli.

Det finns ett problem här, som jag har skrivit om tidigare (SvD 30/7). Polisen är ibland rädd för att utföra sitt jobb ordentligt. De har inte alltid resurser eller manskap att upprätthålla ordning som de borde. Man vet att intensiv bevakning av brottsintensiva platser ger väldigt god utdelning. Det har Frank Zimring visat i sina studier av New Yorks lyckade metoder, och Sven Granath vid Linnéuniversitetet har visat samma sak. Ökad polisnärvaro minskar kriminaliteten. Det behöver inte kosta mer, det handlar om hur man prioriterar resursen. Men det som sker i brottsutsatta områden som Husby och Tensta är att polisnärvaron minskar.

Nuförtiden har polisbilar GPS och därför kan deras rutter spåras hos länskommunikationscentralen, som har ansvar för polisens händelsestyrda verksamhet. Där har, enligt en källa jag haft kontakt med i polisorganisationen, man sett en trend att poliser undviker att åka till farliga adresser. Det kan vara en stulen moped som de påstår sig ha undersökt, medan länskommunikationscentralen ser på GPS:en att de inte ens befunnit sig på platsen. Enligt min källa säger befäl som regel att de har kontroll på situationen. Samtliga chefer har incitament att tona ned att poliser ibland är för rädda för att utföra sitt arbete. Både Tensta och Husby ingår i Polisens kartläggning av områden där kriminella nätverk har stor påverkan i lokalsamhället. De boende i många av dessa områden anser ”att det är de kriminella som styr i områdena”. Samtidigt brinner bilar och utredningar läggs ned. Här pågår en dragkamp som inte staten får förlora. Men då behöver det omkringliggande samhället ta sitt ansvar.

Det som nu behövs är en förstärkt närvaro av polisen i de här områdena. Det är inte rimligt att vissa medborgare ska tvingas leva i otrygghet år efter år. Och kommunen måste sluta belöna en kriminell livsstil. Det är inte trygghetsskapande att belöna bilbränder. Mer destruktiva incitament får man leta länge efter.

Håll ut! Neo nr 6 är på väg

Några artiklar ur Neo nr 6 har redan börjat uppmärksammas i medierna. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har på ledarplats uppmärksammat Ivar Arpis reportage om Migrationsverket. Idag uppmärksammar Dagens Nyheter Mats Johanssons essä En knapptryckares bekännelser. Många prenumeranter har hört av sig och undrat om deras tidning uteblivit. Det har den inte. Tidningen är tyvärr försenad på grund av ett fel i tryckeriet. Men håll ut! Nästa vecka kommer den att nå prenumeranterna, och mot slutet av nästa vecka finns den även i butik. Vi beklagar förseningen, men hoppas att tidningen är väl värd att vänta på.