Den gröna Margaret Thatcher

Interestingly, when british scientists were able in 1988 to bring  the ozone issue personally before Prime Minister Margaret Thatcher, who had an academic degree in chemistry, the UK position changed almost overnight and the British thereafter became a leading proponent of the phaseout for all ozone-depleting substances.

Så beskriver Richard Elliot Benedick i kapitlet History of the Montreal protocol en av de viktigare omsvängningar som ledde till att Montrealprotokollet antogs.  Avtalet drevs fram av USA, Ronald Reagan var förste undertecknare 1987. Det hade stöd av Kanada och Skandinavien, medan EU-länderna var skeptiska eller rent motsträviga, särskilt Frankrike och Storbritannien med stor industrianvändning av freoner. Margaret Thatcher ändrade Storbritanniens motstånd och blev på så sätt avgörande för att driva överenskommelsen i hamn.

Berättelsen är typisk för anekdoterna om Margaret Thatchers ledarstil. Bestämd, kraftfull och med tillit till sitt eget omdöme blev hon känd som ”det där fruntimret”. En mer obekant sida är de gröna implikationerna av Margaret Thatchers agerande.

Hon var en avgörande aktör bakom Montrealprotokollet om substanser som tunnar ut ozonlagret, som trädde i kraft 1989. Där förbinder sig de undertecknande länderna att fasa ut användningen av freoner i exempelvis sprayer eller tillverkningen av kylskåp. Denna överenskommelse har hyllats som ”kanske den enskilt mest framgångsrika internationella överenskommelsen hittills” (Kofi Annan). Idag är 196 länder anslutna till protokollet, efterlevnaden bedöms vara stor och det beräknas att utsläppen av ozonuttunnande gaser har minskat från 1,5 miljoner ton 1989 till 89 000 ton 2005. Omkring år 2050 ska ozonskiktet ha återhämtat sig. I början av året rapporterades om ovanligt tjockt ozonlager över Sverige i december. Uttunningen verkar ha avstannat, men det är för tidigt att säga om tjockleken ökar igen. Då freonerna också är potenta växthusgaser bedöms Montrealprotokollet 2010 ha minskat den globala uppvärmningen 5–6 gånger mer än åtagandena under Kyotoprotokollet.

Det var också Margaret Thatcher som hade modet att bryta Storbritanniens beroende av kol. Låt vara främst för att de statliga kolgruvorna var olönsamma och den militanta fackliga organisationen för gruvarbetare i händerna på kommunister som agerade utan medlemmarnas stöd. Resultatet blev likafullt ett brott med kolbrytning och koleldning, vilket minskat Storbritanniens växthusgasutsläpp. Minskningen av koldioxidutsläpp var större på 1980-talet än med senare decenniers medvetna klimatpolitik. Detta var till stor del Thatchers verk. Tidigare ledare från både Tories och Labour höll tvärtom liv i olönsamma kolgruvor av rädsla för fackliga strejker som hotade att lamslå landet.

Kultursidesvänstern blir lätt sentimental kring facklig motståndskamp. Men tillvaron de slogs för ska inte romantiseras. Skotska deckarförfattaren Val McDermid må avsky Margaret Thatcher för hennes strid med gruvarbetarfacket. Men hon saknar knappast det hårda slit i gruvorna som den politiska vänstern och den chict radikala överklassen då stred för att hålla liv i, med statliga mångmiljardsubventioner till olönsam och miljöskadlig gruvdrift. I boken A darker domain återvänder bokens huvudperson med klarsynt blick till dagens East Wemyss, ett tidigare gruvarbetarsamhälle som nu rymmer moderna hus för pendlare:

”Hon måste dock medge att det var en förbättring. Det var lätt att bli sentimental över gamla tider och glömma de vidriga förhållanden som människor då tvingades leva under. De var ekonomiska slavar också, av fattigdomen hänvisade till att handla enbart i de lokala butikerna. Till och med kooperativet, som sades vara till för medlemmarna, tog ut höga priser i jämförelse med affärerna på [närliggande staden] Kirkcaldys huvudgata.”

Gruvsamhällenas sammanhållning var alltså inte påhittad, tvärtom, men den var grundad på fattiga omständigheter och nödtvång. Avvikare stöttes ut. Sådan var den brittiska korporativism som Margaret Thatcher bröt med.

Thatchers miljögärning lovade dessutom så mycket mer. Hon var en av de första politiska ledarna i världen som talade om den globala uppvärmningen som den kommande politiska utmaningen. Hennes visionära tal vid klimatpanelen IPCC:s andra konferens den 6 november 1990 var tydligt på den punkten:

The threat to our world comes not only from tyrants and their tanks. It can be more insidious though less visible. The danger of global warming is as yet unseen, but real enough for us to make changes and sacrifices, so that we do not live at the expense of future generations.

Our ability to come together to stop or limit damage to the world’s environment will be perhaps the greatest test of how far we can act as a world community. No-one should under-estimate the imagination that will be required, nor the scientific effort, nor the unprecedented co-operation we shall have to show. We shall need statesmanship of a rare order. It’s because we know that, that we are here today.

Bara en dryg vecka efter talet utmanades Margaret Thatcher om partiledarposten och tvingades avgå. Man kan bara spekulera i hur det hade sett ut om det var den marknadsliberala högern och de konservativa regeringspartierna snarare än domedagsvänstern som på 1990-talet tog sig an klimatutmaningen och de andra stora miljöfrågorna.

Allianskonventet blir en avslagen personalfest

Jag har gärna fel, men jag misstänker att ett Allianskonvent kommer att bli fullkomligt tandlöst som beslutande församling. Kommenterar detta och Maramö i Aftonbladet.

Ombuden kommer att behöva baxas dit, liksom varenda kanslianställd och ungdomsförbundsmedlem, för att fungera som folklig rekvisita och ballonghållare. Det blir en alliansens personalfest, där allt går ut på att cheferna ska glänsa och alla är beordrade att trivas. Jag ser framför mig en tillställning liknande de kritiserade myndighetsfesterna: Ett dagsprogram som mest är en ursäkt att vara där, underhållning som är för regisserad för att beröra och för lite att dricka för att det ska bli kul.

Politiken kommer att utformas med moderaternas arbetssätt, som vi beskrev i Neo nr 3 2012: lyssna, ta fram förslag, räkna på förslagen. Toppstyrt och tråkigt, men gediget och utan överbud.

Reva handlar inte om att upprätthålla lagen

I nya numret av Neo skriver jag om svenska flyktinggömmare i Malmö och kommer därmed in på hur världen ter sig för den som befinner sig i Sverige utan korrekta resehandlingar. För dem är polisen nämligen ett hot.

Jenny fick påminna sin inneboende om att jämt vara försiktig, lyda alla lagar, inte väcka uppmärksamhet, lösa vuxenbiljett på tåget för att slippa visa legitimation vid kontroll. Inte ens det hjälper när olyckan är framme. Vid ett tillfälle blev pojken och en vän till honom påkörda av en svängande bil, berättar Jenny.

– De såg förskräckt att en polisbil en bit bort var på väg mot situationen, kastade sig på sina cyklar och trampade hemåt, blödande. De hade inte gjort något fel, ändå var det de som var hotade.

Vardag för de gömda.

De gömda i vårt land står utanför möjligheten till rättvisa, liksom de i stort sett står utanför våra välfärdssystem, våra möjligheter att resa i världen och de flesta karriärmöjligheter. Ändå kan den situationen vara att föredra framför att interneras eller misshandlas på gatan grund av sin hudfärg, vilket är det vanliga mottagandet i många andra europeiska länder, liksom diktaturen och misären i deras vanliga hemländer, vilket är anledningen till att de ändå håller sig kvar. Många utan att ha fått sina asylskäl seriöst prövade och i gott hopp om att få stanna när/om så sker.

Detta som en bakgrund till vad Reva (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) handlar om, och vilka som är i fokus för dessa riktade polisinsatser. Polisen har alltså fått i uppdrag att särskilt prioritera att öka antalet utvisningar av personer som befinner sig i landet utan tillstånd. Detta har skett genom allt intensivare kontroller av människor, med (misstanke om) ringa brott som ursäkt har polisen exempelvis kollat id-handlingar i kollektivtrafiken. I Malmö vittnar många i flyktingnätverken om att polisen gripit ungdomar utan papper vid deras fritidsaktiviteter eller när de väntat på bussen. Det har också hänt på sistone att den som beställt hem papper från Migrationsverket för att kunna hjälpa till i flyktingärenden får påhälsning från gränspolisen i sitt hem.

Poliskontroller i vår vardag, alltså, vid jobbresor och vid fritidsaktiviteter, eller om man skulle engagera sig i asylärenden. Det är vad reva handlar om, och det som gör reva kontroversiellt.

Alla anser förstås inte att den här typen av kontroller är kontroversiella. ”Vad de [polisen] faktiskt gör är att upprätthålla den svenska lagen så som den för närvarande ser ut och fungerar.” skriver konservativa Nya Wermlandstidningen i försvar för polisens arbete. Där har de fel. Att en av polisens uppgifter som lagarna nu ser ut är avvisningar av dem som inte befunnits ha tillräckliga asylskäl är en sak. Prioriteringen av detta uppdrag och de valda metoderna är en annan sak, betydligt mindre kopplad till existerande lagar.

Här kommer den avgörande distinktionen: Det är bara i en polisstat som alla medel är tillåtna för polisen i syfte att upprätthålla lagen. I en rättsstat finns tydliga gränser för vilka metoder polisen får använda och i vilka syften. Metodernas omfattning är kopplade till brottets allvar. Att sakna korrekta resedokument, exempelvis för att ens visum har gått ut eller för att man tagit sig ifrån diktatur och förtryck, är inte ett allvarligt brott. Det saknas brottsoffer och är snarare att jämföra med att gå mot röd gubbe, även om just detta ringa brott tenderar att uppröra en och annan invandringsmotståndare i betydligt högre grad.

Hur ska man då se på polismetoden att använda ytterst ringa förseelser som ursäkt för personkontroller som muddring och identitetskontroll? Den är stundtals effektiv, men kontroversiell även i sådana fall. I New York har våldsbrottslighet och stölder kunnat minskas dramatiskt genom att polisen övervakar särskilt brottsutsatta platser (hot-spots), ofta med smärre förseelser som marijuanainnehav eller cykel utan korrekt utrustning som förevändning för att söka efter vapen, stöldgods och liknande. På rätt plats är sådana åtgärder effektiva för att hindra grövre brott. Ändå är åtgärderna kontroversiella. Kriminologen Franklin Zimring som studerat den amerikanska brottsnedgången har skrivit i Neo och intervjuats om just exemplet New York.

– Vi vet att polisen använt detta [flitig visitering och arrest för mindre förseelser kopplade till brott som exempelvis skuggade bilrutor] vid sin bevakning av hot-spots, men inte om de har förklaringsvärde på egen hand. Och de har ett högt pris. Många fler än de skyldiga utsätts för visitering och misstanke, särskilt i vissa grannskap och i vissa etniska grupper. Oproportionerligt många i dessa grupper straffas också för mindre förseelser.

Är det värt priset?

– Om det verkligen visar sig vara nödvändigt för att få ner en våldsbrottslighet som också drabbar samma grupper. Men i dag vet vi inte och den okunskapen är svår att motivera.

Vad skulle du rekommendera?

– Jag skulle verkligen vilja se en mer städad bevakning av hot-spots prövad och utvärderad, där man övervakar platser utan de aggressiva, generella visiteringarna. Det kanske vore något för Sverige.

Metoderna som den svenska polisen använder sig av för att kunna öka antalet utvisningar ur landet är alltså med amerikanska mått mätt kontroversiella till och med som en effektiv metod att minska grova våldsbrott och stölder, betydligt allvarligare brott även enligt vårt svenska rättssystem. De borde alltså vara fullkomligt uteslutna för att uppdaga om personer som reser i kollektivtrafiken eller spelar fotboll på sin fritid har rätt papper. Brottet i fråga är inte så allvarligt, och platserna ifråga är sällan bemängda med ett högt antal våldsbrott.

Reva-metoderna blir förstås inte mer försvarbara när polisen uppmanar allmänheten, även barn, att anmäla sina vänner och grannar om de misstänker att dessa skulle vistas illegalt i landet. Här om inte förr borde varningsklockorna ringa om vilken typ av samhällen de här metoderna är hämtade från. Angiveri och poliskontroller i vardagen och på allmän plats är polisstatens, låt vara stundtals ”effektiva”, signum. De kan bara som kringgärdat undantag och som del i att bekämpa grova brott anses höra hemma i en rättsstat.