Sagt om boken

Kommentarerna om Glädjedödarna – en bok om förmynderi börjar så smått trilla in. Här är några citat.

”I stället för ytterligare en tradig högerbok om marknadsekonomins förträfflighet handlar ”Glädjedödarna” (Timbro förlag) om friheten från pekpinnar.”

Sakine Madon, Expressen 110514

”Svensson argumenterar väl för sin sak, och ger en mängd absurda exempel på paternalistisk politik. Från dansbaneeländet till Docklands, till tillslaget mot nattklubben Patricia i Stockholm, där några gäster dansade med bar överkropp. På 50-talet rasades det mot serietidningar och på 80-talet mot videovåld. För varje lättsamt nöje finns en politiker eller akademiker som ropar på förbud.”

Ida Thulin, Sundsvalls Tidning 110517

”Svenssons bok är också en djupt seriös analys av förmynderimentaliteten och det bästa försvar jag har läst för vår rätt att leva våra liv på vårt sätt, även när experter och politiker tycker att det är okunnigt, omoraliskt och fettbildande.”

Johan Norberg, Metro 110519

Festen kommenteras här. Boken köper du exempelvis hos Kulturbutik (37 kr), Megastore (39 kr), Adlibris (44 kr), CDON (49 kr), Ginza (49 kr), Bokus (51 kr) eller direkt från Timbro (69 kr).

Uppdatering: Det här blogginlägget dissar min inledningningspresentation från releasen rätt ordentligt, fast på ett ganska underhållande och alls inte osant sätt.

Författaren, en man vid namn Svensson i 35års åldern, kom upp på scen med en cigg i munnen, drink i handen samtidigt som högtalarna pumpade nått rebelliskt. Han lekte typ sångaren i The Hives eller nått. Kul att Svensson leva ut lite, tänkte jag när jag stod där o såg honom leka rock star. Tyvärr kändes det rätt töntigt och det var ganska tydligt att Svensson nog inte var killen i klassen som hade cigg i mun om man säger så.

Nu tror jag förvisso att Leone Milton som skrev inlägget kommer att finna boken något mer komplicerande än en festpresentation medger. Och jag tror att boken kommer att tilltala någon som klagar på att de inte fick ta med sig ölen ut från festen.

Ajabajahögern

Eftersom vi har så många förbud behöver vi flera och mer detaljerade. Jag var rädd att anklagas för att raljera när jag i min kommande bok konstaterar att existensen av förbud och restriktioner i vår vardag tenderar att föda efterfrågan på fler. Det behöver jag dessvärre inte eftersom nya exempel på detta sätt att resonera dyker upp hela tiden. I en förvirrad ledare som suckar över ansvaret för hundägare att plocka upp bajset efter sina hundar (vilket kanske annars borde höra till elementär hyfs) kräver Svenska Dagbladet att eftersom så mycket annat är förbjudet så ska det vara förbjudet att hantera mobiltelefon när man kör. Annars…

Ja annars vad då? I ledaren hänvisas till en undersökning där 40 procent av alla bilförare någon gång smsar när de sitter vid ratten. Detta sker samtidigt som antalet dödade i trafikolyckor fortsätter att minska för varje år och för 2010 var det lägsta hittills. Så vad är problemet som förbudet tvunget måste till för att åtgärda? Nä, det upplyser ledaren inte om. De teoretiserar om twittrande förare i höga hastigheter. Men statistiken antyder att de helt enkelt messar med visst omdöme, ungefär som de äter godis, skäller på barnen i baksätet och lyssnar på musik vilket är andra aktiviteter som kan vara distraherande men också nödvändiga under bilfärden.

Argumentationen handlar istället om att eftersom det finns förbud i andra länder vore det konstigt om det inte fanns i Sverige. I England har man använt den nya fina övervakningstekniken som skulle fånga terrorister till att gripa äppelätande kvinnor, till exempel. Ska vi också förbjuda folk att äta medan de kör för att det är förbjudet i andra länder?

SvD är inte den enda konservativa ledaren som hötter med ajabajafingret och vill ha förbud utan att kunna ge andra skäl än att det känns fint. I Barometern har Alice Teodorescu resonerat sig fram till att eftersom det kan bli komplicerat för singelkvinnor att bli ensamma föräldrar så ska insemination förbjudas. Ofödda barn har tydligen rättigheter, uttolkade av Teodorescu som att de inte ska få födas av fel föräldrar. Någon rätt att bli förälder finns inte. Det är samma resonemang som motiverar abortförbud och som historiskt motiverat tvångssteriliseringar. Det ofödda barnen ges något slags rättigheter och prioritet framför existerande människors önskemål.

Ironiskt nog antas önskemålet i fallet med insemination – till skillnad från när den kristna högern förbjuder exempelvis att våldtäktsoffer får göra abort – vara att inte bli född. Det om något illustrerar både den godtycklighet som uppstår när tyckare teoretiserar kring vad ofödda människor skulle vilja och den känslokalla destruktiviteten när politisk tvångsmakt utövas på basis av sådana övningar.

Resonemanget är naturligtvis helt bakvänt. Människor har rätt att bli föräldrar, och i ett civiliserat samhälle är det en önskan vi med såväl teknik som sociala institutioner som adoption underlättar i möjligaste mån. Men detta har konservativa med religiösa eller pseudoreligiösa argument alltid motsatt sig, från provrörsbefruktningen och framåt.

Tvärsäkerheten i att vilja förbjuda och reglera inte bara allt människor kan ha för sig bakom ratten utan även människors reproduktion visar att förbudshögern inte bara är skrattretande korkad i sin avsaknad av argument. Den är stundtals direkt farlig.

En självklart borgerlig kommunism

”Så talar en som kallade sig kommunist ända långt in på 2000-talet.” Det var Mats Odells omdöme i förra veckan när vänsterpartiet Lars Ohly förde resonemanget att demokratin utsträcks av statligt ägande som komplement till privata marknader, exempelvis på finansmarknadsområdet genom statliga SBAB. Enbart marknad hotar däremot demokratin. (anf 106 och 107)

Idag skriver Roland Poirier Martinsson på Svenska Dagbladets ledarsida. Han menar att det behövs ett statligt företag som kan stå emot marknadens ”tingeltangel”. Det stärker demokratin, som skulle vara hotad utan en stark statlig aktör. (Ett bakvänt resonemang, SVT har tvärtom blivit en bättre aktör av att konkurrensutsättas. Se Myten om public service som kvalitetsmedium)

Lite nyfiken är jag på Odells och andras omdöme när samma argument de dömde ut som kommunism i förra veckan (”en viktig ideologisk fråga” skrev SvD, ej på nätet) används för ett statligt företag i dominerande position på mediemarknaden.