EU i våra sängar

Liksom vid tidigare tillfällen då jag skrivit om abortfrågan har den förra texten i ämnet orsakat viss debatt, en debatt som kompliceras av den inneboende motsättningen. Exempelvis ringde vänstertidningen ETC upp mig för en kommentar. I korthet lät samtalet ungefär så här:

ETC: Varför vill du inte driva på för att Sveriges abortlag drivs på EU-nivå?

JI: För att jag vill ha den kvar.

ETC: Men är det inte viktigt att alla kvinnor får den här rätten?

JI: Visst, men det är inte ett alternativ. Överstatlig abortpolitik kommer, om den införs, att vara en kompromiss mellan länder som å ena sidan Sverige, men å andra sidan Polen. De kanske måste liberalisera något, men vår politik kommer samtidigt att skärpas. Jag är inte beredd att betala det priset.

Den här argumentationslinjen ger ständigt upphov till samma sorts förvirring. I Sverige anses det jättekonstigt att inte vilja lagstifta om allt man tycker. Det viktiga är att man tycker att ”vi måste göra något” och att ”vi kan inte vara tysta när…” oavsett vad detta leder till. Så resonerade exempelvis den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg när hon, givetvis oavsiktligt, utlöste den senaste abortcirkusen.

Så resonerar även många svenskar nu, när EU-parlamentet har klubbat ett grottkonservativt direktiv om sex veckors obligatorisk barnledighet (för nyblivna mammor) och två veckors frivillig ledighet (för dito pappor).

Socialdemokraterna har, detta till trots, röstat för direktivet, eftersom det totalt sett ”stärker rätten till föräldraledighet inom EU”, och finner det uppenbarligen mödan värt att offra Sveriges hittillsvarande linje om jämställdhet mellan könen.

Det är ett pris som de uppenbarligen är beredda att betala, men jag är alltså inte det. Trots att jag tycker att det finns en poäng med föräldraledighet. Att exempelvis italienerna inte förökar sig snabbt nog för ekonomipolitikernas smak är inte svenska föräldrars problem, och absolut inget skäl att införa tillfälliga arbetsförbud för halva Europas befolkning.

Och just därför finns det ingen anledning att fatta dessa beslut i Bryssel eller Strasbourg, långt från de medborgare som faktiskt berörs. Det kan vara något att tänka på nästa gång Carina Hägg vill leka abortmissionär, nästa gång Birgitta Ohlsson vill införa en ”europeisk sexköpslag” eller nästa gång Åsa Regnér brännmärker någon politiker som inte vill springa hennes ogenomtänkta ärenden i Europas maktkorridorer.

Den sorts processer som de här damerna vill dra igång kan nämligen ge upphov till helt andra beslut – beslut som faktiskt kan få betydligt värre följder än att Birgitta Ohlsson inte får sitta i regeringen.

Att veta sin plats

Niklas Nordström, tidigare ordförande i SSU, skriver i Göteborgs-Posten att hans parti har en del att lära av hur Moderaterna hanterade sin kris för åtta år sedan. Det mesta är tämligen självklart, och helt i linje med vad Nordström har sagt i flera år. Men avslutningen är så lysande att den förtjänar att citeras rakt av:

”Men det finns också riksdagskandidater som gjorde bra kampanjer. Sven-Erik Bucht, Socialdemokrat från Norrbotten, slår alla med hästlängder. Han får ensam 17 674 kryss, det motsvarar 37 procent av det antalet kryss, 47 903, som alla Socialdemokratiska 17 gruppledare i riksdagen (exklusive Mona Sahlin) samlar tillsammans. Eller fem gånger så många som de tunga S-politikerna Morgan Johansson, Veronica Palm och Anders Ygeman.

Bucht fick ingen tung roll i riksdagen, ingen ordinarie plats i ett utskott. Det skulle bryta mot principen. Ja jag vet inte jag, men nog borde väl det löna sig att vara populär bland väljarna. Kan inte det bli en ny princip?”

Socialdemokraterna behandlar därmed sina egna efter samma princip som de vill behandla sina undersåtar. Rättvisa är att ingen får dra ifrån, visa vägen eller klara sig själv. Rättvisa är att alla står i samma kö, väntandes på nådegåvor från en överhet som formligen marinerats i självgodhet.

Så när Bucht – tidigare kommunalråd i Haparanda som förmådde Ingvar Kamprad att bygga ett IKEA där, och följaktligen är ohyggligt populär – har suttit lika länge i riksdagen som Veronica Palm kanske han kan beviljas samma tunga roll som hon.

Om Socialdemokraterna tänker fortsätta på det här spåret kan de nog glömma nästa val också.

UPPDATERING:

Apropå eftervalssnacket så meddelar i dag ett antal s-bloggare från det kapitalt misslyckade Martin Gelin-projektet Netroots att de nu går vidare på egen hand och drar igång en egen kriskommission. S-bloggar: the gift that keeps on giving…

RÄTTELSE:

Alliansfritt uppmärksammar på Twitter mig på ett sakfel. Martin Gelin var inte ansvarig för eller inblandad i Netroots. Jag beklagar felet.

Det där med principer

Vem som helst kan instämma i att budskap man håller med om eller tycker är oförargliga ska vara tillåtna. Det som skiljer en vän av yttrandefrihet från kommunisten, nazisten eller pöbelcensorn är att de försvarar rätten till yttranden de finner felaktiga, stötande och osmakliga. Homoaktivister som försvarar Åke Greens rätt att predika, katoliker som tycker att Serrano ska få ställa ut sina bilder av Jesu krucifix nedsänkt i urin eller folkpartister som tillåter kritik mot Israels militära blockad av Gaza är exempel på det senare.

Fast medan de förstnämnda faktiskt existerar riskerar kategorin ”folkpartister som försvarar yttrandefriheten även i fallet Israelkritik” att vara om inte en ren oxymoron så åtminstone en kategori tom på folk.

Och låt mig då, som Eskil Erlandsson, ta några exempel.

Jag har tidigare, innan valet, berömt Mathias Sundin som en god liberal kandidat. Hade jag bott i Östergötland hade jag förmodligen röstat på honom. Det omdömet tar jag tillbaka, och jag är idag väldigt glad att jag inte bor där.

Sundin har nämligen sett till att stoppa en utställning som kritiserar Israels ockupation av Gaza. Detta genom att hota med de breda och godtyckliga lagar om ”hets mot folkgrupp” som både EU och Sverige är så förtjusta i. I EU:s lagstiftning direktiv har några lobbyister fått in en så bred tolkning av begreppet ”antisemitism” att det även omfattar kritik mot Israels ockupation av Gaza, om kritiken sker genom jämförelser med nazisternas agerande. Lagarna går på sina håll ännu längre i Europa. I Frankrike pågår just nu en rättsprocess där ett krav på bojkott mot Israel ska ses som hets mot folkgrupp. (Se uppdatering nedan.)

Att dessa lagar och direktiv hotar yttrandefriheten och tjänar syftet att diverse religiösa och etniska särintressen genom dem kan tysta kritik är uppenbart. Ingen liberal eller vän av yttrandefrihet kan ta i dem med tång. Men Sundin använder dem ogenerat som vapen för att stänga en utställning som går emot hans egna uppfattningar. Att den juridiska situationen är ”oklar” räckte för att Norrköpings stadsbibliotek skulle ge med sig. Nu försöker en brölande hop på Facebook göra samma sak i Stockholm.

Låt mig vara glasklar med att jag tycker att jämförelsen mellan Israels agerande mot Gaza och nazisternas folkmord på judar är osaklig och osmaklig. Den gör utställarens budskap mer skada än nytta, vilket är synd eftersom jag tycker att Israels blockad av Gaza är väl värd att kritisera. (Bojkott av Israel är också en korkad idé.) Men det handlar inte om min eller andras åsikt, utan om vilka yttranden som ska tillåtas.

Vän av ordning invänder säkert nu att bara för att yttranden ska tillåtas så betyder det inte att de ska få ställas ut på offentliga bibliotek. Det är riktigt. Och det är helt legitimt att lufta sin kritik mot vad som ställs ut eller vad skattepengar används till (som jag själv gjorde när en Israelisk ambassadör för några år sedan gjorde vad tidigare bara nynazister gjort och vandaliserade ett offentligt konstverk). Men det är inte vad Sundin eller Facebookgruppen gör. De skriker ”antisemitism” och hänvisar till antiliberala lagar och överstatliga institutioner för att tysta ett budskap de inte gillar.

Det lustiga är att de som gör det är samma folkpartister som ylar av indignation om man inte får visa Muhammed som rondellhund eller Serranos nakenbilder på offentliga bibliotek. Då passar det minsann att tala om yttrandefriheten i högstämda ordalag. Sedan blir de lika ballistiska om någon påminner om att Gaza är ockuperat och blockerat. Och då passar det att komma dragandes med censurlagar.

Det är sorgligt. Det är osmakligt. Och det visar med all oönskvärd tydlighet skillnaden mellan folkpartism och liberalism.

P.S. Mer om hetslagarna och den nya censur de medför i kommande numret av Neo. Hos prenumeranter nästa vecka. D.S.

P.P.S. Läs mer: Mårten Schultz Hat är inget brott D.S.

Uppdatering:

Min namne Sundin vill ha ett par korrigeringar till inlägget ovan. Han skriver: ”Jag har inte hänvisat till eller hotat med några lagar. Jag hänvisade till stadsbibliotekets egna regler. Och det du kallar EU-lagar är inga lagar.” Han utvecklar här.

Det är ett bra påpekande som förvisso mildrar min kritik mot hans agerande. Det är dock lika talande som olyckligt att EU över huvud taget tar på sig en överstatlig funktion som kan användas för att stänga utställningar. Och faktum kvarstår ju att EU har lånat sig till en så vid definition av begreppet ”antisemitism” att det kan användas för att tysta kritik (och att Sundin m fl är beredda att använda standarden precis så), vilket var utkomsten av det inträffade och den strategi som nu används i Stockholm. Sak samma med ”islamofobi”, vilket jag skrivit om tidigare. Vad vi ser är att ihop med luddig lagstiftning kring hets och EU-lagstiftning som kriminaliserar diverse uppfattningar följer osäkerhet och självcensur, vilket kan utnyttjas av alla som vill stänga ner vad de inte gillar. Så jag tycker fortfarande att det var fel av Sundin att stänga en utställning bara för att han inte gillade budskapet. Det är lagprövning som är det underliggande hotet, vilket framkommer av kommentarerna i den länkade artikeln. Och jag undrar fortfarande efter Sundins tillrättalägganden om folkpartister som försvarar kritiska utställningar och budskap om Israel är en tom kategori.