Det sista vi vill ha i kristider är en reformvillig pragmatiker

Podcastprogrammen EconTalk med programledaren Russ Roberts rekommenderas varmt. Ett program från förra året som jag lyssnade på häromdagen rekommenderas särskilt varmt. Där intervjuas ekonomhistorikern Amity Shlaes  om sin bok ”The forgotten man” som vänder upp och ner på många invanda föreställningar om den stora depressionen i USA på 1930-talet och politikernas roll.

Särskilt intressant är hur Franklin D Roosevelt hanterade krisen. Han prövade i princip alla åtgärder som fanns, vräkte ut pengar, inrättade reglerings- och planeringsbyråer, samlade näringslivet till samtal och samförstånd för att i nästa ögonblick förfölja vissa företagsledare och hetsa mot ”de rika”. Han var helt enkelt en modig och framåt ledare, redo att pröva allt i sin ”New deal”.

Resultatet av denna politik blev att krisen förlängdes, enligt en studie med så mycket som sju år. Det är egentligen inte så konstigt om man tänker efter. En total öppenhet för politiska ingrepp innebär att varje affär du gör utifrån dagens information kan vara värdelös imorgon när staten gått in och förändrat villkoren. Därför avvaktar man tills staten agerat, eller försöker spekulera och påverka hur staten ska spendera sina pengar istället för efter vad kunderna efterfrågar. Det är därför alla biltillverkare nu trängs i Washington och i riksdagens korridorer på jakt efter bidrag. Bästa sättet för en stat att förlama en ekonomi i kris är alltså att göra, och säga sig vara beredd att göra, allt.

Marknaden har alltid fel, eller: Hur man än vänder sig…

Det svänger snabbt i åsiktskonjunkturen. Kommer ni ihåg Barry Schwartz? Hans bästsäljande bok ”The paradox of choice” hävdade för några år sedan att vi levde under ”valfrihetens tyranni” där vi utkastade i stormarknadens hav av valmöjligheter omöjligen kunde orientera oss, och därför blev olyckliga. Det var naturligtvis marknadens fel.

Denna position är sååå 2006. I Aftonbladet idag vädrar kolumnisten Monica Gunne
den nya bilden av matbutiken, en bild hon fått från Mats-Eric Nilssons ”Äkta vara”. Dina steg är räknade, likaså ditt blickfång och hur du reagerar på ljud och dofter. Allt är manipulerat. ”Och där kommer du in på Ica och tror att du fattar dina egna beslut”. Det är naturligtvis också marknadens fel.

Precis som Schwartz var tvungen att fabulera ihop en bild av frihet som ett tillstånd av maximala momentana valmöjligheter, där till och med självvalda giftermål sågs som ofrihet, så har Gunne fantiserat ihop en konspiration där beteendevetare, antropologer och högteknologi samlats för att fylla en hel affär med saker hon inte vill ha och inte behöver. Bara för att jäklas. Och precis som professor Schwartz efter sin eländesbeskrivning konstaterade att det för att hantera den enorma valfriheten räcker med att inte lägga maximal tankemöda på alla beslut, så räcke det enligt Gunne, som läst sin Mats-Eric Nilsson, med att ha en skriven lapp med vad man ska handla för att kunna hävda sin valfrihet.

Det är nästan så att vi kan det här manuset till den politiska kiosklitteraturen nu. Problemet är alltid stort (fast alla har inte fattat det än). Men du kan lösa det med väldigt enkla medel (fast alla har inte fattat det än). Och marknaden är alltid skurken.

Senkommen reaktion

Det är inte bara jag som har svårt att ta den här ”det våras för konservatismen“-vurmen på riktigt allvar. Rasmus Fleicher ger den perfekta guiden  till kulturkonservatismen genom att skissera på nio olika scenarier baserat på hur långt tillbaka du vill gå; ett år tillbaka? femtio? Eller tvåtusensexhundra? Pick your choice (via Isobel).

Att den svenska kulturvänstern, som för egen del går tillbaka till exakt 1974, nu börjar intressera sig för konservatismen är på så sätt logiskt. Även ideologiskt. Ju tydligare antiliberala drag konservatismen visar, desto större attraktionskraft har den för statssocialistisk vänster. Här utnyttjas de nykonservativa klyschor som reducerar personlig frihet till hedonism eller värderelativism och ekonomisk frihet till hjärtlöshet och teoretiserande.

Att antiliberalismen är det väsentliga draget illustreras kanske främst av att Erik Wijks högteknologiska dröm om en dataplanerad planekonomi på Aftonbladet Kultur (som förvisso andas 1980-tal), dagen därpå följdes av Mikael Löfgrens gillande recension  av pseudonymen Theodore Dalrymple där han låter Elise Claeson lyfta fram ”det nyfödda, hjälplösa barnet” som modell för hur samhället bör organiseras. Högteknologisk allmakt eller barnslig hjälplöshet spelar mindre roll, bara det får ersätta den liberala synen på människan som fri, lärande och kapabel.

Svensk vänster har en tradition av att omfamna konservatismen. Redan Alva och Gunnar Myrdal spelade hårt på konservativa strängar genom ”Kris i befolkningsfrågan”, samtidigt som de var militanta antiliberaler. När vänstern idag kramar konservatismen glömmer de inte bara att personer som Dalrymple starkt betonar det personliga ansvaret, de missar framför allt det faktum att den konservatism de applåderar som ”både modern och på modet” redan är åtta år gammal och gravt förlegad i föregångslandet USA.

George W Bush valdes som en tydlig företrädare för den ”medkännande konservatism” som ville tona ner det frihetliga arvet från Reaganeran. Bush lät under sina åtta år i Vita Huset utgifterna skena och sjösatte dyrbara sociala reformer vars kostnader kommer att explodera efter hans avgång. 9/11 möttes inte bara med statlig maktexpansion och krig, utan även med keynesiansk uppmuntran till konsumtion. Fed satte räntorna så lågt att alla skulle kunna låna till sitt eget hus, något som Bush uppmuntrade med lagstiftning och svällande halvstatliga företag som Fanny och Freddy. Han och republikanerna ville så gärna visa att de var ”medkännande konservativa” som inte brydde sig så mycket om ekonomi. Jo tack, George, man kan väl lugnt säga att budskapet gått fram.

Det sociala då? Ja, som sociala kritiker kan en del av de konservativa, som Dalrymple, emellanåt vara mycket träffande – och i brist på det åtminstone nedlåtande, elaka och underhållande, vilket passade dokusåpaperioden som hand i handske. Men när det kom till praktisk politik kokade socialkonservatismen ner till att ge bidrag till Jesus-organisationer, bötfälla nakna tuttar i TV och prata om abortförbud.

Det var denna politik som fick republikanerna att välja en outsider som John McCain framför partietablissemangets presidentkandidater, och väljarna att i sin tur välja bort republikanerna. Amity Shlaes påpekar det intressanta faktum att några av de mest profilerade socialkonservativa kandidaterna blev republikanska sänken. Avsaknaden av klassisk liberalism gjorde inte bara att republikanerna tappade ekonomin som väljarfråga, utan mättade även den politiska marknaden för moraliserande.

Men här i Sverige förs debatten som om finanskrisen beror på för mycket ekonomisk liberalism och den moraliserande konservatismen kallas ”modern och på modet”. Ska vi kalla det en senkommen reaktion?