Paulina Neuding

Kort om DN:s huvudledare i dag, där bl a Johan Lundberg och jag anklagas för att ha satt fel ton i debatten om SD: Läs den, den är nämligen ett utmärkt exempel på det Johan och jag beskrev som en ovilja att diskutera problem kring invandring på ett uppriktigt sätt (vilket riskerar att gynna SD, även om det säkert görs av ren välvilja).

DN kritiserar Johan och mig för att vi tycker att man ska diskutera invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, och hävdar att överrepresentationen helt kan förklaras med sociala faktorer. DN skriver: ”Människor längst ned i samhällshierarkin är och har alltid varit – även långt innan Sverige hade någon egentlig invandring – överrepresenterade i exempelvis brottslighet och andra sociala svårigheter. En hjärnkirurg från Indien är sannolikt inte det minsta mer brottslig än en hjärnkirurg från Jönköping.”

Detta enkla samband mellan socioekonomisk status och brottslighet motsägs av Brås statistik (Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, 2005:17). Enligt Brå består invandrares överrepresentation även om man gör en s k standardisering med avseende på kön, ålder, utbildning och inkomst. Överrepresentation minskar visserligen för utrikes födda, men bara från faktor 2,5 till 2,1. För andra generationens invandrare minskar motsvarande tal från 2,0 till 1,5.

Det finns en hel del internationell forsking kring invandrares över- och – på vissa platser och under vissa perioder – underrepresentation i brottsstatistiken. Brå listar exempelvis ett antal faktorer som kan förklara den resterande överrepresentationen i Sverige, efter att man har kontrollerat för socioekonomiska variabler. Förklaringarna kan ligga i selektionen, frustration, diskriminering, upplevd diskriminering, kulturskillnader och traumatiska upplevelser i ursprungslandet. På andra håll – på vissa orter i USA under vissa perioder t ex – har invandrare varit underrepresenterade i brottstatistiken. Detta påminner om att själva invandrarskapet i sig – med alla svårigheter som det innebär att börja om på nytt i ett främmande land – inte nödvändigtvis måste vara en faktor som kan medföra ökad brottsbenägenhet.

Ju mer man tar reda på om hur alla dessa faktorer påverkar brottsligheten, desto bättre förutsättningar har man att pressa ner brottsnivåerna. (Vilket kanske inte är särskilt relevant i Marieberg, men extremt angeläget för t ex mina gamla släktingar i Rosengård. Händer det dem något så måste de numera vänta längre på ambulans, eftersom ambulanspersonalen åker in i Rosengård först när de kan få eskort av polis.)

DN viftar bort frågan genom att ange en förklaring som bara är delvis sann, och förnekar på så vis dess komplexitet. Det ser förstås väldigt ädelt ut, men det är också ett utmärkt exempel på hur medier undviker att ta i de här frågorna på ett uppriktigt sätt. På det viset bekräftar de bara Johans och min tes. Vi anklagas för att jamsa med SD, när vi försöker få andra medier – DN:s ledarredaktion t ex – att sluta kratta manegen för dem.

PS: Jag vet att det finns en fantastisk vilja därute att missförstå mina och Johans avsikter här, så låt mig upprepa: Vi är båda vänner av öppna gränser, vi är väl medvetna om att de flesta invandrare inte begår brott och att de flesta brott i Sverige begås av svenskar. Vi är på inget sätt ute efter att skuldbelägga invandrare som kollektiv – lika lite som man skuldbelägger män som kollektiv när man konstaterar att män, som grupp betraktade, är mer brottsbenägna än kvinnor. Läs gärna mer här här och här.

Legitimitet åt smutskastningen.

Det här blir en kort kommentar eftersom vi har fullt upp just nu med att göra tidning, men jag vill säga något om anklagelserna mot mig och Johan Lundberg den här veckan. Jag börjar nämligen på allvar tro att världen har blivit galen.

Johan och jag skrev alltså på DN Debatt att Sverigedemokraterna bemöts bäst med intelligenta argument, eftersom de har fel och vi har rätt. Vi pekade på att misslyckandet hittills i debatten har synts i två avseenden: 1. Det har funnits en ovilja att diskutera problemen med invandringen, och resonera kring åtgärder, snarare än säga att allt nog löser sig på sikt. 2. Man har inte lyckats formulera varför invandring är något gott. I stället landar man ofta i plattityder om att det är fantastiskt med kebab, och på det viset vinner man inga debatter.

Detta upprepade jag i P1 och i TV4:s Nyhetsmorgon, där jag också själv fick frågan om invandringens fördelar och pratade om det moraliska ansvaret att ta emot människor på flykt (jag vet en del om det, jag är själv barn till flyktingar till Sverige), att pluralistiska samhällen är bättre att leva i än det linblonda Bullerbysverige som SD vill tillbaka till, etc. (Mer om detta i Neo, förresten!) Sedan kom reaktionerna.

Aftonbladets ledarsida skrev (24/9) att Paulina Neuding låter som Pia Kjaersgaard i radio (ej online). Pia Kjaersgaard alltså, som talar om att invandrare ”förökar sig som kaniner” och borde ”dumpas i Malmö”.

Expressen Kultur har en bild på mitt ansikte över rubriken ”Legitimitet åt rasismen”. (Jag bad Expressens kulturchef Karin Olsson ta in en bild på mig även till min replik, för att det vore det mest hederliga i det läget, men fick inget gehör för det.)

Chefen för den rödgröna kampanjen, Martin Gelin, kallar mig, Johan Lundberg och Timbrochefen Markus Uvell ”blåbruna”. Blå som i borgerliga och bruna som i nazister alltså.

Johannes Forssberg på Expressens ledarsida uttalar sig i senaste Fokus och menar att det handlar om “behov av en hotbild”, en “gemensam ideologisk fiende” i muslimerna.

Ali Esbati (V), ser detta som ytterligare ett uttryck för högerns “förbruning”

Säger detta eventuellt något om hur den här debatten förs i Sverige?

Uppdatering:

Expressens kulturchef Karin Olsson har nu svarat med en liten fundering kring yttrandefrihet. Detta är kulturchefens logik, om jag förstår den rätt: Alla som är varma anhängare av yttrandefrihet måste tycka att samtliga saker som publiceras – exempelvis i Expressen kultur – är rimliga, hederliga och intelligenta.

Jag misstänker att jag måste vara mycket tydlig och pedagogisk i det här meningsutbytet, så for the record: Jag har inget som helst emot att bli kritiserad, men tycker inte att man ska ägna sig åt osakliga anklagelser och smutskastning. Bra princip att hålla sig till för en redaktör, tycker jag.

I dag skriver Johan Lundberg och jag på DN Debatt om hur ett parti med rötterna i vit maktrörelsen kunnat blir ett riksdagsparti med stöd långt utanför den ursprungliga rasiströrelsen. Vi har inte satt rubriken, men ja, vi efterlyser en helt annan debatt med starkare argument än de vi normalt sett före valet. (Senast ut med en argumentation som underskattar väljarnas/läsarnas intelligens är t ex Hanne Kjöller på DN Ledare.)

Vilket har rest frågan: Har chefredaktörerna för två samhällsmagasin inget mer substantiellt att komma med än en debatt om vilken debatt vi borde ha? Jag tycker att vi har bevisat rätt väl både som chefredaktörer och skribenter att vi gärna tar i själva sakfrågorna, och inte sällan anklagats för just främlingsfientlighet när vi har gjort det. Hence läge för en artikel om själva debatten.

Tack för all fin respons kring mitt FN-twittrande, det värmer faktiskt. Det blir som sagt ett längre reportage om detta i nästa nummer. Jag säger till.

En sak till – om man vill följa det jag skriver så gör man det allra säkrast via Twitter, @paulinaneuding. (Där har jag f ö precis svarat på frågan om jag fortfarande står bakom Mattias Svensson (mp), jag har fått en del frågor.)

Om man vill gå på cirkus så kommer jag att twittra från Geneve och FN:s råd för mänskliga rättigheter vid cirka 16:30 i dag. Organisationen UN Watch har bjudit in fyra personer som på olika sätt är offer för Libyens brott mot mänskliga rättigheter, och låter dem vittna i rådet under den talartid som UN Watch har att disponera som oberoende organisation. Alla fyra säger samma sak – att de kommit till Geneve för att protestera mot att Libyen fått en plats i rådet som fullvärdig medlem.

I går talade bulgariska sjuksköterskan Kristyana Valcheva och palestinske läkaren Ashraf al-Hajuj om åtta års tortyr i libyskt fängelse, gång på gång avbrutna av Libyen, Iran,Venezuela och Kina, som krävde att deras anföranden skulle avbrytas av mötesordföranden. Libyen hävdade att deras anföranden inte hade med mänskliga rättigheter att göra och således inte hörde till saken, Kina varnade för kaos om rådets regler inte respekteras. (Så här såg det för övrigt ut sist UN Watch bjöd in Ashraf att tala i FN, under Durban II, det är ett obetalbart klipp. http://www.youtube.com/watch?v=a8UI6f8_6C0&feature=channel)

I dag kommer Bob Monetti, som förlorade sin son Rick i Lockerbiebombningen, och Mohamed Eljahmi, vars bror mördades av regimen, att försöka tala inför rådet. Vi får se om de blir avbrutna.

Spontanlivetwittringen från i går ligger kvar på http://twitter.com/paulinaneuding

Thomas Bodström, varm anhängare av frivilliga drogtester, avböjde alltså att göra ett sådant när han fick frågan av Sveriges Radio. Det var lite dråpligt också – först sade han ja, sedan drog han sig ur när han fick veta vilka substanser han skulle testas för och skyllde på att han var så oerhört svettig. Det bevisar att han är en hycklare, men det jag verkligen tappar hakan över i den här historien är att DN kort konstaterar att “Justitieminister Beatrice Ask (M) lät sig däremot drogtestas av sjuksköterskan på en av Rosenbads toaletter.”

Jag ringde upp SR:s företagssjuksköterska som erbjöd sig att drogtesta Bodström och sedan drogtestade Ask, för att fråga hur ett sådant test går till rent praktiskt. Hon förklarade att på SR har de en toalett med ett litet fönster för att kunna övervaka att ingen gör en Katrin Krabbe och byter ut urinet, men att hon i det här fallet följde med ministern in på toaletten för att kunna se att allt gick rätt till.

Thomas Bodström hävdade alltså sin rätt att säga nej, men Sveriges justitieminister gick lydigt in på toaletten och kissade inför ögonen på en kontrollant. För att det liksom gäller att vara redig och konsekvent, och för att det är något man finner sig i om man har rent mjöl i påsen. Medan alla skrattar åt Bodström i dag verkar Beatrice Ask ha lyckats hävda sin politiska trovärdighet inne på den där toaletten på Rosenbad. Det är det riktigt bedrövliga med den här historien.

I dag har jag pratat mangaporr och niqabförbud med Lotta Gröning och Göran Hägg, och förklarat varför jag tycker att fp:s burqautspel är populistiskt men inte främlingsfientligt. Klippet finns här.

Justitiekansler Anna Skarhed har granskat effekterna av sexköpslagen i en utredning som, precis som andra har påpekat tidigare, är påfallande tunn. Jag skrev om den på Svenska Dagbladets ledarsida i går:

Bilden av den prostituerade kvinnan som mindre människa hålls fortfarande levande, även om föraktet allt oftare motiveras med feministiska argument, och formuleras som en fråga om omsorg om hennes eget bästa. Det är en syn som också präglar den utredning av den svenska sexköpslagen som presenterades av justitiekansler Anna Skarhed i början av månaden. Efter elva år har lagens effekter granskats för första gången, men studien är tunn, trots sina knappa 300 sidor. Man refererar till andra studier som bygger på uppgifter från sexarbetarna själva, men Skarhed har bara frågat sju sexarbetare och sju före detta sexarbetare om hur lagen har påverkat dem. Iövrigt kommer uppgifterna från organisationer och myndigheter som kommer i kontakt med prostituerade i sitt arbete.

JK ser det som sitt uppdrag att utreda en lag som tillkommit för att skydda människor som säljer sex, skriver hon. Ändå tar hon lätt på sexarbetarnas kritik. ”Det är tydligt, och framstår som logiskt, att (…) de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet”, konstaterar Skarhed på sidan 126 och listar de negativa konsekvenser av sexköpsförbudet som framhållits av de prostituerade.

Är detta ett problem enligt regeringens utredare? Tvärtom. De negativa effekterna av lagen som sexarbetarna beskriver måste ”närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen” (s 127).

Jag funderar f ö allt mer på argumentet att prostituerade ofta har varit med om övergrepp och således säljer sex för att de gått sönder och försöker skada sig själva. Måste det vara så? Kan det vara så att kvinnor som varit med om övergrepp kan leva ut sexuellt åt alla håll utan att det är frågan om ett självskadebeteende som de måste skyddas från? Sanna Rayman från SvD:s ledarsida tyckte som jag, att frågan är värd att ställa, och håller i detta nu på att söka svar till kommande Neo.

Lars Vilks klarade sig med en dansk skalle och polisen, som lyckligtvis fanns på plats, kunde lösa situationen med pepparsprej. Men dagens attack mot Lars Vilks på Uppsala universitet påminner om att hotet mot honom knappast bara härrör från enskilda galningar.  

Se filmklippet av misshandeln och tumultet här. 

Lördagskul från Europaparlamentet, missa inte vändningen vid 6:15 när ungerska parlamentarikerna Edit Herczog träder in i handlingen. 

(Tipstack Hax, Johan)