Mattias Svensson

Håkan Juholt om farorna med invandring

”Den fråga du tar upp är väldigt viktig. Den handlar om att regeringen inte har ordning och reda på arbetsmarknaden. Jag uppmärksammade detta i Almedalen. Det visade sig att 55 av 55 granskade företag på något sätt bröt mot de avtal som Migrationsverket hade tecknat för att få gästarbetare att komma till vårt land och arbeta.

Det var 55 av 55, alltså 100 procent, som bröt mot avtalet. Det handlar om sämre arbetsmiljö, arbetsvillkor, arbetstider men också löner. Det är en aktiv lönedumpning som regeringen låter ske. Det tycker jag är fel.”

Så löd Håkan Juholts replik (anf 16) till Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i riksdagens partiledardebatt 12 oktober. Som Tyra påpekar i en kommentar till min förra bloggpost om Håkan Juholts slirande på sanningen verkar detta vara ännu ett fall.

Här är nämligen källan, Hotell och restaurangfacket följde på Migrationsverkets uppdrag upp ett antal arbetsplatser där man anlitat utländsk arbetskraft.

Det första vi kan konstatera är att det var 54 arbetsplatser, inte 55 som Juholt anger. Allvarligare fel, liknande dem som Håkan Juholt väljer att exemplifiera med, hittades vid 33 av de 54 arbetsplatserna. Det handlar om felaktiga löner, ofullständiga lönespecifikationer och anställningsbevis, felaktig semesterersättning/semesterlön, felaktig arbetstid såsom övertid och mertid samt dygns- och veckovilan, felaktig Ob-ersättning, felaktigt kostavdrag. Rapporten är förvisso oklar eftersom något slags regelbrott som kunnat klaras upp på plats vid första besöket har konstaterats på fler arbetsplatser än de 33 fall som drivits vidare. När Hotell- och restaurangfacket sammanfattar rapporten hävdar de dock inte att samtliga arbetsplatser som fick anmärkning, vilket alltså varit Juholts retoriska poäng: ”Av de 54 restauranger som HRF besökt och som Migrationsverket beviljat arbetstillstånd till var nästan ingen prickfri.”

Men framför allt. Väldigt få av de arbetsplatser som Hotell- och restaurang valde att besöka, och som alltså var utvalda för att de alla hade gästarbetare, hade problem med just gästarbetarna. I sex av fallen handlade de allvarligare anmärkningarna om gästarbetaren, vid ytterligare 13 rörde anmärkningarna både gästarbetare och övrig personal. I 14 av fallen rörde anmärkningarna enbart den övriga personalen (se sid 5 i rapporten). Det senare kan knappast räknas som brott mot “de avtal som Migrationsverket hade tecknat för att få gästarbetare att komma till vårt land och arbeta”, vilket är vad Håkan Juholt alltså kritiserat hos samtliga arbetsgivare. Tvärtom har de 14 arbetsplatserna ihop med de 21 där fallen inte gått vidare alltså inga allvarligare anmärkningar rörande arbetskraftsinvandrare. Hundra procent var i själva verket mindre än hälften.

Att hotell- och restaurangfacket ändå vill tolka resultatet som att det är just arbetskraftsinvandringen som orsakar fusk och slarv med löneavtalen framgår redan i projektets hypotes (sid 1). De har så klart en poäng i att personer vars rätt att vistas i Sverige är knuten till en specifik arbetsplats har en svagare förhandlingsposition och att det är viktigt att fackliga organisationer ser till att personalen inte utnyttjas. Men resultatet i deras rapport kan lika gärna tolkas som att detta är lika mycket ett branschproblem som ett invandringsproblem. Och hur solidariskt vore det att stänga möjligheten för människor att alls få komma in på den svenska arbetsmarknaden?

Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt snarare än att tolka slutsatserna från en undersökning gjord utifrån en förutfattad hypotes med viss försiktighet, istället gått längre. Nästan alla arbetsplatser blev för Juholt precis alla. I Juholts retorik låter det också som att det handlar om betydligt värre överträdelser än ofullständig lönespecifikation eller felaktig kostersättning. Och framför allt, brott mot kollektivavtalsregler i allmänhet, många enkelt ordnade och/eller för inhemsk arbetskraft, blev i Juholts retorik brott mot Migrationsverkets regler. Detta i en replikväxling med Jimmie Åkesson som gör just arbetskraftsinvandringen till problemet.

Hon borde bli Juholts nya pressekreterare

Det finns arbeten man inte avundas. Ett sådant är onekligen att vara pressekreterare till Håkan Juholt.

Förra veckan drog Juholt till med att Grekland skulle vara nyliberalt eftersom de saknar skatter och regleringar (anf 12). Den desperata lögnen synades aldrig, men vi kan konstatera att i rankningen av ekonomiskt fria länder hamnar Grekland på plats 37 av 43 europeiska länder, och på 88:e plats i världen. Regleringen av ekonomin sammanfattas: ”The overall regulatory framework is inefficient and hampered by government bureaucracy. Sporadic efforts to enhance the business environment have been undermined by red tape and insufficient political commitment” Till detta skenande statsutgifter, korruption, dåligt skydd för äganderätten, betydande restriktioner för utländska investerare… ja, jag tror bilden är tydlig nog. Det är ungefär lika mycket nyliberalism i Grekland som sanningshalt i Håkan Juholts uttalanden; Polensmugglingen, den kreativa hyresersättningen och i somras hittade Juholt på uppgiften att 26 000 barn gick utan glasögon och inte kunde följa skolundervisningen.

Idag är det dags igen. Håkan Juholt har svamlat i talarstolen om det högsta antalet socialbidragstagare på 36 år, vilket sedermera tillbakavisats av Socialstyrelsen. Det var betydligt fler 1996, 2000 och 2001. Detta har han lämnat till sin stackars pressekreterare att hantera.

Nu bekräftar Juholts pressekreterare Sofi Rudh att uppgifterna som Juholt framförde var felaktiga.
– Han var felinformerad, säger hon till DN.se.

Strax före klockan 17 hade Sofi Rudh en ny förklaring till det inträffade.
– Jag är inte längre säker på att han varit felinformerad. Det kan ha berott på bristfälligt underlag eller missförstånd också.

Det måste förstås vara jobbet från helvetet att vara pressekreterare åt en lynnig chef som drar till med vad som faller honom in i hätska angrepp på andra och som inte har en siffra rätt. Men det finns en person som vore som klippt och skuren för jobbet: Maria Schottenius.

Schottenius var chef för DN kultur under en period då de tog in vilken haverist som helst, bara vederbörande var socialist. När DN kulturs medarbetare ljög och ägnade sig åt bisarra personangrepp, försvarade Schottenius dem med egna personangrepp. Till slut blev det så pinsamt för DN att Schottenius fick kicken och blev ”Senior Culture Columnist” istället.

Få har dock som Maria Schottenius visat sådan enveten förmåga att hålla lögnare om ryggen. Från radioprogrammet Magnusson i P1 2008:

– Det är en ny sak som har kommit på senare år, det här att folk ska be om ursäkt, att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas liksom i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här att här var det lögn och det ska ursäktas. Så skriver man ju inte normalt sett i kulturartiklar. Så det här är något nytt som jag inte förstår.

Tror du att sanning finns?

– Sanning? Vad är sanning, som Pilatus sa. … Ja du, det är en stor filosofisk fråga. Vi får ta den någon annan gång, tror jag.

Detta, mina vänner, är pressekreteraren Håkan Juholt behöver.

Stockholms kulturborgarråd delar kritik mot kulturpolis

På SvD brännpunkt skrev Mattias Svensson tidigare i veckan om den dansfest i Norrköping som fått ställas in efter att svensk polis gjort en annan bedömning än många andra, och krävde 708 400 kronor för en närvaro de själva bestämde var obligatorisk. Mattias slutsats är att vi i praktiken har fått en kulturpolis, och i detta ligger det verkligen något.

Det skriver idag Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt på sin blogg. Tidigare bloggposter i ämnet här och här.

“Många, många är väldigt besvikna”

Äntligen! tänkte jag och klickade på rubriken “Många, många är väldigt besvikna”. Men den handlade inte alls om att Glädjedödarna – en bok om förmynderi inte nominerats till Augustpriset som bästa fackbok 2011. Bara om Håkan Juholt.

Protester mot kulturpolis

Liknande arrangemang i andra delar av Europa kräver bara någon enstaka polis för många tusentals fler festdeltagare. Inte heller tar Norrköpingspolisen några avgifter av stadens krögare för att hålla ordning vanliga helgnätter. Andra musikarrangemang i Sverige har inte fått i närheten av samma nota. Den godtyckliga dimensioneringen beror helt enkelt på att polisen befarar att den musik som spelas vid Majestiq 12 ska locka några festdeltagare att ta droger. Fel musik ger hög polisavgift som gör arrangemanget omöjligt.

Jag skriver på SvD Brännpunkt om hur polisens avgiftspolicy leder till kulturpolis. Läs också Hanna Fahl i DN på samma ämne. Missa inte heller Per Hagwalls post och framför allt inte hans pedagogiska diagram över hur extrem avgiftssättningen som stoppat Majestiq 12 är i jämförelse med andra musikarrangemang, även om Dalarnas Tidning tidigare uppmärksammat att polisen bedömer hårdrock vara farligare än dansband. Inte heller i Norrköping tycker alla att polisens agerande är riktigt. Oppositionsrådet Fredrik Bergqvist är kritisk, liksom NT:s krönikör Calle Slättengren.

När jag skrev Glädjedödarna – en bok om förmynderi valde jag att illustrera moralpaniker med exempel på åtgärder just mot dans. Tanken var att skriva om historiska exempel som de flesta idag kan vara ense om att de var just moralpaniker. Istället blev boken dagsaktuell. Just nu ligger den på 7:e plats på Kulturbutikens topplista (kostar 39 kronor) och etta på Adlibris pocketlista över politik & statsskick (kostar 44 kronor). Boken finns också hos Pocket shop och i större boklådor som Hedengrens, liksom hos Bokus, Bokia och cdon.

Vips så fick vi en kulturpolis

Det är en tvivelaktig princip att låta polisen ta betalt för beskydd. Polisen finns till för att skydda allmänhetens säkerhet och det ansvaret är redan avgränsat från det säkerhetsansvar som kommersiella aktörer har, exempelvis med vakter och matchvärdar. Diskussionen har tidigare rört fotbollsklubbar och fotbollsmatcher, men nu kräver polisen även beskyddarpengar från dansarrangörer.

Norrköpings Tidningar rapporterar hur danseventet Majestiq 12 fått ställas in efter att polisen krävs fantasisumman 708 400 kronor för att bevaka 2500 dansare i tio timmar. Det är polisen som själva gör bedömningen av insatsen och kostnaden. I det här fallet misstänker de att en del av de dansande kommer att muntra upp sig med annat än legala droger och den misstanken gör att de kan dra till med en kostnad som i sista stund gör evenemanget ekonomiskt omöjligt. Därmed kan polisen i praktiken godtyckligt och efter egen bekvämlighet avgöra vilka kulturevenemang som i framtiden kommer att tillåtas eller inte. Det är en direkt samhällsfarlig ordning.

(I min bok Glädjedödarna – en bok om förmynderi, skriver jag i kapitlet om moralpaniker om andra politiska försök att stoppa dans och nöjesliv.)

Birgitta Ohlsson välkomnar EU:s ballongförbud

Ska vi alltså förbjuda ballonger? Den frågan ställer jag retoriskt på sidan 95 i min bok Glädjedödarna. Jag konstaterar att i en tillräckligt stor befolkning kommer tragiska dödsolyckor alltid att ske med de oskyldigaste leksaker. Så även ballonger (omkring 4 amerikanska barn dör varje år av ballonger).

Jag borde förstås veta bättre än att ställa sådana retoriska frågor. I ett nytt leksaksdirektiv från i somras är nämligen EU:s svar: Ja. Ballongtillverkare är numera tvingade att upplysa föräldrar om att se till att inget barn under 8 år blåser upp en ballong oövervakad, och likaså varna för att inte omedelbart slänga spruckna ballonger. En partytuta som rullas ut när man blåser i den ska enligt EU:s nya direktiv inte hanteras av någon under 14 år. Magneter till fiskdammar förbjuds.

Så blev barnkalaset en livsfara.

Nu är det förvisso upp till omdömesgilla föräldrar att strunta i EUs rigida direktiv och låta barnen leka och ha roligt. Men i och med lagstiftningen kommer alla leksaker att bli dyrare när industrin måste kategorisera dem och sätta fåniga varningstexter.

Tycker du att den här typen av direktiv går löjligt långt? Det tycker inte Sveriges ansvariga minister, Birgitta Ohlsson.

Som konsumentminister välkomnar jag … EU:s nya tuffa leksaksdirektiv som i dag träder i kraft. Vi måste ställa högre krav på leksakers säkerhet.

skrev Ohlsson i en debattartikel i somras när direktivet trädde i kraft. Vi företräds alltså av en minister som är så uppblåst att hon vill ha varningstext på ballonger för att de inte ska kunna hanteras av något barn under åtta år. Går det att reklamera den här regeringen?

På bokmässan

Hydra förlag, monter B 07:57. Där kommer jag att prata om Glädjedödarna – en bok om förmynderi på torsdag 22/9 kl 16, fredag 23/9 kl 16, samtal med Magnus Betnér, och på lördag 24/9 kl 13, samtal med Maria Wetterstrand. Välkomna att köpa boken till mässpris.

Passa också på att teckna en prenumeration på Neo i Hydramontern, också det till specialpris under mässan. (Det kan man även göra i kulturtidskriftsmontern).

Vi ses!

Landet brunsås

I gårdagens avsnitt av tv-programmet Landet brunsås var jag med (21 minuter in här). Programmet handlade om Den statliga kostrekommendationen och jag pratar om när rekommendationerna går över i politiska förslag som kan bli riktigt ohälsosamma för dem det var meningen att skydda. Intervjun gjordes redan 2009 men i förra säsongen blev jag bortklippt till förmån för en ekorre. Det var knäckande, men jag är inte jätteavundsjuk eftersom ekorren blev tillagad och uppäten.

Påminner med anledning av detta om min bok från 2005 Peta inte i maten (passa på att beställ ett ex av Glädjedödarna också). För dig som är för snål för att avvara några tior, alternativ vill ha en stadig aptitretare finns en uppdaterad och egentligen bättre text i ämnet hos kulturmagasinet Voltaire Polis, polis potatismos. Det var den artikeln som ledde till min tv-medverkan igår.

En del grisar är mer jämlika än andra

Regeringen tycker inte att den har “råd” att låta folk som jobbar eller är pensionärer behålla mer av sina pengar. Men till särintressen med kopplingar till regeringspartierna finns det alltid en slant över. Jordbruksminister Eskil Erlandsson sticker till sina vänner på slakterierna en extra hacka på 300 miljoner kronor av dina och mina pengar under mandatperioden. Ibland hatar jag att få rätt.