Johan Ingerö

Aftonbladets debattsida innehåller i dag en artikel, signerad av bland andra Lars Ohly, om “rasismen” och “hetsen” som drabbar kamphundar. Enligt undertecknarna är kamphundar enastående stabila familjehundar, som helt enkelt lider av en taskig mediebild.

Något ligger det väl i detta. Jag känner själv en väldigt mysig amstaff, och naturligtvis är hundars beteende ofta en fråga om uppfostran.

Men problemet är ju att rätt många kamphundsägare har skaffat just amstaffar eller pitbulls i helt andra syften än att uppfostra dem till vänliga familjedjur. Mot den bakgrunden är det till exempel inte jättevanligt att förorternas grabbgäng vallar moppsar i centrum.

Därför blir det krystat intill löjets gräns när Ohly och hans vänner skriver att

“Det finns ingen statistik i Sverige som pekar på att hundar av kamphundsras skulle bita oftare än andra. Tillgänglig statistik pekar i stället ut tax och golden retriever som de raser som oftast är inblandade i bitolyckor.”

Här bör dock nämnas att

1. Det finns något fler taxar och golden retrievers än kamphundar i Sverige
2. Taxar och golden retrievers är vanligare i barnfamiljer (av lett insedda skäl)
3. NÄR taxar och golden retrievers biter så blir följderna inte lika allvarliga som av kamphundsbett
4. Ingen, som inte har väldigt mycket humor, skaffar en tax eller golden retriever för att försärka bilden av sin egen farlighet

Kamphundarna är måhända inte lika stora problem som kamphussarna. Men att jämföra dem med taxar är som att jämföra en magnum med en luftpistol.

Det hela kokar ner till frågan om vem man egentligen håller på. Det äldre paret som oroas över att deras trevliga gamla bostadsområde håller på att förslummas, eller de kamphundsförsedda machograbbar som bidrar till förslumningen. Att Lars Ohly föredrar de senare vet vi emellertid. De skriver ju till och med kampanjlåtar åt honom.

Det blev en riktigt intressant diskussion på Publicistklubben igår. Deltog gjorde förutom jag själv Ulrica Schenström och Jan Larsson, tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt respektive Göran Persson, samt SVT:s K-G Bergström och journalisten Julia Skott.

Så är valrörelsen smutsig? Handlar den om fel saker? Är medierna ute och cyklar? Detta och mycket annat avhandlas i debatten som kan ses här.

Med anledning av tågolyckan i söndagskväll, efter vilken en person svävar mellan liv och död och flera andra är skadade och chockade,  går nu facket ut och angriper infrastrukturminister Åsa Torstensson (C). SEKO:s ordförande Janne Rudén löper linan ut, genom att fråga sig “hur många liv Åsa Torstenssons politik ska få kosta”.

Det har även spridits uppgifter från okänt håll om att tåget skulle ha åkt för fort. Den uppgiften har inte gått att belägga, vilket förvisso är helt naturligt så här kort tid efteråt.

Jag ska inte komma och påstå att jag är någon tågexpert, men något har jag lärt mig efter att under ett halvårs tid ha skött en stor del av SJ:s presskontakter. Hela spårnätet är utrustat med tiotusentals kontakter, så kallade baliser, som kommunicerar med tåget när de passerar. Baliserna är i sin tur kopplade till ett system som heter ATC – automatic train control – som vid minsta vink om att något är fel bromsar eller stannar tåget.

För att ta ett exempel: om en förare drabbas av hjärtattack under körningen och inte stannar vid stoppsignal så gör ATC-systemet det åt honom. Detsamma gäller om tåget färdas för snabbt. Tåget behöver bara tänja hastighetsgränsen med några få kilometer i timmen för att ATC ska gripa in och sakta ned tåget.

Men okej, man ska aldrig säga aldrig. Däremot ska man heller inte säga för mycket innan haverikommissionen, som alltid kopplas in i den här sortens sammanhang, har utrett saken. Det är både ansvarslöst, dumt och potentiellt även farligt.

Rudén och SEKO spränger dock alla gränser när de partipolitiserar en tragisk händelse på det här viset. Dessutom saknar han fog för påståendet att säkerheten skulle sjunka som en direkt följd av privata entreprenörer.

Bloggen Departementet har publicerat följande graf, som jag tar mig friheten att låna och som visar att antalet olyckor tvärtom har sjunkit sedan entreprenörerna började anlitas.

Någon anständighet bör man kunna avkräva även ett S-kontrollerat fack som fruktar en valförlust.

I dag skriver jag, Thomas Idergard, Johan Andréasson och Emilie af Jochnick på Aftonbladets debattsida om kommunalt slöseri och de extra statsbidrag som, enligt planerna, skulle gå till att värna välfärdens kärna.

“Vi har i en ny rapport följt upp en uppmärksammad granskning från 2009 av 16 kommuners utgiftsprioriteringar i kristid. Den visar nu att de extra statliga stödmiljarderna till kommunsektorn för 2010, för att värna välfärdens kärna, i många fall har använts till andra ändamål.”

Läs gärna artikeln, och titta sedan på rapporten.

När de amerikanska Demokraterna på sjuttiotalet på allvar gick in i sin långa ökenvandring började de söka sig till kändisar som kunde tala för dem, som kunde nå ut till det “vanliga folk” som partiet i allt högre utsträckning hade förlorat kontakten med. Det gick sådär, försiktigt uttryckt.

Paraden av kändisar – Shirley McClaine, Barbra Streisand, George Clooney, Whoopi Goldberg, Jane Fonda, Jon Bon Jovi och alla de andra – gjorde dock föga mer än att bekräfta den bild som Republikanerna redan var i färd med att teckna av sina motståndare. Demokraternas kändisbrigader underströk intrycket av ett parti som kommit att bli helt out of touch med folket och dess vardagsproblem.

För mig, som följt amerikansk politik med lupp i rätt många år, känns det alltså rätt bekant när Socialdemokraterna släpar upp Stellan Skarsgård på scenen.

Socialdemokratins framgångssaga kan i princip sammanfattas i en mening: de har förmått förena dem som verkligen behöver statens hjälpande hand med den medelklass som visserligen klarar sig rätt bra men som också inser att de kan tänkas behöva något av välfärdens alla system, någon gång i framtiden. Det är just dessa två trådar som Mona Sahlin inte förmått knyta ihop.

I stället har Socialdemokratins retorik under hela mandatperioden kretsat kring dem som har det allra tuffast – utförsäkrade, familjer som bor i andra hand, invandrare som inte lärt sig språket och andra som av olika skäl inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Medelklassen, det som Göran Hägglund kallar verklighetens folk, har inte fått andra besked än att skattesänkningen som betalar deras semesterresa, friskolan som utbildar deras barn och den privata vårdcentralens som till skillnad från föregångaren svarar i telefon, är ondskans högborg.

Visst, Socialdemokraterna har till viss del insett detta. Det är därför de inte går till val på att rulla tillbaka alla jobbskatteavdragen, åtminstone inte på en gång. Men de har helt uppenbart glömt hur man slåss om medelklassväljarna. Deras strategi, när två veckor återstår till val och siffrorna pekar nedåt, är att mobilisera grupper vars kunskaper om valet är så begränsade att de behöver gå på kurs för att över huvud taget kunna rösta.

Tydligare kan det inte sägas. Roger Radhus har ingenting att hämta hos Socialdemokraterna, men genom att rösta bort dem kan han hålla sina boendekostnader på mattan. Så han röstar bort dem. Däri ligger Alliansens eventuella seger. Det är ingen revolution, men det är ett tydligt och historiskt paradigmskifte. Medelklassens diskreta seger.

Och hur möter Socialdemokraterna, anfäktade av en politisk och marknadsföringsmässig identitetkris, detta? Med kändisar.

Ridå.

Demokraternas förbannelse under lång var att deras politik enbart riktade sig mot bidragsberoende grupper, och deras huvudsakliga kommunikationskanal var kändisar som var och en på egen hand hade kunnat sätta upp räkningen för hundratalet sociala insatser på sina platinakort. Den som befann sig mitt emellan hade inget att hämta, precis som hos dagens Socialdemokrater.

Om man upplever att ens etos är tomt bör man rannsaka sig själv, helst innan man försöker fylla det med kändisar. Annars kommer man lätt att uppfattas som en smula otydlig och oseriös – vilket för övrigt råkar vara Mona Sahlins stora problem.

Så ärligt talat, hur stor nyhet är det egentligen att sossarna har raggat upp ytterligare en kändis? I Hollywood har man ju råd med deras skatter.

Med en vecka kvar till valet börjar det se ut som om något historiskt verkligen är på väg att hända. inte nog med att Alliansen har mycket goda utsikter att bli omvald, Moderaterna kan vara på väg att ersätta Socialdemokraterna som Sveriges största parti.

Hur möter då socialdemokratin detta nödläge? I huvudsak genom att retirera in i den stolta historia som så länge hållit både partiet och dess fåtaliga nytänkare som gisslan. Hos Ola Möller, en av de oefterhärmliga bloggarna på S-info, läser jag att partiet i hans delar av landet har gjort en cykelkampanj på landsvägarna, till minne av Gunnar Sträng:

“Idag genomförde dom fem arbetarkommunerna Staffanstorp, Svedala, Lomma, Burlöv och Kävlinge en gemensam manifestation till minne av Gunnar Strängs landsvägsagitation. Genom en cykelstafett över dom skånska slätterna, där cyklisterna stannade och agiterade i byarna runt omkring, spreds den demokratiska socialismen till medborgarna. Ett stort tack till alla deltagare i denna Strängacykling och ett stort tack till alla dom som gjorde hela arrangemanget möjligt. Nu vinner vi valet!”

Jag skulle kunna ha viss fördragsamhet med detta om Möller var en gammal stöt, en C G Carlsson-anakronism som på ålderns höst vägrar se eller erkänna förekomsten av en verklighet som inte förhandsgranskats av Partiet. Men Ola Möller är ännu inte fyllda trettio, och röstade enligt egen utsago på Folkpartiet i förra valet. Någon gång under denna mandatperiod ändrade han dock åsikt, och bara ett par år senare skriver han som vore han en ärrad veteran från ATP-striden.

Socialdemokratin är inte längre en politisk rörelse. Den är ett museum. Däri ligger förklaringen till det rådande opinionsläget.

Erik Laakso noterar att det börjar bli väldigt trångt i mitten.

Ali Esbati har identifierat lite skönt avslappnad retrostämning.

Och fortfarande undrar vi när något vänsterparti helt sonika ska trycka upp denna klassiker i affischformat:

Det här kan vara det snyggaste mediegreppet sedan, öh, sedan jag vet faktiskt inte när.

Nyheter 24 skickade som bekant några hårstrån från Thomas Bodström på analys. Skälet var naturligtvis Bodströms vägran att ställa upp på ett drogtest för Sveriges Radios P3. Nu har resultatet kommit. Men i stället för att redovisa det har Nyheter 24 skickat det till Maud Olofsson och Beatrice Ask:

“Politikernas märkliga syn på integritet och transparens är nämligen värd att fortsätta testa, tycker vi.

Vi har i dag, på måndag morgon, därför budat över en kopia av resultatet till näringsminister Maud Olofsson (c) och justitieminister Beatrice Ask (m).

Olofsson sa till Expressen att Bodströms nej väcker misstankar och att fler politiker borde testas: ”Vi har ju ett fall nu. Misstanken kring Thomas Bodström den är ju inte bra.” sa Olofsson, som själv tidigare ”erbjöd” partikollegan Fredrick Federley ett ”frivilligt” drogtest han upplevde som ett kränkande tvång.

Beatrice Ask kissade på beställning och tog P3 Nyheters drogtest utan att blinka. Hon har dessutom drivit igenom en lag om som gör det möjligt att tvinga fram drogtester av barn utan föräldrarnas medgivande, trots att lagrådet sa nej till lagen med hänvisning till integriteten.

Nu får de alltså chansen att skingra misstankarna och hjälpa Thomas Bodström att inget dölja. Kuverten finns på plats hos Olofsson och Ask.

Kommer de att redovisa resultatet? Är de beredda att rentvå Bodström om testet är negativt? Är de beredda att avslöja honom om det är positivt? Och vad är viktigast – sanningen om toppolitikerns eventuella drogvanor eller integritetsfientlige Bodströms integritet?”

Vad kan jag säga mer än Hatten av för ett fullkomligt briljant grepp!

Jag läser numera sällan morgontidningarnas kultursidor. Därför har jag helt lyckats missa den extremt upprörande artikel som Jesús Alcalá för någon vecka sedan hade i SvD Kultur. Den tar bland annat upp situationen på en SFI-skola i Strömsund:

“Männen tvingar kvinnorna att sitta längst bak i klassrummet, tvingar muslimska kvinnor att bära niqab och tillåter dem inte att tala för sig själva. Skolan säger: Muslimska män från främst Uzbekistan har i flera år åberopat sin trosfrihet för att ”kräva särskilda klasser för män respektive kvinnor”, för att ”deras kvinnor skulle få bära ansiktsslöja” och för att ”kvinnorna ej fick tala när andra män lyssnade”.

Skolledningen tog inte strid. Männen skulle nog ändra sig med tiden. Hösten 2006 blev klasserna könsuppdelade men vårterminen 2008 kunde de muslimska männen tänka sig en medelväg: gemensamma klassrum på villkor att skolan satte upp skärmar bakom vilka kvinnorna, helst också de icke muslimska, skulle sitta. Skärmar sattes upp och kvinnorna placerades bakom skärmarna.

Lärarna var emellertid missnöjda. Undervisningen blev omöjlig när kvinnorna satt bakom skärmar och därtill inte fick delta i samtalen. Varje fråga som lärarna ville diskutera måste först tas upp med männen. Muslimska kvinnor fick aldrig ”vistas i enrum med manliga lärare”. Icke muslimska elever var illa berörda av denna ordning. Skolledningen lyckades nå fram till ytterligare en kompromiss: skärmarna skulle tas bort om kvinnorna istället placerades längst bak.”

Jag saknar ord. Läs hela.

Har valrörelsen hittills varit elak eller snäll? Är medierna rentav för fega? Vi analyserar det mediala spelet med en erfaren panel. Välkommen till debatt måndagen den 13 september 2010 från kl 19.30.

Kl 19.30
Från Littorin till Assange
Jan Helin, Aftonbladet och Thomas Mattsson, Expressen samtalar med Publicistklubbens Ulrika Knutson.

I panelen kl 20.00

• KG Bergström, politisk journalist. Legendarisk valbevakare i tv.
• Johan Ingerö, webbredaktör på Neo.
• Jan Larsson, kommunikationsdirektör på Nordea, tidigare statssekreterare hos Göran Persson.
• Ulrica Schenström, seniorkonsult, tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt.
• Julia Skott, journalist och internetprofil.

Kvällens meny:
Laxfile med rödlökstsatsiki och pressad potatis. Vegetariskt alternativ: broccolipaj. Mat med glas vin 130, glas vin 40, starköl 45.
Bordsbeställning enbart till PK:s kansli tel 08-556 061 49 (kl 08.30-12.00). Bokningar kan inte göras via PK:s telefonsvarare.
OBS! Gäster som bokat bord ska vara på plats senast  kl 19.00.

Anländ gärna i god tid. Vi har vid flera debatter på senare tid haft fullsatt.

Som vanligt håller vi till i Café Panorama, plan 5 i Kulturhuset vid Sergels Torg. Dörrarna öppnas kl 18.00. Ingång från huvudentrén vid gatuplanet. Rulltrappa upp till plan 5.

Varmt välkomna!
Styrelsen

Nästa debatt: Måndagen den 11 oktober kl 19.30.

Debatten livesänds på nätet http://www.publicistklubben.se – där kan du också följa samtal och panel i efterhand.