Johan Ingerö

Än en gång har styret i Afrikas länder rankats, och än en gång hamnar Zimbabwe mycket nära botten. Just Zimbabwe intresserar mig eftersom landets diktator Robert Mugabe har haft täta kontakter med Sverige. Jag talar inte bara om Olof Palme, Sten Andersson och andra tredje världen-romantiker, utan även om liberaler som varken då eller nu är beredda att kompromissa i frågan om demokrati.

Ett talande exempel är Pär Wästberg, som i tidningen Fokus talat ut om den smärta och besvikelse han känner inför sin tidigare vänskap med Mugabe. Hans skamkänslor är utan tvivel äkta, och ändå kan jag inte riktigt tycka synd om honom. Alla tecken fanns där, långt innan några svenskar vågade tala högt om dem. Det var ju så fint med befrielserörelser, och om de någon gång gick över gränsen så var det inte deras fel.

Allt måste ju förstås i en “antiimperialistiskt sammanhang”, som det brukar heta när Armanivänstern ska försöka framstå som djupsinnig.

Jag kommer att tänka på allt detta när jag av en slump hittar denna intervju med Mugabe. Den är inspelad 1976, alltså när Zimbabwe fortfarande var en apartheid-stat under ledning av Ian Smith. I egenskap av motståndare mot Smiths förhatliga styre tillåts Mugabe per automatik spela rollen som god ledare. Men lyssna på vad han säger, och hur han säger det, och försök därefter intala er att det någonsin fanns ett annat Zimbabwe än dagens i den mannens framtidsdrömmar.

Han är ond nu, men han var lika ond då. Han hade bara inte en hel stats resurser till sitt förfogande, och han behövde inte höja rösten eftersom han inte blev ifrågasatt. Men bara fem år efter denna intervju hade han redan börjat genomföra sin stora slakt i Matabeland.

Läxan är att det är viktigt att leta efter tecknen.

I Metro skriver Johan Norberg väldigt bra om årets Nobelpristagare i medicin:

“[I]nnan Robert Edwards var allas hjälte var han allas värsta mardröm. Han har själv berättat att han kallades galning, kolleger tog avstånd från honom och politiker blockerade forskningsanslagen. Den katolska kyrkan ville skicka polisen på honom. 1969 visade en opinionsundersökning att en majoritet av amerikanerna ansåg att provrörsbefruktning var emot Guds vilja’.”

Johans poäng är att vi bör ha detta i minne när det larmas om GMO och andra tekniska landvinningar. Och i den frågan är det intressant att se hur gröna mystiker och ekofascister har övertagit den roll som i IVF-debatten spelades av bland andra katolska kyrkan.

Här vill jag också påminna om min debatt mot det tidigare MP-röret Birger Schlaug i TV4, för ett knappt år sedan. Vi diskuterade hur förenlig ekologismen egentligen är med den människosyn som de flesta av oss ändå står bakom.

Schlaug menade att det bara är en liten del av den gröna rörelsen som står bakom snacket om befolkningsminskning och synen på mänskligheten som jordens cancer. Men när jag påpekade att han själv är motståndare till hjälp för ofrivilligt barnlösa, så medgav han utan omsvep sin skepsis och började sedan flumma om att vi “behöver förändra normerna för vad som är egna och andras barn”.

Med andra ord, inga IVF-behandlingar, inga hormonbehandlingar och ingen hjälp med insemination. För det är ju inte klimatsmart att skaffa en massa barn.

Birger Schlaug är en jättehygglig gubbe, som person betraktad.Men de idéer han stöder sig på är faktiskt minst lika skrämmande som Sverigedemokraternas. Det är antimänsklighet maskerad till miljöpolitik, och förutsätter stora och starka ledare som vid behov kan piska in oss i leden igen.

Vi behöver en debatt om ekofascism, grön misantropi och miljöfanatism. Förhoppningsvis kan valet av Robert Edwards sätta igång en sådan debatt.

Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen nämnt norska Fremskrittspartiet som en av sina inspirationskällor och förebilder. Men Norges största borgerliga parti vill för liv och pina inte förknippas med de svenska uppkomlingarna, eller dess historia i Vit makt-rörelsen.

I dag har jag rest till vårt västra grannland för att ta Fremskrittspartiet på pulsen. Jag har blivit utlovad en exklusiv intervju med Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensen, och jag tänker ta reda på hur lika de två partierna egentligen är. Har Jensen något gemensamt med Jimmie Åkesson, och i så fall vad? Hur många flyktingar får, enligt FrP, plats i Norge och har partiets karismatiska ordförande några tips om hur Sverigedemokraterna kan hållas på mattan?

För övrigt är jag inte den enda Neo-redaktören som åkt till Norge inför arbetet med nästa nummer. Mattias Svensson blev utlovad en intervju med Ralph Nader, konsumentaktivist och tidigare presidentkandidat i USA för det gröna partiet, i samband med förra veckans bokmässa i Göteborg. Intervjun blev dock inte av, vilket inte avskräckte Mattias som helt sonika valde att förfölja amerikanen över den norska gränsen – där han slutligen fick sin intervju.

Räkna alltså med ett mycket intressant höstnummer av Neo – med visst inslag av lusekofta…

Som jag skrivit på Proffstyckarna, är Miljöpartiets erbjudande att göra upp med Alliansen om migrationspolitiken ett smart drag – faktiskt det första smarta eftervalsdraget de gröna har gjort. Det innebär dels att partiet stänger ute SD, men även att en tänkbar utväg för Alliansen i form av ett mer passivt stöd från SD hotar smälla igen. Jimmie Åkesson har inga som helst skäl att delta – passivt eller aktivt – i några tuffa beslut om regeringen ändå gör upp över blockgränsen om SD:s hjärtefråga.

Nu har även Mona Sahlin kontaktats av Fredrik Reinfeldt, och den stukade S-ledaren har inte kunnat göra annat än spela samma kort som MP. Något alternativ till att agera ansvarsfullt har hon inte. Det måste betecknas som en triumf för Reinfeldt. Plötsligt är Moderaterna den sol som resten av partierna kretsar runt. Hans ställning som obestridd ledare cementeras.

Men nu till det verkligt intressanta. Vänsterpartiet håller på att tugga fradga över att deras samarbetspartners öppet diskuterar med regeringen. Här får man nog förstå dem. Först tvingar S och MP dem att avstå från sina skattehöjningar och att acceptera gällande budgetregler – bara för att efter valet splittra oppositionslinjen och förhandla med de borgerliga.

Avgående riksdagsmannen Kalle Larsson var först ut på banan, med ett mycket märkligt uttalande om att en blocköverskridande uppgörelse innebär en anpassning till SD – trots att de senare tvärtom marginaliseras. Nu har han fått sällskap av Lars Ohly som uppger sig ha kallat till rödgrönt toppmöte med orden “Vi gick till val som ett regeringsalternativ, det blir inte trovärdigt om man ändrar sig.”

De rödgröna ser med andra ord ut att falla samman, när de inte har något maktskifte att se fram emot. Och vänsterpartisterna fruktar, på mycket goda grunder, att de håller på att bli lika marginaliserade som SD. Det skulle i så fall innebära att riksdagens två främsta pajaspartier manövreras ut, vilket självfallet är mycket glädjande.

För när allt kommer omkring har varken Lars Ohly eller Jimmie Åkesson i den seriösa divisionen att göra.

För några dagar sedan skrev vår chefredaktör Paulina Neuding tillsammans med Johan Lundberg från Axess på DN Debatt om debatten om debatten om migrationspolitiken, och menade att den bär en stor del av skulden för Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Som ett brev på posten kom de obligatoriska gallskriken. På Expressens kultursida anklagades de för att legitimera rasism, och på Aftonbladets ledarsida har Paulina kallats “en svensk Pia Kjaersgaard” (ej online). Det lustiga är att dessa utfall bekräftar tesen på DN Debatt: det är ohyggligt svårt att diskutera invandringspolitiken utan att anklagas för att diskutera (läs: svartmåla) invandrarna.

I sak håller jag med dem. Svensk migrationsdebatt sitter fast i vad som i vissa fall måste betecknas som marginalfrågor (burka och niqab i skolan) och i andra fall rena idiotier (det är gott med kebab). Det för knappast debatten framåt.

Den mest grundläggande underligheten är att de som hårdast fördömer SD – Mona Sahlin, Lars Ohly och andra som dem – har så förtvivlat svårt att klämma ur sig några tunga argument för varför invandring (och migration i största allmänhet) faktiskt är positivt. Trots sina förment välvilliga inställning gör de exakt vad SD gör – diskuterar invandrare snarare än invandring. Den relevanta politiska frågan lyder då: varför?

Jag hör som bekant till dem som anser att invandring precis som alla andra politiska områden både kan skötas och misskötas. Att diskutera invandring utan att ta hänsyn till detta är lika enfaldigt som att diskutera “skatter”, “bilism”, “sjukvård” eller något annat utan att sätta frågorna i ett sammanhang. Här har icke-debatten bidragit till ett politiskt vakuum, som SD under denna valrörelse har lyckats fylla, åtminstone i partiets 340 000 väljares ögon.

Jag menar att de första spadtagen i SD-gropen inte grävdes när partiet bildades 1988, utan redan i skiftet 60-70-tal när svensk migrationspolitik kom att exkludera arbetskraftsinvandring och därmed flytta debattfokus till flyktingpolitiken. Då, för fyrtio år sedan, visste Svensson att invandringen bokstavligt talat hade bidragit till att bygga landet. Alla visste att Arbetsförmedlningen hade rekryterat byggjobbare utomlands, bland annat för att kunna motsvara efterfrågan på bostadsmarknaden.

Men arbetskraftsinvandrarna förklarades plötsligt oönskade, och det samvete som dåtidens politiker rimligen bör ha plågats av dövades med “generös flyktingpolitik”.

Men flyktingar har av lätt insedda skäl inte samma möjlighet att omedelbart bidra till ett lands välstånd som arbetskraftsinvandrare har. I många fall vill de dessutom inte stanna längre än tills det ögonblick då det är någorlunda riskfritt att återvända hem. Därmed försvann egennyttan ur svensk migrationsdebatt. I stället kom allt att handla om “vår skyldighet mot människor i nöd”.

Problemet med den sortens högtidsord är att inte alla tror på dem. Inte minst ekonomiskt och karriärmässigt lågpresterande svenskar i (verkligt eller inbillat) behov av bidrag fick plötsligt något att reta upp sig på, något att skyla sina egna tillkortakommanden bakom. Ur den verkligheten uppstod tankebanor som de hos Anna Handberg – en 23-årig bidragsberoende Malmötjej som retar sig på att invandrare är bidragsberoende. Hon retar sig inte, såsom exempelvis traditionella moderata väljare, på bidrag per se. Hon retar sig på att de inte i tillräckligt hög utsträckning går till henne.

Och därför röstade hon på SD i årets val.

Vi gör därför ett ohyggligt misstag om vi betraktar SD som ett “högerextremt” fenomen. Snarare är SD de krossade förhoppningarnas parti. Ett alternativ för sossar som ser “invandrarna”, snarare än “börsdirektörerna”, som orsaken till klyftor och elände. Efter hand fick dessa missnöjesväljare sällskap av väljare från traditionell arbetarklass och även medelklass som tröttnat på gängbrottslighet och förfallande stadsdelar, på tramsdebatter om “diskriminering” i form av elementära uppförandekoder på jobbet eller på skräckexempel som den SFI-skola där manliga elever systematiskt krävde kvinnlig underkastelse – och fick igenom sina krav hos skolledningen.

Och till slut blev de tillräckligt många för att lyfta SD över spärren.

Om Sverige hade behållit balansen mellan arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande hade Anna Handberg och andra inte på samma sätt kunna skylla invandringen för upplevda revor i den svenska välfärden. Om vi hade intagit en tuff attityd mot kriminalitet – all kriminalitet – hade ingen kunnat skyffla över hela skulden på invandrarna. Om Sverige hade varit kompromisslöst i sin hållning mot all diskriminering hade vi inte behövt välja mellan vissa invandrargruppers kvinnoförtryck och vissa svenska arbetsgivares motvilja mot att anställa invandrare. Vi hade nämligen, utan baktankar eller fåniga anklagelser fram och tillbaka, kunnat diskutera själva sakfrågan.

Men det har vi inte gjort, och nu har vi SD i riksdagen – paradoxalt nog insläppta av exakt samma politiker som så tydligt markerar sin ovilja mot SD.

Men vad är då positivt med invandringen? Något förenklat utgör den, om den sköts på rätt sätt, svaret på Sveriges (och Europas) demografiska problem. Vi ligger inte lika illa till som Italien, där den infödda befolkningen minskar. Men vi är inte långt ifrån. Att allt färre får allt fler att försörja är en socialförsäkringsteknisk realitet.

Problemet är att våra ekonomiska system, inte minst vår arbetsmarknad, inte är anpassad för utländsk konkurrens, och det är en fråga som varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin vill ta i. För då tvingas de erkänna den grundläggande konflikten mellan å ena sidan öppna gränser och å andra sidan våra inhemska trygghetssystem – och de är smärtsamt medvetna om vilket val väljarna i det läget skulle göra.

De ser med andra ord ingen annan utväg än att vädja till vår naturs ljusa sidor, vår moraliska pliktkänsla att kasta en flytdyna till den som håller på att drunkna. Och denna pliktkänsla finns inte hos alla, i synnerhet inte hos dem som ser invandrarna som konkurrenter om de månatliga bidragsslantarna.

SD är egentligen inte särskilt starka, men deras politiska isolation ger partiet en särställning och genom mandatfördelningen även en möjlighet att sätta agendan. Därför brådskar det, om partiet inte ska växa ytterligare. Något av blocken, eller helst båda, måste för första gången presentera ett övergripande migrationspolitiskt program. Ett som väger in svenska intressen på ett sätt som väljarna kan ta till sig.

Jag anser att Sverige kan och bör släppa in fler invandrare, men också ställa betydligt tuffare krav på motprestationer. Dit hör att lära sig språket, att åtminstone delvis ta till sig landets seder och acceptera de jobb som finns. För det etablerade Sverige gäller det omvända, att sluta bygga skyddsmurar runt arbetsmarknaden och i högre utsträckning ta ansvar för det egna välbefinnandet.

Ekonomiskt är detta knappast särskilt svårbegripligt. Men politiskt är det en sjuhelvetes hård knut. Det svåra är inte att komma på vad som måste göras. Det svåra är att göra det och därefter bli omvald. Därför är det, som Paulina och Johan mycket riktigt påpekar, så förtvivlat svårt att diskutera migrationspolitik. Debatten handlar inte bara om sakfrågan, utan om själva grunden för Sveriges framtida ekonomi.

Så mycket enklare då att säga något insmickrande om kebab.

Jag har medvetet legat lågt med att kommentera förra söndagens valresultat. Dels därför att läget har varit oklart, med strid in i de sista om utjämningsmandat, och dels för att det faktiskt inte är helt fel att låta saker och ting sjunka in innan man kommenterar dem.

Och med en veckas avstånd till valnatten kommer jag på mig själv med att vara betydligt mer nyfiken på oppositionen än på regeringen. Visst, ett och annat av Fredrik Reinfeldts statsråd skulle behöva bytas ut, och så kommer säkert också att ske. Men i huvudsak vet vi nu hur Reinfeldt resonerar som regeringschef. Förväntningarna ligger därför närmare verkligheten nu än vad de gjorde efter valet 2006.

Det verkliga frågetecknet är i stället oppositionen, som nu dessutom är tudelad. För att ta de rödgröna först: kommer trion att fortsätta med gemensamma budgetreservationer? Kommer de att i enskilda frågor låta någon av sammarbetskollegorna göra upp med regeringen i enskilda sakfrågor? För att ta ett exempel: Kommer Socialdemokraterna, som på den punkten tycker ungefär som Alliansen, att släppa sin av V och MP dikterade Afghanistan-politik?

Den andra frågan är hur Sverigedemokraterna kommer att agera. Redan om en dryg vecka måste partiet börja spela ut sina kort. Kommer de att stödja veteranen Per Westerberg (M) som talman? Hur kommer de att agera inför valet av Fredrik Reinfeldt som regeringsbildare? Vi kan förutsätta att S, V och MP röstar nej, och därmed kan SD redan då utlösa en regeringskris genom att också rösta nej. I så fall kommer Reinfeldt säga att “Mona Sahlin har fällt regeringen med hjälp av SD”. Men om SD lägger ner sina röster eller, mindre troligt, röstar för regeringen, kommer Mona Sahlin att på motsvarande vis angripa regeringen för att stödja sig på SD.

Så kommer det se ut under den kommande tiden. I fråga efter fråga, på område efter område. Jag skulle ljuga om jag sa att jag ser fram emot det. Jag minns inte vem som sa det, men något av det klokaste som sagts om om SD:s inträde löd: “Ingen är så beroende som den som i varje läge måste visa sitt oberoende”.

Detta är skräckscenariot: De båda huvudblocken försöker rubba varandra ur sina respektive positioner genom att hänvisa till vad SD till äventyrs råkar tycka. De kommer avkräva varandra beskedet att himlen är skär och gräset blått, eftersom ingen vill ansluta sig till Sverigedemokraternas linje om blå himmel och grönt gräs. I det läget ser jag en god jordmån för ett SD som vill fortsätta växa. De kan fortsätta agera som på valnatten, då Jimmie Åkesson betedde sig lugnt och sansat medan Lars Ohly liknade något man skrämmer barn med.

Men viktigt för Socialdemokraterna är detta: efter 2006 agerade de med bitterhet och bestörtning, och försökte utmåla Alliansen som rödögda djävlar som med falsk retorik lurat till sig röster som rätteligen tillhörde S. Den linjen blir svårare att driva nu, när Alliansen inte bara blivit vald utan även omvald. Om väljarna 2006 röstade för “något annat” så röstade de nu för “just detta”, och det tarvar ett nytt tonläge från socialdemokratin.

Det är främst oppositionen jag kommer hålla ögonen på under mandatperiodens första månader. På sätt och vis har den mer att leva upp till än vad regeringen har.

I morse debatterade jag frågan om vänsterns våld mot SD i TV4. Motståndare var Jesper Nilsson, chefredaktör på den mörkröda webbsajten Dagens Konflikt. Bakgrunden var en något kolerisk diskussion mellan honom och mig på Twitter, vilken ansågs så pass underhållande att den krävde en tv-sänd returmatch.

Riktigt så ilsk som vårt meningsutbyte på nätet blev den inte – det blir ju sällan det när man möts AFK/IRL – men jag tycker personligen att det blev en väldigt kul duell, där den faktiskt mycket trevlige Jesper visade sig vara … argumentatoriskt obeväpnad, skulle man kanske kunna kalla det.

För mig är saken självklart. Man kan ogilla ett visst politiskt budskap, men man får aldrig någonsin försöka tysta det med hot eller våld. Den krigsstämning som Jesper Nilsson och hans kompisar spred liknande ingenting jag tidigare upplevt i en svensk valrörelse. Däremot är den vanlig i länder där demokratin är svag eller obefintlig.

Jesper Nilsson besvarade detta med något slags ludd-resonemang om att Jimmie Åkesson “tagit sig rätten” att sprida sitt budskap “på våra gator”. Öh ja, in Sviden vi kål it a “valrörelse”. Utan att djupare gå in på någon retorikanalys kan vi väl kort konstatera att Jesper Nilsson bekräftade hela min argumentation just där.

Nåväl, enough of my yapping. Ni kan ju faktiskt se debatten här och själva avgöra vem som avgick med segern.

I morgon bitti diskuterar jag Sverigedemokraterna och angreppen mot partiets valrörelse med Jesper Nilsson från vänsterextrema Dagens Konflikt i TV4.

Sändningen börjar 06:50.

Jag har, föga förvånande, ägnat en hel del tid framför nyheterna i dag. Nyheterna är, ännu mindre förvånande, fyllda av olika analyser av Socialdemokraternas genomklappning. Och, minst förvånande av allt, debatten präglas av partiets inneboende höger-vänster-konflikt.

Tidigare i dag besökte jag PR-byrån Primes eftervalsseminarium. Höjdpunkten var ett panelsamtal mellan Arenas Håkan Bengtsson, riksdagsledamoten Veronica Palm och landstingspolitikern (och tidigare kommunalrådet i Sundbyberg) Helene Hellmark Knutsson. Panelisterna undvek att polemisera med varandra, men skillnaden var ändå tydlig. Hellmark Knutsson, som tillhör partihögern, pekade på problemet med partikamrater som ser valfrihet som ett hot. Palm, som tillhör partivänstern, menade att partiet varit för mesigt i sin attityd mot vinstdrivna välfärdsföretag.

Frågan är då vilken av dessa verklighetsbeskrivningar som får fäste i den kriskommission som partiet har tillsatt efter gårdagens katastrofval. Ilija Batljan, tidigare kommunalråd i Nynäshamn och nu oppositionslandstingsråd i Stockholm, menar att partiet retat upp medelklassen med förslagen om fastighetsskatten och avskaffat RUT-avdrag. Hans analys ligger nära Hellmark Knutssons och den övriga högerfalangens.

Jag medger villigt att jag har svårt att analysera detta. På ett ideologiskt plan håller jag givetvis med Hellmark Knutsson och Batljan. Samtidigt går det inte att blunda för den grundläggande omständigheten att de faktiskt inte föreslår något egentligt alternativ till den borgerliga politiken.

De påminner min om den konservativa demokraten Zell Miller, som kampanjade för George W Bush 2004 och stödde John McCain 2008. Miller, vars böcker jag har läst med stor noggrannhet, menar i praktiken att Demokraternas problem är att de inte är Republikanerna. Som övergripande analys kan den ha ett visst värde. Som internpolitisk partsinlaga är den värdelös. Ty vad är poängen med ett demokratiskt parti som tycker som Republikanerna?

Och här måste jag ge S-vänstern rätt, även om jag inte delar dess ideologi. Det är poänglöst att bedriva opposition enbart på grundval av partinamn. Politiken måste innehålla något, och detta är socialdemokratins dilemma. Antingen går man åt vänster för att konsolidera den ideologiska basen, och riskerar att helt tappa medelklassen. Alternativt går man till höger, och förlorar sitt existensberättigande.

Jag är glad att jag inte ingår in Socialdemokraternas valanalysgrupp.

Sveriges märkligaste valrörelse på mycket länge är nu på väg att ta slut. Om inget oerhört extremt inträffar under det kommande dygnet blir det något så ovanligt som en valrörelse utan någon enskilt tung sakfråga eller sakområde. Förra valets tema var utanförskapet, 2002 handlade om integration, 1998 om vård, skola och omsorg – efter nittiotalets tuffa besparingar.

Men 2010 ser ut att gå till historien som året då valet inte handlade om någonting särskilt, utöver bröstpumpar, clowner i sjukvården, butlers i tunnelbanan och annat som lockat mer till hånskratt än till ideologisk kamp. Valet handlar i hög utsträckning bara om sig självt. Mer Seinfeld än Reinfeldt, om jag får tillåta mig en göteborgare.

De frågor som ändå präglar debatten är jordnära, eller snarare plånboksnära, och inte speciellt framåtblickande. Det är inte nödvändigtvis fel, förvisso. Ibland har svenska valrörelser flugit högt över huvudet på väljarna, som när Göran Persson inför förra valet fick ägna en stor del av TV4-utfrågningen åt att dividera om Israel och Palestina. Det är inte orimligt att valet handlar om frågor som väljarna faktiskt prioriterar i sin vardag.

Men om man som jag och Mattias Svensson faktiskt har föresatt sig att leta efter kandidater som verkligen drivs av någon slags ambition att bedriva, så är det en rätt seg valrörelse.

Dock är även mitt val ett resultat av flera pragmatiska avvägningar, som lyder som följer:

Valet står mellan två solida block av etablerade partier. Å ena sidan Alliansen och å andra sidan de rödgröna. Därutöver har vi Sverigedemokraterna, som har en rejäl chans att ta sig över spärren, och ett antal helt chanslösa marginalpartier såsom Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Sveriges pensionärers intresseparti, Liberala partiet. Rättvisepartiet socialisterna och Nationaldemokraterna.

Småpartierna är för mig helt ointressanta, oavsett om det gäller det i grunden sympatiska Liberala partiet eller rena odjur som Nationaldemokraterna och Kommunistiska partiet. De väger för lätt för att spela roll och är besatta av sina egna hjärtefrågor. Ska man vara en smula elak är de intressantare ur sociologisk synvinkel än ur politisk dito.

Sverigedemokraterna har efter tjugo års arbete lyckats lämna politikens kufiga larvstadium, men är absolut inget alternativ. Därmed återstår bara valets två huvudkontrahenter, och ärligt talat: det valet är inte någon match. Alliansen är inte direkt någon fyrbåk av frihetlighet, och lär bli ännu mindre så under en eventuell andra regeringsperiod.

Men den har gjort en del vettiga saker också. Min familj har fått skattebördan lättad, med motsvarande vad vår bil kostar per år, alternativt en veckas all inclusive med barnen på någon av Kanarieöarna. Det är inte den sortens frihet om vilken det skrivs romanklassiker. Men frihet är det, i all sin enkelhet. Dessutom har de inlett vändningar med hopplöst sossiga supertankers som skolan, biståndet, synen på företagande och statligt ägande.

Inte på något av dessa områden har oppositionspartierna något annat att erbjuda än en återgång till det redan prövade och förkastade. Här finns trots allt en tydlig skillnad i synen på människor. För de borgerliga är en skattelättnad något som eventuellt kan genomföras när statens finanser så tillåter. För de rödgröna är sänkta skatter alltid ett slöseri med resurser. Oavsett alla yttre omständigheter.

Alliansen må prioritera staten framför dess medborgare, men för de rödgröna är medborgarna över huvud taget inte en faktor. De vill inte ens medge att resurser skapas av någon innan staten skattar in dem.

Och det är värre.

Med blockfrågan avklarad återstår dock frågan om parti. Just här var det trots allt inte så svårt. Som generell alliansväljare är jag inte superengagerad för eller emot något av dem. Moderaterna driver mig till vansinne med jämna mellanrum, men har på många sätt varit alliansens klippa, inte minst under finanskrisen. Dessutom kan jag uppskatta den resonerande och faktasökande hållning som partiets chefs-icke-ideolog Anders Borg står för, även när jag inte håller med honom. Kunskap och kompetens är en viktig del av politiken, före valet men framförallt efter.

Men Moderaterna är ändå inget för mig, åtminstone inte på riksnivån. Inte heller Folkpartiet, som jag i egenskap av tidigare medlem och anställd känner bättre än något annat parti. Dessutom löper inget av dessa partiet någon som helst risk att åka ur riksdagen.

Därmed återstår Alliansens två småttingar, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Centern har slitit hund under den här mandatperioden, inte minst under industrikrisen som hölls på föredömligt avstånd från ekonomin i övrigt. 2006 var Centern något av den liberala fronten i valrörelsen, men den rollen har förvaltats rätt dåligt. Detta till trots: hade jag bott kvar i Stockholms stad så hade det nog ändå blivit en centerröst för min del. Där kandiderar Fredrick Federley, Johan Hedin, Abir Ahlsalani och Elisabeth Thand Ringqvist – samtliga goda liberaler och dessutom uppskattade vänner.

Men sedan ett par år bor jag i Stockholms läns valkrets, och där är vi inte lika bortskämda med liberala och egensinniga centerpartister. Dessutom har jag gjort bedömningen att KD, inte C, är det alliansparti som hänger lösast vad väljarstödet beträffar. Jag har invändningar mot mycket i partiets politik, och även mot några av dess företrädare som jag verkligen betraktar som fullfjädrade knasbollar. Men sådana finns i alla partier, och som jag skrivit tidigare anser jag att KD är något intressant på spåren med den här verklighetens folk-vinkeln.

Och när jag väl hade funderat mig fram till detta var det sista valet, alltså valet av person, inte någon större match. Neos sjätte kapitel i artikelserien skrev av Sara Skyttedal, ledande profil inom KDU och kommunpolitiker i Haninge. I sin text pekade hon på att bland annat på många (FP-)liberalers tendens att bara acceptera valfrihet som leder till det goda och rätta valet, och just denna subjektiva liberalism är något som jag tampades mycket med när jag själv var aktiv i FP. Ämnet ligger mig alltså varmt om hjärtat.

Sara Skyttedal hör till den minoritet av våra tjugo kandidater som jag inte känner sedan tidigare. Jag tror faktiskt inte ens att vi har träffats. Men av vad jag läst och sett av henne på avstånd förefaller hon vara en del av den där nya och lite annorlunda kristdemokratin som förefaller växa fram under den traditionella pingstkyrkopaternalismen. Utöver att inta intressanta ståndpunkter lyser hennes texter av analytisk och intellektuell förmåga, även det viktigt på en politisk scen som präglas av viss fördumning. Så även om Sara Skyttedals chanser att nå riksdagen redan på söndag är mikroskopiska, så är hon ett namn värt att sprida och hålla ögonen på.

Mitt val förvånar till viss del mig själv, så jag förstår helt klart om någon trogen läsare har svårt att tro på det. Men svensk politik är stadd under förändring. Det finns intressanta namn på många håll, och fullkomliga dårfinkar överallt. Partibeteckningar betyder helt enkelt inte särskilt mycket för mig längre, men jakten på morgondagens politiker betyder tvärtom väldigt mycket.

Sara Skyttedal är det intressantaste namnet i det opinionsmässigt svagaste partiet. Därför fick hon mitt kryss.

…….

För mer om Sara Skyttedal, se hennes blogg.