Det är svårt att göra tidning. Inte så svårt att man behöver göra den sortens tabbar som Dala-Demokraten visar prov på i bilden ovan, men ändå rätt svårt. Det har alltså varit ett mycket lärorikt och intressant år på Neo för min del.

Mitt kontrakt går nu ut, och det är dags att dra vidare. Det har varit en oerhört intensiv och rolig tid, med utöver Neo även riksdagsvalet, SlösO och Proffstyckarna. Men nu är valet över och det har blivit dags att göra något annat. Jag kan ännu inte dela med mig av några detaljer, men jag kan säga så mycket som att den som vill fortsätta ta del av mina texter lär få tillfälle att göra så även framöver.

Den närmaste tiden kommer mitt bloggande åter att ske på min gamla adress. Jag vet dock inte exakt hur mycket eller hur länge jag kommer skriva där. Det beror till viss del på vilka andra uppdrag jag kommer ägna mig åt. Men tills vidare är det alltså den bloggen som gäller.

Stort tack alla som har följt med i Neo under det gångna året, och glöm inte att läsa min intervju med Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensen i det nya numret! Jag är rätt nöjd med den, om jag får slå lite på min egen trumma.

Häng mé!

/Eder vänlige och ödmjuke kvartersbloggare

Om detta träter vi i morgon i TV4, närmare bestämt kl. 07:45. Medverkar gör även Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson.

Vansinnesdåden i Malmö har, oavsett vad som faktiskt ligger bakom dem, fått den känslan att komma tillbaka på nytt. Det säger något om Malmös utveckling att så många av oss först trodde att skjutningarna var gängrelaterade. Men när det visade sig att de skjutna var okända av polisen (vilket personer som skottskadas i kriminella uppgörelser i princip aldrig är) ilade kalla kårar längs ryggen.

Kårarna blev inte mindre kalla när jag i går såg Kent Ekeroth, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, diskutera ämnet i SVT Debatt.

Ekeroth hasplade visserligen fram några till intet förpliktigande kommentarer om att det är “oacceptabelt” att människor skjuts ned, men sedan började han resonera om att det inte är oväntat att det händer just där, eftersom Malmö är så invandrartätt och brottsbelastat.

Alltså; att en snubbe skjuts ned vid en busstation, eller att två kvinnor skjuts genom fönstret i sitt eget hem, ett hem där det alltså även finns små barn, är en logisk följd av att SD:s politik inte har fått råda. Underförstått, om svenskar får för många mörkhyade grannar får man förstå att de börjar treva efter bössan.

John Ausonius var och är en mycket sjuk man. Han hade en lång historia av våldsbrott bakom sig, rånade banker och var periodvis intagen för psykiatrisk slutenvård. Det är väl knappast någon högoddsare att den eller de som nu skjuter ner folk på måfå har ett liknande bagage.

Men enligt Ekeroth är skarpa skott mot oskyldiga män, kvinnor och barn snarast att likna vid en överilad och beklaglig – men ändå på något sätt begriplig – handling, motiverad av politisk frustration.

Jag är visserligen inte särskilt imponerad av Gellert Tamas tes att Ausonius inspirerades av Ny Demokrati. Han beträdde vansinnets stig långt innan Ian och Bert blev ett politiskt koncept. Lika illa är det när vänsterflummare ursäktar våld, hot och hat med sociala klyftor eller liknande.

Men Ekeroths framträdande var ändå extra obehagligt, eftersom man fick känslan av att det lilla fanskapet satt och njöt, att han så tydligt hade gjort en kalkyl av hur man använder en hop livrädda och oprovocerat skottskadade människor som politiskt slagträ.

Jag har aldrig haft någon sympati för SD. Tvärtom. Däremot har jag på senare år försökt förstå deras väljare, snarare än att bara fördöma dem. Jag har även varit tydlig med vad jag anser om de våldsaktioner som begicks mot partiet i valrörelsen.

Men om partiet någonsin hade någon allvarlig ambition att göra upp med sitt förflutna så visade Kent Ekeroth i går att den nu har övergivits, och det måste vi rimligen reagera på. Sverigedemokraterna är och förblir ett osmakligt och obehagligt parti, med djupt oanständiga företrädare.

Uttrycker man sig som Ekeroth så har man visat att man hör hemma i den politiska rännstenen. Man visar även att snacket om “tuffa tag mot brott” är rent skitprat. Ingen som faktiskt är besjälad av detta skulle någonsin försvara eller förklara grova våldsbrott med yttre faktorer.

Vad Sverigedemokraterna säger är att de vill bekämpa invandrares brott mot svenskar, och släta över brott mot invandrare som ens kan misstänkas ha begåtts av svenskar. Då har man inte minsta hum om rättssäkerhet eller blind rättvisa.

Jag ser fortfarande inget problem med att regeringen varken vinner eller förlorar några omröstningar med Sverigedemokraternas hjälp. Men att förhandla eller ens rådgöra med dem måste vara uteslutet. Tillsammans med Vänsterpartiet hör Sverigedemokraterna hemma i politisk karantän.

ETC: Varför vill du inte driva på för att Sveriges abortlag drivs på EU-nivå?

JI: För att jag vill ha den kvar.

ETC: Men är det inte viktigt att alla kvinnor får den här rätten?

JI: Visst, men det är inte ett alternativ. Överstatlig abortpolitik kommer, om den införs, att vara en kompromiss mellan länder som å ena sidan Sverige, men å andra sidan Polen. De kanske måste liberalisera något, men vår politik kommer samtidigt att skärpas. Jag är inte beredd att betala det priset.

Den här argumentationslinjen ger ständigt upphov till samma sorts förvirring. I Sverige anses det jättekonstigt att inte vilja lagstifta om allt man tycker. Det viktiga är att man tycker att “vi måste göra något” och att “vi kan inte vara tysta när…” oavsett vad detta leder till. Så resonerade exempelvis den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg när hon, givetvis oavsiktligt, utlöste den senaste abortcirkusen.

Så resonerar även många svenskar nu, när EU-parlamentet har klubbat ett grottkonservativt direktiv om sex veckors obligatorisk barnledighet (för nyblivna mammor) och två veckors frivillig ledighet (för dito pappor).

Socialdemokraterna har, detta till trots, röstat för direktivet, eftersom det totalt sett “stärker rätten till föräldraledighet inom EU”, och finner det uppenbarligen mödan värt att offra Sveriges hittillsvarande linje om jämställdhet mellan könen.

Det är ett pris som de uppenbarligen är beredda att betala, men jag är alltså inte det. Trots att jag tycker att det finns en poäng med föräldraledighet. Att exempelvis italienerna inte förökar sig snabbt nog för ekonomipolitikernas smak är inte svenska föräldrars problem, och absolut inget skäl att införa tillfälliga arbetsförbud för halva Europas befolkning.

Och just därför finns det ingen anledning att fatta dessa beslut i Bryssel eller Strasbourg, långt från de medborgare som faktiskt berörs. Det kan vara något att tänka på nästa gång Carina Hägg vill leka abortmissionär, nästa gång Birgitta Ohlsson vill införa en “europeisk sexköpslag” eller nästa gång Åsa Regnér brännmärker någon politiker som inte vill springa hennes ogenomtänkta ärenden i Europas maktkorridorer.

Den sorts processer som de här damerna vill dra igång kan nämligen ge upphov till helt andra beslut – beslut som faktiskt kan få betydligt värre följder än att Birgitta Ohlsson inte får sitta i regeringen.

“Men det finns också riksdagskandidater som gjorde bra kampanjer. Sven-Erik Bucht, Socialdemokrat från Norrbotten, slår alla med hästlängder. Han får ensam 17 674 kryss, det motsvarar 37 procent av det antalet kryss, 47 903, som alla Socialdemokratiska 17 gruppledare i riksdagen (exklusive Mona Sahlin) samlar tillsammans. Eller fem gånger så många som de tunga S-politikerna Morgan Johansson, Veronica Palm och Anders Ygeman.

Bucht fick ingen tung roll i riksdagen, ingen ordinarie plats i ett utskott. Det skulle bryta mot principen. Ja jag vet inte jag, men nog borde väl det löna sig att vara populär bland väljarna. Kan inte det bli en ny princip?”

Socialdemokraterna behandlar därmed sina egna efter samma princip som de vill behandla sina undersåtar. Rättvisa är att ingen får dra ifrån, visa vägen eller klara sig själv. Rättvisa är att alla står i samma kö, väntandes på nådegåvor från en överhet som formligen marinerats i självgodhet.

Så när Bucht – tidigare kommunalråd i Haparanda som förmådde Ingvar Kamprad att bygga ett IKEA där, och följaktligen är ohyggligt populär – har suttit lika länge i riksdagen som Veronica Palm kanske han kan beviljas samma tunga roll som hon.

Om Socialdemokraterna tänker fortsätta på det här spåret kan de nog glömma nästa val också.

UPPDATERING:

Apropå eftervalssnacket så meddelar i dag ett antal s-bloggare från det kapitalt misslyckade Martin Gelin-projektet Netroots att de nu går vidare på egen hand och drar igång en egen kriskommission. S-bloggar: the gift that keeps on giving…

RÄTTELSE:

Alliansfritt uppmärksammar på Twitter mig på ett sakfel. Martin Gelin var inte ansvarig för eller inblandad i Netroots. Jag beklagar felet.

Ekberg svarade att han är en varm anhängare av svensk abortlagstiftning. Men han svarade även att han inte tänkte driva frågan i EU, med följande motivering:

“Det är självklart för mig att abort ska vara tillåtet och kvinnans val, men jag vill inte att frågan ska avgöras på europeisk nivå. Det viktigaste skälet är att jag inte vill kompromissa om grundläggande mänskliga rättigheter med länder som Irland, Portugal och Polen. Att lyfta abort och kondomutdelning till europeisk nivå öppnar möjligheten att det faktiskt blir vi som förlorar; att det blir Sverige som anpassar sig i stället för Polen.”

Med det svaret visade han en mycket sällsynt egenskap under valår, nämligen politisk mognad. För detta blev han svartlistad av RFSU, och utsatt för en formidabel hetskampanj från förbundets ordförande Åsa Regnér. Plötsligt fann sig en av valets mest liberala kandidater hoppföst med profilerade abortmotståndare som kristdemokraten Tuve Skånberg.

En som saknar denna politiska mognad, och rätt mycket annat också för den delen, är socialdemokraten Carina Hägg.

Hägg är oförlåtligt nog både ledamot i riksdagen och i Europarådets parlamentariska församling, och det var i den senare egenskapen hon skrev en motion mot så kallade samvetslagar, alltså lagar (i främst katolska länder) som ger vårdanställda rätt att arbetsvägra i samband med aborter.

Därmed har Hägg gjort exakt som partikamraten på RFSU, Åsa Regnér, ville. Hon har drivit på utomlands för att exportera svensk abortlagstiftning. Och vad blev då resultatet av hennes rådiga ingripande?

Via politikens underliga vindlingar har hennes motion nu kommit ut som ett direktiv från Europarådet, fast med den lilla skillnaden att det nu rekommenderar länderna att införa just sådana lagar. Det direktivet lär även noteras i EU.

Därmed har Anders Ekbergs prognos besannats.

Detta visar varför det inte räcker att “brinna” för olika politiska frågor. Man måste behärska dem också. Dessutom måste man förstå hur politik faktiskt funkar. Det gjorde varken Regnér eller Hägg. För dem var abortkampen viktigare än abortfrågan, och med sin dumhet och naivitet har de båda därmed lånat ut sig till abortmotståndarnas vapenarsenal.

Tunnlar är nämligen öppna i båda ändarna. Om Sverige tar på sig rätten att styra och ställa i Polens abortlagstiftning, så medger vi samtidigt Polens rätt att ställa och styra i vår. Och rent faktiskt är det så att Sverige är mer sekulärt, i synnerhet mindre katolskt, än inte bara Polen utan även Italien, Spanien, Portugal, Irland, Tyskland och en lång rad andra EU-länder.

Vi kan därmed vara helt säkra på en sak. Om abortlagstiftningen blir överstatlig, så kommer den att vara betydligt mer färgad av dessa länder än av oss.

I DN uttalar sig Hägg och Regnér, liksom även EU-minister Birgitta Ohlsson om Europarådets beslut. Carina Hägg beklagar beslutet, och tillägger att “det här är en väckarklocka om att man behöver vara mer aktiv i de här frågorna”, ett uttalande som visar att hon över huvud taget inte förstått någonting av det som hänt.

Birgitta Ohlsson kallar beslutet “ett sorgligt bakslag för feminismen”. Alltså inte för de riktiga människor som kan tänkas behöva en abort i framtiden, utan just “för feminismen”.

Så vem var egentligen det största hotet mot den svenska abortlagstiftningen? Anders Ekberg eller Åsa Regnér? Nu har vi facit.

Om Bodström lämnar sin familj i USA och kommer hem med svansen mellan benen så är hans goodwill slut. Han kommer att ses som karriärist och motvillig oengagerad politiker på en och samma gång. En dödlig kombination för den som vill komma någon vart.

Men om han däremot väljer bort riksdagen kommer medierna älska honom. Han har “offrat karriären för familjen”, samtidigt som han slipper vara med i det eftervalsarbete som kommer kosta på hårt för hans partikamrater. I stället kan han snickra vidare på sin image som frifräsare och sedan, om han så önskar, komma tillbaka som partiets frälsare lite längre fram.

Slutsatsen är alltså att det politiskt smarta vore att avstå från politiken, för ögonblicket. Jag gissar dessutom att det är just vad han väljer att göra, oavsett om han prioriterar familjen eller politiken.

Vadslagningen har börjat…

Tydligen har friluftsområdet i perioder fungerat som tillhåll för diverse bostadslösa engelsmän och irländare. Något tillstånd att vistas där hade de inte, och kommunen hade därför stängt av el och vatten. Följaktligen uträttade de lägerboende i stället sina behov i den kringliggande naturen, till stor irritation för de boende.

På nyhetssajten Märsta.nu citeras en kvinna, vars son är medlem i en närliggande bågskytteklubb:

“Jag vågar knappt skicka ner mina barn dit längre. Det ser förjävligt ut och personerna är ju dessutom hotfulla, nu måste kommunen agera.”

Upsala Nya Tidning beskriver lösdrivarnas kriminella beteende, och kallar dem “asfaltsligan”:

“Ligan består av flera familjer med brittiskt eller irländskt medborgarskap, som utanför samhället. De färdas runt i Europa i husvagnar och ringer dörr och lägger ut lappar i brevlådor med erbjudanden om asfaltsarbeten och stenläggningar.”

Och Sigtunas socialdemokratiske kommunalråd Anders Johansson skriver på sin blogg om de åtgärder som kommunen har vidtagit för att bli av med dessa familjer:

• Begärt handräckning från Kronofogden för att avhysa området
• Lägger föreläggande enligt miljöbalken. Kommunen menar att miljöbrott har begåtts.
• Polisanmälan om den nedskräpning som skett på Industrigatan och gång- och cykelvägen mellan Märsta och Rosersberg.
• Kontaktat både gränspolisen och norrortspolisen för att likt föregående år granska fordonen på campingen. Vid samma typ av situation ifjol befanns ett flertal fordon stulna.
• Begärt hos arrendatorn omedelbart ska städa området och överlämna det till kommunen i gott skick
• Socialförvaltningen ska granska de sociala förhållandena, inte minst för barnen på campingen, bland annat med hänsyn till sanitetssituationen.

Från myndigheter och medier låter det alltså ungefär som i Frankrike. Frågan är då: är det fel på både Frankrike och Sverige, eller är det inte fel på någon?

Det som är så ohederligt i rapporteringen från Frankrike är att hela diskussionen etnifieras. Politiker som Birgitta Ohlsson och medier som Expressens ledarsida slår, utan att lägga fram några belägg, fast att det franska agerandet bygger på att de lägerboende (i de flesta fall) är romer.

Men för att bevisa att motivet är rasistiskt måste man faktiskt kunna visa att en annan folkgrupp som hade rest motsvarande läger och orsakat motsvarande problem hade behandlats annorlunda.

Alltså: om någon kan visa mig ett lika stort och lika problematiskt läger som befolkas av någon annan grupp utan franskt medborgarskap, och som existerar med myndigheternas tysta välsignelse så är jag beredd att ge mig. Då handlar det utan tvivel om diskriminering av romer.

Men tills dess tycker jag att vi kan ta det lite lugnt med diskrimineringskortet.

Som fallet i Sigtuna visar, så är de flesta av oss inte jättepigga på att bo granne med parallellsamhällen. På solidariska Södermalm jagar man bort hemlösa, även när de står under vård av Stadsmissionen. I Sigtuna vill man inte veta av irländare som lurar folk med löften om svartarbeten, skitar ner kommunens friluftsområden och skrämmer barnen.

Att det är synd om de hemlösa på Södermalm och om irländarna i Sigtuna hindrar inte att dessa reaktioner i grund och botten är rätt begripliga. Det enda som är obegripligt är att vi avkräver Frankrike en standard som vi själva inte har en tanke på att leva upp till.

UPPDATERING:

Kristina Lindqvist, alias Syrrran, tipsar mig om denna artikel i DN. I den mån tidningen har översatt och citerat korrekt ser det onekligen ut som om det finns en avsikt att om inte särbehandla så åtminstone prioritera romska läger. Det är självfallet helt oacceptabelt. Lägren ska givetvis åtgärdas efter hur problamatiska de är. Att de måste rivas är dock fortfarande lika självklart.

Men om vi backar bandet och går rakt på själva sakfrågan: Hur många menar egentligen att lägren borde ha fått stå kvar, och hur många hade accepterat något liknande  sina egna hemkvarter? Det kan ju inte råda något tvivel om att tiotusentals lägerboende rimligen måste ge upphov till såväl oroligheter som sanitära olägenheter. Man kan kritisera det franska tonläget, men går det att med någon slags bibehållen trovärdighet argumentera mot problemformuleringen?

Lås oss göra ett tankeexperiment. Om en stor grupp – oavsett etnicitet, religiös tillhörighet etc – hade försökt bygga en kåkstad på Södermalm, denna välbeställda och samtidigt vänsterlutande stadsdel: hur hade de boende reagerat?

En ledtråd får vi genom turerna kring Stadsmissionens hjälpverksamhet för hemlösa. För några år sedan flyttade en del av verksamheten in vid Mariatorget, och omgående började klagomålen hagla från den palestinasjalsbehängda urbefolkningen. “Dc hemlösa skräpar ner! De stjäl saker!” Och nu åker verksamheten slutligen ut. Den har fått “bättre lokaler” på annat håll.

Då är det ändå en viss skillnad mellan Stadsmissionens hjälpverksamhet och regelrätta kåkstäder.

Min slutsats är att fransmännen inte är mer hårdhjärtade än svenskar. De beter sig exakt som vi hade gjort i motsvarande situation. Det pirrar säkert härligt i magen på dem som på exempelvis Expressens ledarsida får representera De Goda gentemot De Onda. Men det hindrar inte att de är hycklare.

Och beviset är att vi aldrig lär få läsa några hipster-liberala ledare om den unkna människosynen på Södermalm.

Regeringen, med Jan Björklund i spetsen, har beslutat att inte följa Skolverkets råd att ge samtliga världsreligioner samma utrymme i religionsundervisningen. Motivet är lika självklart som uppenbart: oavsett vilken religion, om någon, man själv bekänner sig till är kristendomens relevans för svensk historia och kultur vida överlägsen någon annan religions.

Kristendomen etablerades i Sverige för ungefär tusen år sedan, och under niohundra av dessa år efterlevdes den i så gott som varje svenskt hushåll. Varje försök att förstå Sverige måste därför inbegripa åtminstone en viss grundförståelse för kristendomen. Detta gäller alla som bor här, må de sedan vara kristna, ateister, muslimer, zoroastrier eller satanister.

Kraven på att Skolverkets påbud ska åtlydas (som om regeringar på något sätt vore underställda sina myndigheter) är därför svårt att tolka som något annat än krampaktig politisk korrekthet. Ändå har jag inte hört någon, vare sig Maria Wetterstrand eller Lars Ohly, förklara varför högtider som exempelvis ganesh chaturthi eller uposatha ska ges samma utrymme som jul eller påsk.

Religion är inget av de mest utbredda skolämnena. Jag tror det handlar om något i stil med fyrahundra lektioner under grundskolan. Det kräver prioritering, och det borde vara en självklarhet att det som ligger oss närmast också prioriteras högst. Av samma skäl lär vi oss mer om de nordiska gudasagorna än om, säg, de australiska aboriginernas religiösa berättelser.

De sedvanliga påståendena från attention seekers som Mikael Trolin om bakomliggande motiv säger mer om svensk debatt än om Björklund. Det handlar om den i svenska kultur- och mediekretsar så utbredda skammen inför allt som kan tolkas som svenskt eller västerländskt. Själv är jag helt övertygad om att man måste vara trygg i sin egen historia för att förstå andras.