När Lasermannen John Ausonius härjade i Sverige var jag i de tidiga tonåren. Först var det bara som obehagliga nyheter brukar vara, något äckligt som man skjuter ifrån sig. Men när en klasskompis pappa sköts ned blev det oändligt mycket mer konkret. Känslan av att befinna sig i en krigszon var påtaglig.

Vansinnesdåden i Malmö har, oavsett vad som faktiskt ligger bakom dem, fått den känslan att komma tillbaka på nytt. Det säger något om Malmös utveckling att så många av oss först trodde att skjutningarna var gängrelaterade. Men när det visade sig att de skjutna var okända av polisen (vilket personer som skottskadas i kriminella uppgörelser i princip aldrig är) ilade kalla kårar längs ryggen.

Kårarna blev inte mindre kalla när jag i går såg Kent Ekeroth, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, diskutera ämnet i SVT Debatt.

Ekeroth hasplade visserligen fram några till intet förpliktigande kommentarer om att det är “oacceptabelt” att människor skjuts ned, men sedan började han resonera om att det inte är oväntat att det händer just där, eftersom Malmö är så invandrartätt och brottsbelastat.

Alltså; att en snubbe skjuts ned vid en busstation, eller att två kvinnor skjuts genom fönstret i sitt eget hem, ett hem där det alltså även finns små barn, är en logisk följd av att SD:s politik inte har fått råda. Underförstått, om svenskar får för många mörkhyade grannar får man förstå att de börjar treva efter bössan.

John Ausonius var och är en mycket sjuk man. Han hade en lång historia av våldsbrott bakom sig, rånade banker och var periodvis intagen för psykiatrisk slutenvård. Det är väl knappast någon högoddsare att den eller de som nu skjuter ner folk på måfå har ett liknande bagage.

Men enligt Ekeroth är skarpa skott mot oskyldiga män, kvinnor och barn snarast att likna vid en överilad och beklaglig – men ändå på något sätt begriplig – handling, motiverad av politisk frustration.

Jag är visserligen inte särskilt imponerad av Gellert Tamas tes att Ausonius inspirerades av Ny Demokrati. Han beträdde vansinnets stig långt innan Ian och Bert blev ett politiskt koncept. Lika illa är det när vänsterflummare ursäktar våld, hot och hat med sociala klyftor eller liknande.

Men Ekeroths framträdande var ändå extra obehagligt, eftersom man fick känslan av att det lilla fanskapet satt och njöt, att han så tydligt hade gjort en kalkyl av hur man använder en hop livrädda och oprovocerat skottskadade människor som politiskt slagträ.

Jag har aldrig haft någon sympati för SD. Tvärtom. Däremot har jag på senare år försökt förstå deras väljare, snarare än att bara fördöma dem. Jag har även varit tydlig med vad jag anser om de våldsaktioner som begicks mot partiet i valrörelsen.

Men om partiet någonsin hade någon allvarlig ambition att göra upp med sitt förflutna så visade Kent Ekeroth i går att den nu har övergivits, och det måste vi rimligen reagera på. Sverigedemokraterna är och förblir ett osmakligt och obehagligt parti, med djupt oanständiga företrädare.

Uttrycker man sig som Ekeroth så har man visat att man hör hemma i den politiska rännstenen. Man visar även att snacket om “tuffa tag mot brott” är rent skitprat. Ingen som faktiskt är besjälad av detta skulle någonsin försvara eller förklara grova våldsbrott med yttre faktorer.

Vad Sverigedemokraterna säger är att de vill bekämpa invandrares brott mot svenskar, och släta över brott mot invandrare som ens kan misstänkas ha begåtts av svenskar. Då har man inte minsta hum om rättssäkerhet eller blind rättvisa.

Jag ser fortfarande inget problem med att regeringen varken vinner eller förlorar några omröstningar med Sverigedemokraternas hjälp. Men att förhandla eller ens rådgöra med dem måste vara uteslutet. Tillsammans med Vänsterpartiet hör Sverigedemokraterna hemma i politisk karantän.