Det bjöds på minidebatt i kvällens Aktuellt. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin möttes för första gången efter att de båda koalitionernas valmanifest presenterades. Det kastades naturligt nog en del siffror, kombinerat med retoriska finesser. Mona Sahlin fick in en bra träff med frågan “finns det tärande människor också?” apropå Reinfeldts uttalande om att de rödgröna vill höja skatten för “samhällsbärande” människor.
Det där är ett rätt smart knep, om än djupt ohederligt. För sanningen är ju faktiskt att det, i snävt ekonomisk mening, finns å ena sidan människor som är en förlustaffär för samhället och å andra sidan människor som med sina skatter utgör en vinst.
Visst är det så att huvuddelen av en vanlig löntagares skatteinbetalningar kommer tillbaka till den egna plånboken, inte minst via socialförsäkringssystemet. Men det finns likväl människor som fastnar i missbruk, kriminalitet eller svår sjukdom, och som därför får mer än de själva klarar av att bidra med. Om det inte vore på det viset så hade vi ju faktiskt inte behövt några offentliga välfärdssystem.
Men att kommunicera detta är naturligtvis en politisk omöjlighet, i synnerhet utifrån känslomässiga begrepp som “tärande människor”.
Däremot sade Reinfeldt, apropå talet om “pensionärsskatten”, att som pensionssystemet är konstruerat så blir pensionerna starkare ju fler som arbetar, och skattesänkningarna har enligt exempelvis Konjunkturinstitutet haft en positiv effekt på sysselsättningen.
Just så är det, och av exakt samma skäl finns det en poäng i att sänka folks skatter. Vanliga löntagare har inte råd att lägga undan några jättesummor. Det mesta av våra inkomster går på ett eller annat sätt till konsumtion, och den konsumtionen skapar fler arbetstillfällen som i sin tur genererar ytterligare skatteintäkter. Annars hade man ju i ett slag kunnat fördubbla skatteintäkterna genom motsvarande höjning av skattetrycket.
Det här är egentligen ekonomi på gymnasienivå, men har ändå haft otroligt svårt att få fäste i den svenska debatten. Många av våra politiker försöker, dessvärre med viss framgång, inbilla oss att utgifter och intäkter följer linjära mönster, och att nationalekonomi i själva verket inte är mer komplicerat än de fyra räknesätten.
Det fördummar debatten intill det uthärdligas gräns. Och aldrig mer så än sedan Mona Sahlins tillträde som oppositionsledare.
Riktigt eländigt blev det när Fredrik Reinfeldt varnade för den jobbförstörelse som ett slopat RUT-avdrag kommer att innebära. Sahlin verkade inte det minsta bekymrad, utan konstaterade lite slängigt att de som jobbar med att städa hem i stället kan ta värvning i den offentliga vården, och att jobben inom tjänstesektorn “kommer ändå”.
Men att privata jobb inte uppstår är ju, som jag skrev i Västerbottens-Kuriren igår, faktiskt ett stort problem som Sverige dessutom har dragits med länge. Det började redan under Tage Erlanders tid som statsminister, och har fortsatt under Olof Palme, Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt.
Och att jobben inte har kommit beror inte på något annat än att det kostar skjortan att anställa i Sverige, jämfört med i länder som till råga på allt nu är på väg in i samma teknik- och utvecklingsintensiva sektorer som vi i vår oändliga självgodhet har betraktat som våra hävdvunna domäner. Och merparten av skjortan utgörs av skatter och avgifter.
Det här påverkar hela jobbkedjan inom privat sektor, från direktören till personen som städar direktörens arbetsrum eller hem.
Detta förblir valets undangömda jobbfråga, och inget av blocken har imponerat på den här punkten. Men genom att, sådär i förbifarten, konstatera att tjänstesektorn växer oavsett vad man gör med den har Sahlin diskvalificerat sig från både ekonomi- och jobbdebatten.
Att mena på att borgerliga ser på vissa som “tärande” är väldigt djupt rotat i arbetarrörelsen, det är något som ofta kommer upp på fackutbildningar osv, så att det är retoriskt bra är snarast en underdrift. Tänker att sleeper cells med latenta sossar över hela landet vaknade till liv när hon sa så.
Oaktat sakfrågan så är “sleeper cells med latenta sossar” ett fantastiskt begrepp.
(S)ocialdemokratisk röstskola med Mona Sahlin i senaste sändningen av Tvärsnytt. Känner vi inte igen det här från förra valet?
http://svt.se/2.126485
“Och att jobben inte har kommit beror inte på något annat än att det kostar skjortan att anställa i Sverige”
Där ser man!
Här har jag bott i Schweiz i många år och kan konstatera att lönerna är MYCKET högre än i Sverige. Likväl är arbetslösheten väsentligt lägre.
Faktum är att Sverige, även om man inkluderar löneskatter, är ett utpräglat låglöneland i västeuropa, särskilt vad gäller akademiker.
Hur kan det komma sig, Johan? Varför är lönerna låga i Sverige samtidigt som arbetslösheten, särskilt bland unga, är extremt hög?
Tja, utan att ha schweizisk arbetsmarknadsstatistik i huvudet så gissar jag att lönespridningen är större, vilket gynnar insteg på arbetsmarknaden.
Sedan är Sverige en utpräglad industri- och exportekonomi, och mycket av det vi tillverkar och exporterar är sådant som nu även är på frammarsch i Asien. Den kris i fordonsindustrin som drabbat Sverige är ju inget assymetrisk fenomen. Den träffade hela västvärlden, apropå detta med svenska löner.
Schweiz lever, antar jag, rätt gott på sin finansiella sektor.
Men du bor där, you tell me.
“Men du bor där, you tell me”
Are you sure that you want to know…..
OK, skatterna är mycket lägre och ekonomin är helt dominerad av privata företag. So far, you and I agree…
Men det är också så att immigrationspolitiken är radikalt annorlunda. Schweiz och Sverige har liknande andel immigranter, både som andel av befolkning och vad gäller inflyttning per år. Men där slutar likheterna. Schweiz tillämpar en mycket hård selektion vad gäller personer som inte kommer från EU, dvs endast högt utbildade individer med jobb som väntar kommer in. Systemet påminner om det som Kanada tillämpar.
Sverige har, som enda västland, valt motsatsen, dvs man släpper in folk från tredje världen helt utan krav på kvalifikationer och utan att ta hänsyn till hur sannolikt det är att dessa kommer att integreras i samhället. Uppenbarligen innebär detta att stora, och växande, grupper är helt utan chans att delta på arbetsmarknaden, åtminstånde om man behåller dagens reglerade lönesystem.
Vad gäller lönespridning håller jag inte med dig. Lönerna i Schweiz har inte större spridning än i Sverige, däremot är snittlönen mycket högre. Vanliga arbetare har sannolikt världens högsta löner och vissa kantoner har en minimlön på cirka 3.500 CHF i månaden, dvs cirka 25.000 SEK. Detta är avsiktligen så och i Schweiz kopplas denna fråga helt naturligt samman med immigrationspolitik. Man har helt enkelt fattat ett synnerligen demokratiskt beslut att INTE tillåta låglöneimmigration just med avsikt att hålla lönerna uppe för vanliga arbetare. Motivet för detta är att det anses främja social stabilitet.
Vad tycker du om hennes nya mantra angående SD? “De är de enda som pekar ut en grupp som problemet” eller något snarlikt. Oavsett SD, är det inte ett intressant påstående från en socialist som samverkar med en kommunist? Båda ideologier som grundar sig i klasskamp och … trumvirvel … att ställa vissa grupper mot andra.
Utlandssvensk, och var exakt vill du komma? Självklart finns det andra viktiga faktorer i ekvationen skatter och jobb. Frågan är om man framgångsrikt kan hävda att någon annan faktor har högre inverkan på jobb än skatter. Jag vill bestämt påstå att någon sådan inte existera.
Utlandssvensk: Det intressanta är givetvis inte lönenivån. Ingerö har rätt när han säger att det är för dyrt att anställa i det här landet, även om Schweiz har högre lönekostnader. Det finns ingen magisk gräns för löneökningar. Däremot finns det en gräns där människor kostar mer än vad de producerar. Skulle du införa en minimilön på 10000 kr i månaden i Sudan så skulle arbetslösheten stiga även där, trots att medellönen är 150% större i USA (ren gissning ang. amerikanska medellöner).
Schweizarna är väl kanske helt enkelt mer produktiva än svenskarna? Inte alls särskilt konstigt om en så stor del av svenskarna är pappersvändare på diverse myndigheter OCH vi har ett bidragsberg (oavsett vad det beror på).
Dessutom blir det ju lite underligt att hävda att det är invandrarnas fel att det inte skapas några jobb. Man kan, lite lånsökt, hävda att invandring bär skulden till att arbetslösheten stiger (när den gör det) eftersom: lika många jobb + större befolkning = fler i arbetslöshet (samma typ av mellanstadieresonemang som sossarna har om skatter); men exakt på vilket sett hindrar invandring att det skapas jobb?
Detta med att inga jobb tillkommit sedan 50-talet.
Under den tiden har det tillkommit en sjuhelvetes massa årsverken, dock. Skillnaden är att oerhört mycket av det som tidigare gjordes manuellt nu utförs av maskiner, datorer och robotar.
Så: trots att måhända inte så många HUVUDEN tillkommit i privat näringsliv, har många nya JOBB tillkommit, givet att ungefär lika många arbetar i privat sektor.
Det vore intressant med en undersökning kring detta, vore det inte? Jag inbillar mig att automatiseringen framför allt skett de senaste 20-30 åren, och det betyder ju att tillväxten av nya jobb varit avsevärd under den tiden.
Här blev det ju riktigt intressant. Ingerö tycks mena att det finns “tärande människor”.
Jag kommer därvidlag att tänka på min far. Han har haft typ 1-diabetes i 45 år, är uppvuxen i ett extremt fattigt hem och har hela sitt liv varit låginkomsttagare. Han har genom åren fått sjuk- och hälsovård av yttersta världsklass för sin diabetes. Och det har kostat mycket mer än vad han betalat in i landstingsskatt.
Är han då en tärande människa?
Till yrket är farsan svetsare och han arbetade inom industrin när han var yngre. När kroppen inte längre orkade med det tunga industriarbetet fick han istället en lönebidragsanställning som kanslist på en idrottsförening; en anställning som till nästan 100% är skattefinansierad.
Är han då en tärande människa?
Mitt svar på den frågan är nej. Pro primo för att jag ser hans människovärde som något mer än en produktionsfaktor. Pro secundo för att jag ser den samhällsnytta han hunnit göra under åren. Hans skattefinansierade arbete åt idrottsföreningen har gett tusentals ungdomar möjlighet till en meningsfull fritid. Han har uppfostrat sina barn till fungerande samhällsmedborgare. För att inte tala om allt han konsumerat och därmed bidragit till den ekonomiska utvecklingen.
Så jag ser honom inte som en tärande människa.
Men det tycks Ingerö och Reinfeldt göra. Eller?
Simon,
Jag tycker nog att det är rätt uppenbart vad jag menar. Om alla människor i alla situationer klarade av att dra sin egen vikt så hade alla former av offentlig välfärd varit överflödiga. Men nu är det ju inte så.
Det innebär dock inte att det är smart att i alla lägen ge sig på dem som kan dra sin egen vikt. Detta eftersom de med sin konsumtion faktiskt skapar möjligheter och arbetstillfällen för andra människor. Samhällen fungerar ju så att vi influerar och påverkar varandra, och då är det inte särskilt klokt att sätta sig på alla som lyckas bli framgångsrika.
Nej, man ska inte sätta sig på människor som haft turen att bli “framgångsrika” (hur man nu mäter det). Man ska inte sätta sig på någon. Inte heller på den som haft oturen att vara sjuk eller på annat sätt mindre “framgångsrik”. Som en tänkande och kännande människa så strävar man efter ett samhälle där alla mår bra och ingen sätter sig på någon. Ett samhälle där sjuka och friska, gamla och unga, män och kvinnor har det lika bra. Ett samhälle där ingen är rik och ingen är fattig, där vi alla har det lika bra.
Jag är fullständigt medveten om att det kommer ta mycket, mycket lång tid att uppnå det helt jämlika samhället. Men vi kan välja i att gå i den riktningen. Eller så kan vi gå åt andra hållet, att gå mot ökade klyftor mellan fattig och rik. Åt det hållet som alliansen för oss.
Nåja, jag är nu medveten om att Neos läsare aldrig kommer dela mina uppfattningar. Men om man som jag är uppvuxen och fortfarande lever i klassamhällets nedersta del samtidigt som man ser hur de rika blir rikare så är det inte konstigt att kampen för ökad jämlikhet blir helt central. Att de som finns i de övre klasserna tycker tvärtom är ju bara naturligt.
Simon,
Du gör som vänsterfolk alltför ofta gör: skriver känslosamt om hur det borde vara men inget om hur det faktiskt ska gå till. Som om goda intentioner är allt som krävs. Du jämför din utopi med min verklighetsbeskrivning, och så länge du envisas med det så blir debatten smått meningslös.
Och vad beträffar klasser så tror jag faktiskt inte att du har särskilt mycket att lära mig. Men det är underhållande, och inte så lite avslöjande, att du tror dig kunna klassbestämma människor du inte känner enbart utifrån deras åsikter.
Man kan vara tärande på samhällsekonomin utan att det påverkar människovärdet. Det är inget konstigt med det.
Min lilla son är tärande på både familjens ekonomi och samhällets men inte påverkar det hans människovärde, särskilt inte för mig som älskar honom över allt annat.
Så, Simon, om du ska förstå oss måste du skilja på människovärde och samhällsekonomi. Det gör kanske inte vänstern men högern gör det.
Ju fler människor som bidrar genom att arbeta, ju bättre kan vi göra för de som inte har den möjligheten. Det är just för att jag bryr mig så mycket om människor som exempelvis din pappa som jag tycker att varenda jävel som kan ska kämpa för att jobba och göra det i privata sektorn. Det är så samhället får pengar som vi kan hjälpa din pappa med.
När Mona Sahlin hellre anställer fler i den offentliga sektorn än att öka konkurrenskraften för den privata så minskar hon resurserna som vi kan använda till människor som behöver hjälp.
Hon kanske tycker att det är viktigare att det låter bra än att det är bra men vi andra, vi som genuint bryr oss om de i samhället som behöver hjälp, vi röstar på Alliansen.
@Fredrik Bauer
Visst finns det ett starkt samband mellan lägre skatter och högre sysselsättning. Men många verkar bortse från att i Sverige, precis som i alla västländer, finns det en ganska hög mininivå vad gäller kvalifikationer för att kunna delta på arbetsmarknaden. En person som inte pratar ett västerländskt språk och dessutom inte kan läsa och skriva är helt enkelt inte anställningsbar. Vad gäller Sverige kan man mycket tydligt se detta när man studerar siffrorna för olika folkgruppers sysselsättning. Om man väljer att tillåta stor immigration av den typen av individer skapar man högre arbetslöshet. I praktiken är denna dessutom sannolikt högre än vad siffrorna visar eftersom man via statliga subventioner skapar påhittade sysselsättningar som inte direkt är något annat än förklädda bidrag.
Nu kan man ju hävda att OM välfärdsstaten helt avskaffades och lönesättningen var helt fri skulle detta lösa sig själv. Men i så fall bör man rimligen acceptera att immigrationen behöver regleras tills denna totala omvandling av samhället har ägt rum.
Dessutom finns det, anser jag, en del problem med fri immigration även utan skatter, reglerade löner och välfärdsstat. På svenska Hayek institutet hade vi en lång debatt nyligen om denna hypotetiska fråga:
https://www.blogger.com/comment.g?blogID=1595515422401344736&postID=6021611533648515129
Att diskutera sakpolitik med Neohögern är ju synnerligen meningslöst. Vi vill ju föra samhället åt helt olika håll, det finns liksom inget gemensamt mål för oss. Man kan ju möjligen diskutera människosyn och hur det borde vara. Men inte heller det är ju mer än en intellektuell lek. Vi kommer aldrig att övertyga varandra om något.
Angående att klassbestämma människor utifrån ideologi så är jag naturligtvis medveten om att det finns folk i överklassen som av exempelvis filantropiska skäl är vänster likväl som det finns vanliga arbetare som av religiösa eller ideologiska skäl är vänster. Men det går ju faktiskt att generalisera.
I Pajala har vi bland Sveriges lägsta inkomster och röstar så här:
http://www.val.se/val/val2006/slutlig/R/kommun/25/21/roster.html
Danderyd har bland de högsta medelinkomsterna i Sverige och där röstar de så här:
http://www.val.se/val/val2006/slutlig/R/kommun/01/62/roster.html
Det är ju liksom ingen slump.
“vanliga arbetare som av religiösa eller ideologiska skäl är höger” skulle jag naturligtvis skriva.
@ Magnus Jernkrok
Om jag förstår dig rätt ska man tolka Johans påstående
(Och att jobben inte har kommit beror inte på något annat än att det kostar skjortan att anställa i Sverige) som relativt, dvs helt enkelt att kostnaderna är för höga i relation till produktiviteten.
Om så är fallet har jag inga problem att hålla med. I en någolunda fri ekonomi kan man hävda att alla typer av ofrivillig arbetslöshet är ett prissättningsproblem.
Men detta är då inte primärt ett skatteproblem utan snarare relaterat till produktivitet och regleringar.
Eller för att uttrycka samma sak kopplat till mitt exempel med Schweiz:
Om man kan observera att totala lönekostnaden (dvs inklusive alla skatter) för samma typ av arbete är väsentligt högre i Schweiz än i Sverige samtidigt som sysselsättningen i Schweiz är mycket högre kan man förmoda att det inte endast är skillnaden i skattesatser som förklarar skillnaden i sysselsättningsgrad.
Det är också rimligt att observera att om man avsiktligen reglerar immigration så att endast kvalificerade personer med högbetalda jobb kommer in i landet så ökar detta sysselsättningsgraden. På samma sätt är det uppenbart att om man avsiktligen har en immigration som består av personer utan kvalifikationer och jobb så sänker man sysselsättningsgraden.
Slutligen, jag ifrågasätter absolut INTE att lägre skatter är önskvärt av flera skäl och att ekonomin rent allmänt fungerar bättre med lågt skattetryck. Men man förenklar debatten väldigt om man endast ser till skatterna. Jämför t.ex med Danmark (liknande skatter, mycket lägre arbetslöshet) eller Spanien (lägre skatter men högre arbetslöshet)
jojjo,
“Dessutom blir det ju lite underligt att hävda att det är invandrarnas fel att det inte skapas några jobb”
Ja, det vore underligt. Vem hävdar detta?
Vad jag säger är att om man tillåter immigration av personer vars värde för arbetsgivarna understiger de minimilöner som accepteras är dessa personer helt enkelt inte anställningsbara. Det samma gäller om dessa personer kan få tillgång till bidrag och annat som överstiger vad de kan tjäna i löneinkomst.
Att detta skulle vara “invandrarnas fel” är ett märkligt påstående. Däremot är det tveklöst så att om ett land tillåter immigration av stora grupper som i praktiken inte kan delta på den befintliga arbetsmarknaden då är det den förda invandringspolitiken som resulterar i lägre sysselsättningsgrad.
Utlandssvensk/
Ok, halvt rätt, det är invandrings och arbetsmarknadspolitiken i kombination som resulterar i lägre sysselsättningsgrad. Även ett land som Sverige (eller Schweiz) har massor av lågkvalitativa jobb som skulle kunna utföras, så frågan är väl snarast vilken väg man vill ta: bevara arbetsmarknaden som ett ineffektivt skrå för inrikes födda och med våld avhysa flyktingar eller öppna både gränserna och arbetsmarknaden. Personligen föredrar jag det senare alternativet, även om det i korta loppet leder till en ökad fattigdom i mottagarlandet.
Simon/
Vart vill du föra samhället då? Och hur ska det gå till? Som politiknörd skulle jag vilja ha ett utförligt svar.
Simon F. Jag förstår inte riktigt vad du menar med att några haft “tur” och blivit ekonomiskt framgångsrika. Det är beror väl på hårt arbete. Zlatan hade inte blivit bra på fotboll genom att kicka boll lite då och då. Han har säkert tränat så in i h_lvete. Din far har haft otur och därför inte blivit så ekonomiskt framgångsrik som han blivit utan sin sjukdom. Självklart ska han trots det ha ett drägligt liv. Men…det blir ohållbart om det inte gör någon ekonomisk skillnad om man arbetar hårt. Oavsett vad skälet är. Det som händer annars är att många helt enkelt slutar att arbeta hårt och då blir vi alla fattigare. Även de som är gamla och sjuka. De ekonomiska klyftorna ökar om hårt arbete (oavsett skäl) lönar sig, visst. Jag är dock helt övertygad om att den ekonomiska standarden, även för de sjuka och gamla, blir högre i ett samhälle där arbete lönar sig.
Sv Mats
Räknar man gener och vilka föräldrar som “tur”, så är tur alldeles avgörande för framgång.
Att alla som tränar tillräckligt blir Zlatan är fantasi. För övrigt förutsätter all stjärnstatus att flertalet misslyckas.
De som arbetar allra hårdast i vårt samhälle, exempelvis vårdbiträden och lokalvårdare, blir sällan ekonomiskt framgångsrika. Sådan är kapitalismen.
Jaha Simon…
Hur mycket mer ekonomiskt framgångsrika menar du att vårdbiträden och lokalvårdare blir i ett socialistiskt system?
Jag kan inte erinra mig att exempelvis kubanska, venezulanska eller burmesiska städerskor är de som drar in de feta stålarna.
Simon du missar att det inte bara är inkomstnivån som skiljer mellan pajala och danderyd, förmodligen finns det kraftiga skillnader i såväl bildningsnivå som IQ också. Samband betyder inte orsak.