På midsommaraftonskvällen diskuterade jag alliansens attityd till höstens val med en nära vän, som är djupt orolig över att alliansen kandiderar på vad den har gjort, snarare än på vad den vill göra. Jag höll dock inte med.

Alliansen har medvind just nu, till stor del beroende på att den internationella ekonomiska krisen tvingar fram jämförelser mellan de två statsministerkandidaterna – jämförelser som inte utfaller till oppositionsledarens fördel. Så länge Mona Sahlin anses ha mer att bevisa kan alliansen ta det relativt lugnt. Politiska utspel är till för att bryta politiska underlägen, inte för att befästa redan existerande överlägen, förklarade jag för min vän, som dock inte föreföll helt övertygad.

När jag läser dagens DN-debattare, signerad Mona Sahlin och Thomas Östros, blir jag än mer övertygad om att jag har rätt. Hela artikeln känns som en politiskt fem-i-tre-ragg. Smaka bara på detta:

“I skolan, vården och omsorgen har 25 000 jobb försvunnit under det senaste året. Nu måste välfärden sättas före nya skattesänkningar. För att klara välfärden måste Sverige tillbaka till överskott. De offentliga finanserna ska åter byggas starka. Jobben måste prioriteras. Vi har inte råd med en av Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Det rödgröna samarbetet har i vårbudgeten presenterat investeringar om 12 miljarder kronor för att stärka skolan, vården och omsorgen. Det är ett kraftfullt första steg. Men vi socialdemokrater gör bedömningen att välfärden behöver större tillskott för att vi ska klara att stärka kunskapsinnehållet i skolan, att öka kvaliteten i sjukvården och att förbättra omsorgen om våra äldre.”

Att de båda upprepar sina vanliga, trötta klyschor är i sig inte något konstigt. Repetition är all kunskaps moder, och det som vi politiskt hyperintresserade uppfattar som tjat kan i vanliga väljares öron vara något helt nytt. Betydligt intressantare är att de redan någon månad efter sin budgetöverenskommelse med Miljöpartiet och Vänsterpartiet väljer att frångå densamma.

Alltså: i maj släppte de en budgetreservation som alla, även Sahlin själv, insåg inte var någon väljarframgång. En månad senare försöker de alltså reparera skadan genom att riva upp budgeten och lansera, well, inte en ny budget så mycket som behovet av en ny budget. Om Mona Sahlins stora problem är att hon inte uppfattas som seriös kan detta utspel knappast göra saken bättre.

Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlins gemensamma nämnare är att ingen av dem är speciellt ideologisk. Men där Reinfeldt framstår som närmast tjurskalligt bortkopplad från den politiska debatten – som under FRA-bråket då han föreföll uppriktigt förvånad över att medierna skrev om en fråga som i hans värld redan avgjorts – är Mona Sahlin närmast förslavad av medierna. Om en bilfabrik hotas av konkurs är hon genast där och lovar bort pengar. Om väljarna inte gillar hennes budget så gör hon om den.

Och där ligger, tror jag, förklaringen till misstron mot Sahlin. Det handlar inte om att hon är kvinna och inte heller om hennes ekonomiska förehavanden på nittiotalet. Det handlar om känslan av att hon är nyckfull. För mycket politisk spelare och för lite ansvarstagande förvaltare.

Så tolkar jag även hennes utspel. Hon kände antagligen att hon behövde göra något, men detta något kan leda till att hennes problem fördjupas.