En forskare, en tjänsteman, en författare, en politiker och en sjuksköterska och anhörig. Bara en enda uppfattning förenar dem.

Av Mattias Svensson

Publicerad i Neo nr 1 – 2012.

När skandalerna kring äldreomsorgen och vårdföretaget Carema briserade i november förra året reagerade jag som förmodligen många andra på den borgerliga kanten som försvarat valfrihet och privata alternativ: Jag skämdes.

Var det här vad vi hade kämpat och agiterat för? Att människor på ålderns höst negligeras när de faller, lämnas att svälta ihjäl, blir liggande i blöjor som vägts för att inte behöva bytas så ofta och på golvet därför att sängen gått sönder. Alltmedan personalen hetsas att spara pengar med spel och tävlingar och cheferna plockar ut oanständigt höga miljonbonusar. Fy fan!

Några som inte skämdes var vänstern. Högst av alla brölade Jonas Gardell på Expressens kultursida (16/11 2011): ”Vad gav oss privatiseringarna? Dyr el, tågkaos, skattepengar till skatteparadis och äldrevård som väger kissblöjor medan vd:n får bonus.” Tre gånger i en text som rasar över allt från 1970-talets rivningar i stadskärnor till sänkt restaurangmoms återkommer Gardell till de där blöjvägningarna som han menar symboliserar vår tids egoism och girighet.

Och som i själva verket var en tidningsanka.

Blöjorna vägs inte för att spara pengar, utan för att ge äldre inkontinenta personligt anpassade skydd. I kommunal omsorg och i privat.

Det är så det vardagliga arbetet med att göra omsorgen om vårdbehövande äldre lite bättre ser ut. Man provar nya hjälpmedel eller organisationsformer som förhoppningsvis är bättre, men det går långsamt och är inte alltid så roligt att tala om.

När det får rubriker som ”Prehospital patienttriagering av äldre patienter till optimal vårdnivå” är det inte undra på att positiva nyheter om äldreomsorgen inte får braskande rubriker. Titeln beskriver projektet Gepard, som prövats i delar av Stockholms län under 2010. Det går ut på att skicka äldre till rätt vård snarare än att köra alla som ramlar eller är yra till akuten.

– På akuten kan äldre patienter få vänta i timmar på hårda britsar som kan orsaka eller förvärra trycksår. Numera körs fler till geriatriska avdelningar där de direkt får en säng, mat och inte sällan snabbare tillgång till läkare. Vid de lättaste symptomen körs de till närakut. Fast om patienten själv insisterar blir det alltid akuten, berättar Christine Lorne som är ambulanssjuksköterska.

Så här en tid senare ligger det något grådaskigt över mycket som skandaliserades kring Carema i november och december. Mannen vid ett äldreboende i Järfälla som sades ha tvingats sova på golvet av besparingsskäl visade sig vara en kvinna som sovit på madrass i hela sitt liv och önskade göra så även på ålderns höst.

Rapport (18/11 2011) gjorde reportage från ett Caremaboende i Umeå om att kommunen sagt upp kontraktet, och en missnöjd anhörig berättade om vanvård. Lika många läste nog inte artikeln i lokaltidningen (Västerbottens-Kuriren 22/11 2011) om alla de anhöriga som samlats för att de var upprörda över kommunens beslut. Den missnöjda kvinnan från Rapport, vars fall inträffade för flera år sedan, lämnade mötet när hon inte fick de andra med sig.

”Jag har själv jobbat inom vården i 40 år och jag har aldrig varit med om ett ställe där personalen anstränger sig så hårt för att göra tillvaron ljusare för vårdtagarna”, citeras Barbro Fossmo, en av de anhöriga. Skälet till uppsägningen av kontraktet var inte kvalitetsbrister. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ville inte att skattepengar skulle delas ut i vinst i skatteparadis. Det var viktigare än kvaliteten. Grå vardag i Umeå.

I borgerligt styrda Växjö går det inte till så. Där drivs ungefär 30 procent av särskilda boenden inom äldreomsorgen av privata företag. I den senaste kvalitetsbarometern fick Evelid, som drivs av Carema, allra högst betyg.

Men Växjö är inte utan problem. Vid ett av Attendos boenden avslöjades förra året att några ur personalen slagit vad om när en av patienterna skulle dö.

– Det var en rejäl skandal, säger Catharina Carlsson, som är moderat och ordförande för äldreomsorgsnämnden i Växjö.

Sade ni upp kontraktet med Attendo?

– Nej, det gjorde vi inte. De vidtog åtgärder och avskedade de inblandade. Självfallet gjordes en Lex Sarah-anmälan. Socialstyrelsen har bedömt att de allvarliga missförhållandena utretts och åtgärder vidtagits.

Däremot har ett annat kontrakt sagts upp med just Attendo där kommunen inte varit nöjd med servicen.

Christine Lorne har utöver sin erfarenhet som ambulanssjuksköterska en mamma på ett äldreboende för dementa i Stockholm. Det drivs också av Carema. Hon märker skillnaderna i kvalitet från besök till besök.

– Några undersköterskor tar sig tiden med de gamla, gör det där lilla extra. Ordnar dans med dem som orkar. De verkar få stöttning i detta och själva trivas med arbetet.

– Andra dagar är det bara … grått. Alla ser deprimerade ut.

Vad kan förklara skillnaden i attityder? Är det utbildning?

– De mer utbildade förstår Alzheimers bättre. Att mamma inte gör saker för att jäklas utan att det är en del av sjukdomen.

– Samtidigt tycker jag att timpersonalen ofta verkar mer motiverad än de som varit där längre.

Caremaaffären innehöll hjärtskärande skandaler, inte minst kring boendet Koppargården i Stockholm. Felmedicinering och försummelser som orsakat både dödsfall och onödigt lidande och en sparnit som gått ut över både kvalitet och arbetsglädje. Detta samtidigt som cheferna för ägarbolagen plockat ut tiotals miljoner via försäljningar och skatteplanering. Carema har ändrat bonussystemen, avskedat de ansvariga vid Koppargården och var de som anmälde missförhållandena innan de uppmärksammades medialt. Även om Caremas medieansvariga Erika Wegener verkar oerhört pressad när jag pratar med henne, så säger hon att hon tror att uppmärksamheten på det hela taget varit bra för hur äldreomsorgen bedrivs framöver.

Inom högern muttrades det luttrat om att ingen skyller på kommunerna när det uppdagas skandaler i kommunal äldreomsorg. De saknas inte. 2001 i Landskrona hittas en demenssjuk 72-årig kvinna med ruttnade, maskfyllda fötter. 2004 i Falun har en dement man fått gå fyra respektive tre dygn i samma blöja och sedan hittats utan blöja och insmetad i sin egen avföring. 2010 i Eskilstuna lämnades en 80-årig man utan tillsyn över natten trots att han saknade möjlighet att larma. Han hittas av anhöriga morgonen därpå i sina egna spyor.

Men det är ett dåligt försvar. Meningen var ju att alternativen skulle göra omsorgen om äldre bättre. Har den blivit det, trots skandalerna? Jag frågar Ingalill Rahm Hallberg, professor i vårdvetenskap vid Vårdalinstitutet och Eva Nilsson Bågenholm, som i början av 2011 blev regeringens äldresamordnare. De ger helt olika svar.

– Omsorgen har trappats ner, det är ingen tvekan om det. För 15–20 år sedan fick fler äldre tillgång till den offentliga sektorn tidigare. I dag sker det först när funktionsnedsättningen är betydande, säger Rahm Hallberg.

– Det har gått framåt. I början av 1990-talet hade vi långvårdsplatser för vårdkrävande äldre. De låg uppradade i sjuksängar bredvid varandra och hade inte ens egna kläder. I dag får de egna rum, säger Nilsson Bågenholm.

Båda har rätt. Antalet platser i den särskilda äldreomsorgen har minskat, men blivit mer specialiserade. I stället läggs mer resurser på att människor ska kunna bo kvar längre hemma med hemtjänst.

– Vi driver hemlinjen hårt. Människor vill kunna bo hemma. Dessutom är det kostnadseffektivt, sammanfattar Catharina Carlsson de dubbla skäl som motiverat den nuvarande politiken. I Växjö finns förhållandevis många platser i särskilt boende och i viss mån kan de äldre välja boende, menar hon.

Fast för att få valfrihet krävs inte bara ett tillräckligt utbud av vårdplatser. Vårdbehovet bedöms först av en biståndshandläggare. De förväntas vara inte bara socialarbetare, utan även administratörer, informatörer och grindvakter med koll på pengarna. Som en rapport (2010:13) från Stiftelsen Äldrecentrum konstaterade går mycket av deras tid i praktiken åt till administrativa uppgifter, bedömningarna varierar mellan handläggare och de tvingas prioritera bort vård för att pengarna inte räcker, eftersom politikerna ogärna anger tydliga prioriteringar.

Kritikerna menar att biståndsbedömningen gjorts för snäv och att en stor andel äldre egentligen skulle vilja komma in på boenden i gemenskap med andra.

– Det vore ärligare om man sade att den här prioriteringen har ekonomiska och politiska motiv. Det är billigare när äldre får hjälp hemma. Det finns inga belägg i forskningen för att äldre som bor hemma har bättre livskvalitet, säger Ingalill Rahm Hallberg.

Även Merete Mazzarella ifrågasätter om hemlinjen har de äldres bästa för ögonen. Hon är professor och litteraturvetare och belönades 2010 med Stora gerontologipriset för sitt skrivande om äldres situation.

– När vi blir äldre och sårbara är den här autonomin vi tidigare värderat inte lika viktig, då är det ändå andra som väljer åt oss.

– Är man sjuk och blir liggande och det enda som händer är några fullvuxna ungdomar som kommer förbi och slänger till dig en matlåda, det är nog inget gott liv.

Catharina Carlsson menar att man i kommunerna arbetar även med att tillgodose sociala behov för ensamma äldre på andra sätt än genom lägenhet i kostsamma särskilda boenden, exempelvis genom träffpunkter, besöksverksamhet och aktiviteter. Och det behövs inte alltid så stora åtgärder för att förgylla tillvaron.

– För 30–40-åringar som har bråttom kan det här med färdiglagad mat vara bra, men för den som är ensam hemma och inget händer är det bättre om det kommer någon och lagar mat så det blir lite goda dofter, säger Merete Mazzarella.

Men att vända på kronor och ören är grå vardag även i kommuner och landsting. Och det är långtifrån alltid det sker med patientens bästa för ögonen.

– Det var samma sak när jag jobbade på Södersjukhuset, säger Christine Lorne. Där satte vi ofta datum för när en patient var medicinskt färdigbehandlad några dagar för tidigt, med tanke på betalningsansvaret som då övergick till kommunen.

I sådana konflikter ligger ännu ett av systemproblemen i omsorgen om de äldre.

– Vår probleminventering visar att det största problemet för äldre med stort vårdbehov är samordningen mellan kommuner och landsting, säger Eva Nilsson Bågenholm. Det är dessa problem som regeringen förra året satsade 3,75 miljarder kronor för att komma tillrätta med.

Högsta prioritet är förstås att förebygga och undvika den typen av vanvård som avslöjats så sent som i höstas. Så mycket måste vi ha råd med även i ett samhälle där antalet äldre kommer att öka framöver.

– Jag vill egentligen ha så låg skatt som möjligt, men för det här är jag beredd att betala mer. Gamla människor som knappt får gå ut, som bara får mat och blöja. Det är inget värdigt liv i min värld, det blir som förvaring, säger Christine Lorne.

Ingalill Rahm Hallberg tycker att den svenska välfärdsmodellen är väldigt bra, särskilt som den avlastar kvinnor som annars får bära ett tungt ansvar när föräldrarna blir äldre och sjuka och även på grund av den solidariska finansieringen. Men det kommer att krävas betydligt mer pengar framöver för att upprätthålla kvalitet:

– Kanske man inte bara får tänka på sin pension när man funderar över sitt åldrande, utan även på att investera i sin vård och omsorg.

En forskare, en tjänsteman, en författare, en politiker och en sjuksköterska och anhörig. Några menar att äldreomsorgen har blivit bättre och att skandalerna är undantag, andra att de är toppen på ett isberg. Och frågar man vad som egentligen är äldreomsorgens stora problem nämns personalen, samordningen mellan kommuner och landsting, resursbrist, för lite valfrihet, för stor autonomi. En sak tycks de i alla fall alla vara överens om: Ingen tror att äldreomsorgens problem är att en del av vården utförs av privata företag.

– Den kommunala vården är inte bättre, säger Merete Mazzarella.

– Jag gillar inte att det är storföretag långt borta från verksamheten, men tror inte att det spelar någon roll om det är privat eller offentligt. Kommunen bör göra upphandlingar där kvaliteten mäts bättre, inte bara priset, säger Ingalill Rahm Hallberg, som menar att exempelvis USA och Island ligger före Sverige i att utvärdera äldreomsorgen.

Eva Nilsson Bågenholm menar att de privata företagens intåg gjort kommunerna uppmärksamma på kvalitetskrav, liksom på brister och vanvård på ett sätt som nog överrumplat många politiker och tjänstemän.

– Det behövs både förtroende och detaljer så att man vet vad det kostar. Den gamla kommunala modellen byggde väsentligen på att man bara trodde, utan att veta.

Mer om Caremadebatten:

Dagens Samhälle i stort reportage om äldreboendet Koppargården, Carema – bakom vårdskandalen.

Johan Norberg gör en pudel.

Jonas Gardell Vad väger en kissblöja? Expressen 16/11 2011

Toppsosse talar ut: Malmö klarar inte invandringen

”Jag är ute på minerad mark igen.” I Neo nr 2 2012 läser du en öppenhjärtig intervju med Malmös starke man sedan 17 år, socialdemokraten Ilmar Reepalu. Här talar han ut om att bussa elever till segregerade skolor, varför det inte är en mänsklig rättighet att välja bostadsort som flykting och han hävdar att Judiska församlingen är infiltrerad av Sverigedemokrater. Läs hela den uppmärksammade intervjun där Reepalu även hävdar att Malmö inte klarar invandringen.

I Neo läser du också om brottsexperten Franklin Zimring, som förklarar varför exemplet New York visar att Ilmar Reepalu har fel.

Mer i Neo: Ett år senare följer Björn Bremner upp hur det gick med demokratiaktivisterna som tog den arabiska våren till Gaza. Du läser om hur svenska rederier beväpnar sig mot pirater, Malle Kivikas har hittat bilderna från den estniska vardagen under Sovjettiden, och i en välmatad essä redogör Svante Nordin för den homogena svenska kulturdebatten från Alva och Gunnar Myrdal till Bengt Ohlsson.

Neo nr 2 – 2012 finns i butik från och med den 27 mars.

Innehåll:

Paulina Neuding
Arabisk vår och skånsk midvinter.

Notiser
Skottland, vampyrer, Leif GW Persson, aktietips, sköldpaddor och JR:s återkomst.

Neo möter: Ilmar Reepalu
Malmös starke man om skola, kriminalitet och invandring.

Reportage: Gaza i botten
Björn Brenner: Förlorad vår för unga demokratikämpar.

Krönika: Krister Thelin

Lättare än du tror
Mattias Svensson: Vad gör experterna när folk klarar sig själva?

Statens drömkåk
Markus Berensson och Carl Johan von Seth: Därför är svenska 70-talsvillor så lika.

Krönika: Nils Lundgren

Röda stadens röde son
Anders Rönmark om Jonas Sjöstedt och hemstaden Umeå.

Gån ut och föröken eder
Så kan Kristdemokraterna tolereras av flera. Av Thomas Gür.

Galleriet: Livet i Sovjet
Malle Kivikas om Vardag i Estland.

Krönika: Joakim Nergelius

Det privatiserade kriget
Max Sohl Stjernberg: Piraterna i Sudan är inga fattiga fiskare.

Bilden: den störste

Manualen: Invandring, av Andreas Johansson Heinö.

Nyligen avhandlat

Krönika: Fredrik Johansson

Porträttet: Franklin Zimring
Kriminalitet är rekreation.

Neo testar: Jordbruksstöd

Essä: Klimatförändringar vi minns
Svante Nordin om svensk kulturhegemoni.

I backspegeln: Byggfrossa

Krönika: Sylvia Bjon

Recensioner
Tony Judt och Dambisa Moyo, svag Obama, fyra nyliberala och en folkpartist.

HAX från EU
Aprilskämtet medborgarinitiativ.

Isak Angerstig bryter mot svensk lag. Reportage i Neo nr 4 – 2011.

Amerikanska föräldrar kan hemundervisa sina barn hela vägen in på elituniversiteten. I Sverige hävdar regeringen att det är omöjligt att hemundervisa på svensk högstadienivå. Därför är det förbjudet.

Av Mattias Svensson

En vanlig skoldag sitter 13-årige Isak Angerstig mysigt uppkrupen i sängen när han läser sina skolböcker. Bänken i hans rum sitter han vid när han ska skriva, räkna eller lösa andra uppgifter, datorerna finns i ett annat rum i anslutning till köket. För laborationer i kemi och biologi går han en trappa ner till ett rum på nedre plan i villan i en förort till Uppsala.
Isak är ett av runt hundra svenska barn som hemundervisas. Lärare är hans mamma Lisa Angerstig, ursprungligen från Arlington, Texas, så undervisningen sker på engelska. När jag besöker familjen Angerstig en dag i juni är skolan egentligen slut för terminen, men för min skull har familjens fyra barn – Isak och syskonen Ester, Grace och Erik – avsatt en timme av sommarlovet för att kunna svara på frågor om hur det är att gå i skolan hemma.
– Man kan bli klar tidigare, säger Isak när jag frågar om fördelen med hemskolning. Då kan man ägna sig åt både vänner och idrott utan att läxorna blir lidande. Han gick i vanlig skola i fjärde klass, men valde sedan att återgå till hemundervisning. Mamma Lisa beskriver Isak som en strategisk begåvning, tidigt mycket bra på schack, och det här med tiden är viktigt för honom. Vi hämtar Isak och kompisen han sovit över hos på vägen ut till familjen Angerstig, och när vi samtalar är de redan sena till träff med andra kompisar inne i stan. Kompisarna i centrum lockar mer än att prata med ännu en journalist.
Det blir i stället Lisa som visar och berättar om undervisningen. Bokhyllor och garderober fulla med läromedel, mycket från USA där hemskolning är betydligt vanligare. Hela väggen i datorrummet täcks av en stor världskarta, och Lisa berättar om bilsemestern de gjorde genom Europa sommaren efter årskurs 5 då Isak hade Europas huvudstäder och geografi i kursplanen. Kursplanen har Lisa kopierat från skolan, men matematiken från en högre årskurs. Ämnen som latin och uppgifter som att besöka ett äldreboende eller Tom Tits, läsa äldre svenska i uppslagsverk, läsa böcker och tidningar som Illustrerad vetenskap och lösa logiska gåtor kompletterar kursplanen. Till nästa läsår har hon beställt en intensivkurs i spanska och så ska barnen lära sig teckenspråk.
– Annars har jag lärt mig mycket om kungar i år, säger Lisa apropå den svenska studieplanen. Att följa böckerna i geografi och fysik tycker hon också är rätt enkelt.
– Och genom Isaks eget rättsfall så får han ju lära sig en hel del om både massmedier och politik.

Rättsfall var det. Det som pågår hemma hos familjen Angerstig är en illegal verksamhet. Föräldrar får inte ordna undervisning åt sina barn i hemmet annat än i enstaka fall och av särskilda orsaker som prövas av lokala politiska instanser. Under Jan Björklunds tid som skolminister har villkoren för hemutbildning skärpts och sedan 2010 då den nya skollagen trädde i kraft är det i princip förbjudet. Oron och förtvivlan är stor i de familjer som hemundervisar. Några svenska familjer har tidigare i år flyttat till Åland för att kunna fortsätta. Familjen Angerstig betalar böter för varje dag de hemundervisar Isak. De uppgår till 80 000 kronor per år.
– Det har blivit en principfråga. För mig är det självklart att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn. Jag är inte emot skola. Alla barnen har gått i skolan, Isak har provat årskurs fyra. Han hade inga problem med vare sig studietakten eller kamrater, men han ville hellre hemskolas. Jag vill inte bli politiskt engagerad, men de kommer inte att kunna bötfälla mig till lydnad.
Lisa Angerstig vill inte vara till besvär, men hon har efter åtta år av hemundervisning blivit rätt luttrad av mötet med en oförstående svensk byråkrati. Den politiska nämnd som har att pröva familjens rätt att hemundervisa först Erik och sedan Isak har hon träffat i en kvart under dessa åtta år, hösten 2009 när hon fått avslag på att hemundervisa Isak i årskurs fem och sex. Ett beslut som i sig förvånade eftersom hon tidigare hemundervisat Erik på den nivån och med goda resultat. Ingen har varit intresserad av att träffa Isak eller ta reda på hur undervisningen går till. Lisa försökte förgäves diskutera vilka internationellt välanvända pedagogiker och testmetoder som kunde räcka. Redan dagen därpå anlände nämndens avslag i brevlådan. Beslutet var daterat en dryg vecka innan mötet ägde rum.
Och det kan bli värre för familjen Angerstig. Döttrarna Grace och Ester går i skolan, men sedan april har också äldste sonen Erik valt att hemundervisas. Han har gått ut årskurs åtta och vill i höst läsa årskurs nio hemma för att få tid att också lära sig programmerings-språket Visual Basic.
Det är omöjligt att undervisa barn på så hög nivå. I alla fall är det  vad Utbildningsdepartementet hävdar: ”Bara i grundskolans högstadium har vi sexton olika ämnen. För att utbilda en elev på högstadiet krävs det många olika lärare, som är experter på olika ämnen. Det finns inte en chans att föräldrar kan ersätta den undervisningen fullt ut,” säger utbildningsminister Jan Björklund (Rapport 22/5, 2011).

Frågan är hur Jan Björklund i så fall förklarar Thomas Atmer. Thomas är 20 år och studerar fysik och miljö vid Tufts University utanför Boston, ett av USA:s elituniversitet. Fram till dess har han i stort sett varit hemskolad. Med två akademikerföräldrar var inte ens collegekurser i statsvetenskap, historia eller statistik omöjliga att läsa in och ett flexibelt skolväsende gjorde att han kunde komplettera sin hemundervisning med kurser i kemi och fysik på ett college, samt tävla i skollaget i tennis vid ett näraliggande gymnasium i New Hampshire där familjen bor.
Amerikanska elituniversitet rekryterar medvetet studenter bland dem som hemskolats. Till hjälp för detta finns ett flertal standardiserade tester att ta. Intyg om studenternas karaktär och engagemang utanför studierna i föreningsliv och idrott väger också tungt. MIT berömmer den växande gruppen hemskolade för deras entreprenörskap och förmåga att gå på djupet i ämnen som intresserar dem. Princeton och militärakademin i Annapolis är andra exempel.
– Här tycker universiteten att det är intressant med hemskolade, säger Thomas. De vill ha en blandning av folk med olika bakgrund.
Amerikanska föräldrar tycks alltså klara att ordna hemundervisning som i många fall räcker hela vägen in på några av de bästa universiteten i världen. Thomas Atmer började dock sin skolupplevelse lite lugnare.
– Jag studerade konsthistoria en termin i Uppsala. Det var som ett lagom mellanting, collegemiljö, fast med en tredjedel av läxorna.
Svensk universitetsutbildning var ingen större utmaning för Thomas. Det var också en anledning till att hans föräldrar valde hemundervisning.
– Både jag och min man hade dåliga erfarenheter av skolan. Jag minns den som en enda stor leda: Inga läxor, inga betyg, inget som hände i undervisningen.
Det säger Thomas mamma,  Elisabeth Langby. Hon skrev 1984 boken Vinter i välfärdslandet om parallellerna mellan Sveriges och Uruguays stagnerande ekonomi och övermogna välfärdsstat. Den lästes som närmast profetisk under de svenska krisåren i början på 1990-talet när barnen var små. Ungefär samtidigt flyttade hon med sin man till en mindre by i New Hampshire och började hemundervisa först Thomas och sedan dottern Hannah, som då var i skolåldern.
Högre akademiska ambitioner var en anledning att hemskola, men från början handlade det mest om att ge en bra start åt en pojke som hade svårt att sitta still och att skolorna i närheten inte lockade. Det har varit en tidskrävande och ansträngande process. Böcker som inte höll måttet, att själv lära sig latin när ingen av lärarna funkade, att dra ihop små grupper av barn runt byarna i närheten och på grund av knappa resurser byta deras undervisning i keramik och målning mot kurser i språk och makens matematikundervisning, den karismatiske engelskläraren som dramatiserade Shakespeare, att låta barnen läsa riktiga böcker och inte bara läroböcker och hur undervisningen så småningom blev ett inspirerande parallelläsande av komparativ politik när Thomas läste statsvetenskap på collegenivå.
– Att hemundervisa handlar om en enda sak. Att lära sig saker sker i små steg. Man kan inte förklara en gång och tro att det går in.
Hur blir det med vänner då, när man inte går i skolan? Det var ett problem, medger Thomas Atmer.
– När jag var 13–14 år slutade många att hemskolas och det var svårt att hitta nya kompisar. Jag fick anstränga mig mer.
Hans lillasyster valde att börja på internatskola i årskurs 9 just för att hon saknade umgänget med jämnåriga, men hemskolades åter i årskurs 11 och börjar nu i höst vid Cornell University. För Thomas fanns en scoutförening och idrotten som gav sociala kontakter. Samtidigt vittnar Elisabeth Langby och Lisa Angerstig, som mött många hemskolade barn, om att de är betydligt bättre på att umgås med barn i andra åldrar och med vuxna.
Ambitiösa akademikerföräldrar som Elisabeth Langby och hennes man kanske kan nå bra resultat, men hur är det med andra grupper som hemundervisar? I de studier som gjorts av den växande gruppen hemskolade i USA anger omkring en tredjedel religion som en anledning till detta val, och omkring 75 procent av hemskolande föräldrar är aktivt troende. Det finns också en frihetlig vänstertradition från 1970-talet som kallas unschoolers och där pedagogiken handlar om att följa barnens val och intressen på ett naturligt sätt.
Därför är det kanske förvånande att de studier som finns visar på betydligt bättre studieresultat för hemundervisade barn, jämfört med barn som gått i skolan. En större studie av Lawrence Rudner vid University of Maryland 1998 på 20 760 hemundervisade elever citeras ofta. Den visar inte bara konsekvent betydligt högre resultat bland hemskolade än genomsnittet i offentliga och även privata skolor, utan också att lågutbildade föräldrar lyckas betydligt bättre med att hemutbilda sina barn än vad skolan lyckas med barn från samma bakgrund. En senare studie (Belfield och Levin, 2005) menar att det mesta av de överlägsna resultaten kan förklaras med faktorer som föräldrarnas bakgrund. Korrigerat för detta presterar hemundervisade elever i klass med privatskolade och båda dessa grupper betydligt över dem i offentliga skolor. Faktum kvarstår att trots de udda metoderna och motiven att hemundervisa, och att det sker till en betydligt lägre kostnad än skolgång (oräknat förlorad inkomst för en helt eller devis hemmavarande förälder) så indikerar studierna snarare högre än lägre prestation. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete och vara nöjdare med livet.
Resultaten kan förstås kritiseras och ifrågasättas. De hemundervisade i studierna har frivilligt gjort samma tester som är obligatoriska i skolorna, och det kan finnas ett bortfall av hemundervisade som presterar dåligt. Dessutom finns många brister i de amerikanska skolorna. Men den empiri som finns måste sägas vara svår att förena med uppfattningen att hemundervisning bara undantagsvis kan ge ungdomar lika bra förutsättningar som skolgång. Om något talar empirin för motsatsen.

– Jag vet att det finns olika studier men jag kan inte uttala mig om deras meriter. Jag har inte studerat resultaten särskilt noga.
Det är svaret jag får från statssekreterare Bertil Östberg när jag för de empiriska resultaten på tal.  Östberg säger att svensk undervisning ska vila på vetenskaplig grund, beprövad erfarenhet och befrämja vissa värden. Men erfarenheterna från hemundervisning tycks inte vara intressanta.
Östberg menar att det skulle kräva ”en jättekontrollapparat” för att kunna garantera att hemskolade elever fick del av samma studieplan. Ändå tycks andra länder och universitet klara av att utvärdera elevernas kunskaper och färdigheter. Finland, Åland och Danmark i vår nära omgivning ställer alla krav på att eleven ska få kunskaper och färdigheter, snarare än på att de ska gå i skolan, en utbildningsplikt snarare än skolplikt.
Det beror så klart lite på vad man kräver. För att komma in på Stanfords universitet i USA krävs att man ska ha följt ”en seriös, rigorös studiekurs som omfattar humaniora, vetenskap, matematik, samhällsvetenskap och språk”, däremot behöver man som hemundervisad inte ens ha följt de färdiga hemskolningsprogram som finns. När Barn- och ungdomsnämnden i Uppsala avslog Per och Lisa Angerstigs ansökan om att få hemundervisa Isak i årskurs sex gjordes det med motiveringen: ”Det framgår inte hur föräldrarna har möjlighet att bedriva en undervisning som är identisk med den undervisning som bedrivs på [den lokala skolan]”. Kravet att hemundervisning ska ge någon breda och djupa kunskaper och färdigheter går att uppnå på många olika sätt, krävs i stället att formen och upplägget ska vara exakt som i skolan blir det svårare.
I dessa olika krav finns en ideologisk och filosofisk motsättning. Jag frågar Bertil Östberg om det finns några elevprestationer eller andra forskningsresultat som skulle få honom övertygad om att hemundervisning fungerar. Han är tveksam.
– Det handlar inte bara om höga studieresultat eller att delta i föreningslivet. Hur garanterar vi exempelvis att undervisningen är icke-konfessionell och inkluderar alla moment?

Farhågan från de hemskolningskritiska handlar inte om studieresultat eller något annat som kan mätas eller bedömas. Det handlar om vad barnen inte får bli. De får inte bli som sina föräldrar. I Sverige kan vi tolerera det mesta, men inte tanken att barn kan växa upp och bli exempelvis lika feta, religiösa eller korkade som sina föräldrar. Den tanken får inte sällan de mest livsstilsliberala att kräva att staten ska ingripa.
Blir barnen som sina föräldrar av hemundervisning då? Enligt biologen Steven Pinker bör vi inte vara särskilt oroliga för det. Föräldrarnas uppfostran har marginell betydelse för hur barnen blir som vuxna. Vännerna har större betydelse, och även hemskolade barn har vänner.
Lisa Angerstig tittar förfärat på mig när jag berättar att svenska myndigheter är rädda för att hon försöker förneka barnen valmöjligheter och att barnen ska indoktrineras med ensidiga uppfattningar om de inte går i skolan.
– Det där är nazisnack! Hemskolning syftar till att upptäcka barnens egenskaper och intressen och uppmuntra dem så mycket det bara går. Det är den totala motsatsen till indoktrinering och avskärmning.
Jag frågar hemskolade Thomas Atmer om han upplevde det som att föräldrarna försökte förneka barnen valmöjligheter genom att hemskola.
– Jag har aldrig upplevt att några föräldrar hindrat sina barn från att välja att gå i skola. Den valmöjligheten finns alltid. Föräldrarna försöker så klart vara goda förebilder, men vad är fel med det?
Thomas går förvisso i föräldrarnas fotspår med högre akademiska studier, men på helt andra ämnesområden. Han vill kunna utveckla nya energislag.
En farhåga är annars frigörelsen från föräldrarna. Hur ska den gå till om barnen undervisas i hemmet? I familjen Angerstig verkar i alla fall inte barnen vara särskilt hårt hållna. Att familjen är församlingsmedlemmar hindrar inte att barnen spelar våldsamma datorspel på storbildsskärm i källaren med sina vänner. När äldste sonen Erik visade intresse för graffiti fick han sprayfärger och källarväggen till sitt förfogande. Han har också tillstånd att klottra vad han vill på väggarna i sitt eget rum, vilket utnyttjats flitigt.
Erik har också blivit tagen av polisen för sitt måleri. Han hade med några vänner fått tillåtelse att måla på uppstaplade höbalar intill en lada. Det gjorde de klockan ett på natten. Plötsligt kom en polisbil som körde hem dem till föräldrarna eftersom poliserna inte trodde på förklaringen att de var ute och målade med föräldrarnas och ägarens tillstånd. ”Men varför är de ute klockan ett på natten och målar?” frågade polisen. Lisa ger ifrån sig ett läte som bäst låter sig översättas som ”Meh!”, slår ut med armarna och återger vad hon svarade poliserna: ”Hur spännande hade det varit mitt på dan?”
Jag undrar om Jan Björklunds skola har något liknande att erbjuda målarsugna elever.

Mer om hemundervisning:

Ålandstidningen: Allt fler hemundervisade flyttar till Åland

Roland Poirier Martinsson: Svenskarna som flyr till Åland

Av Paulina Neuding, Chefredaktör Neo

Research: Hanna Marie Björklund

Ilmar Reepalu tar emot på sitt kontor i Malmös           kommunhus. Det är midvinter i Stockholm, men här uppe på sjunde våningen ser man ut över ett Malmö i vårsol. Vi pratar om en målning som hänger på ena väggen, cyklande industriarbetare med stora nävar på styrena: På väg hem av Kaj Engström. Ilmar Reepalu  pekar på ett av hörnen, där konstnären har skrivit  ”16:32 em”.

Armén av cyklande arbetare på väg till och från  Kockums har försvunnit ur stadsbilden. Företaget  stängde produktionen i Malmö 1998, och under 90-  talskrisen försvann vart fjärde industrijobb i stan.  Sedan dess har Malmö fått hitta en ny identitet som  tjänsteekonomi. Det är en övergång som har lyckats mycket tack vare Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande sedan 17 år tillbaka. Malmö har blivit en stad i tiden, för liten för att räknas som storstad, men djupt präglad av närheten till Nordens största metropol. Arkitekten Reepalu gjorde bygget av Västra hamnen möjligt, där Turning Torso skruvar sig mot himlen. Under marken går numera tågen i en linje som sträcker sig till Köpenhamn. Men så är det den skenande kriminaliteten. Ilmar Reepalu fick själv under ett par års tid ha ständig polisbevakning.

– För sju år sedan var det någon som sköt in i min bostad. Det var tur att jag inte satt i mitt arbetsrum, då hade jag fått kulan i huvudet, säger han när vi har satt oss ner. Ett tag fick han förflytta sig i en skottsäker bil.

– Men jag insåg att man inte kan ha det på sättet som politiker, så jag har valt bort det nu. Man kan inte gå runt med en sköld omkring sig jämt.

Jag visar honom två foton – ett på min farmor och ett på en annan äldre släkting. Jag berättar att båda bodde i Rosengård, och om vår förtvivlan när de utsattes för våld. Båda var invandrare, precis som förövarna, och sådan är ju oftast bilden: Brottsligheten i segregerade områden drabbar inte främst det omgärdande svenska samhället, utan de invandrare som själva bor där. Farmor blev fälld till marken av ett ungdomsgäng i Rosengård, 84 år gammal. Hon var alltid rädd efter det. Min andra släkting slogs ner av ett killgäng när han handlade i en judiskägd butik på Möllevången. Sydsvenskan rapporterade om 85-åringen som hamnat på sjukhus efter en misshandel.

– Det fallet kände jag inte till.

Det är naturligtvis ingenting jag förväntar mig, Ilmar Reepalu kan inte känna till varje enskilt våldsbrott som begås i Malmö. Men kanske har han inte tidigare träffat en journalist som har haft skäl att oroa sig för anhöriga i Rosengård.

Vad tänker du när du ser de här fotona och hör vad mina familjemedlemmar har utsatts för?

– Det är förfärligt. Förfärligt. Det var ju ett tag särskilt under kriget i Gaza som det var riktigt spänt mellan palestinska grupper och judiska församlingen.

– Sedan har det fungerat jättebra med det dialogforum som vi har startat mellan judar, muslimer och kristna i Malmö. Under händelserna kring Ship to Gaza hade vi inte några som helst konflikter. Här har rabbiner och imamer agerat på ett sätt som faktiskt har lugnat ner det hela.

Jag gissar att han syftar på händelserna på Stortorget i Malmö i januari 2009. Judiska församlingen ordnade en manifestation under parollen ”medlidande med alla civila offer” i det pågående kriget i Gaza, men jagades bort från torget av våldsamma motdemonstranter – de flesta invandrare från Mellanöstern – under rop om ”Jävla judar” och ”Hitler, Hitler, Hitler”. En glasflaska träffade en av de judiska demonstranterna, och en slangbomb skickades rakt in i den judiska gruppen.

Judiska församlingen beräknar att 10-15 familjer har lämnat Malmö på grund av den antisemitism som härrör från gruppen invandrare från Mellanöstern. Nazistjägarna i amerikanska Simon Wiesenthalcentret har utfärdat en resvarning för judar i Sydsverige.

Samtidigt har det funnits en stor besvikelse på Ilmar Reepalu, som gjort klart att judiska församlingen skulle ha vetat bättre än att demonstrera på Stortorget, och sagt att Malmö stad varken accepterar antisemitism eller sionism.

Rabbinen i judiska församlingen i Malmö blir ständigt utsatt för hot, glåpord och spottloskor. Han får skjuts av församlingsmedlemmar när han ska någonstans.

– Ja, och nu vet jag att jag är ute på minerad mark igen. Och jag går gärna ut på den marken så vi har rätt proportioner. Jag blir ju anklagad för att vara antisemit när jag säger att det inte bara är judar som har det jobbigt, det är faktiskt lika jobbigt och ibland ännu jobbigare för andra grupper.

– För Malmös judar har det varit kränkningar i form av att det målats svastikor på bilar, och att man blir hånad av unga killar och så.

Eller min släkting som blev nedslagen för att han handlade i en judisk butik?

– Det känner jag faktiskt inte till. Hittills vet jag att en flicka fick en flaska kastad på sig i samband med judiska församlingens demonstration på Stortorget 2009. Polisen har sagt att det var ett antisemitiskt dåd. Vi vet att det var muslimer som kastade flaskan.

– Däremot har vi muslimer som blivit dödade för att de varit homosexuella. Vi har spänningar som är jättejobbiga som vi försöker hålla borta från Malmö.

Det som är speciellt här är att det inte finns någon ömsesidighet – det finns inga muslimer som säger att man lämnar stan för att man hotas av judar?

– Jag vet inte riktigt hur de här grupperna ser ut, men jag blev väldigt förvånad när jag blev medveten om den starka kopplingen mellan judiska församlingen och Sverigedemokraterna. Jag visste inte att den fanns, men när jag går på möten hos församlingen ser jag Kent Ekeroth, en av de tuffaste från SD. Sedan får jag höra att han är brorson till en av de ledande inom församlingen.

– Och att SD stenhårt driver sin antimuslimska kampanj genom att säga att man är för den judiska gruppen. Det störde mig väldigt mycket.

Du menar alltså att det finns ett muslimhat i den judiska församlingen i Malmö som kanaliseras via SD?

– Nej, det tror jag inte, däremot att SD:are har infiltrerat den judiska församlingen för att på så vis driva sitt muslimhat.

Så det finns trots allt ett motsvarande hot mot muslimer som härrör ur den judiska gruppen?

– Alltså jag hade ju hoppats … De som har ristat hakkors i Bjuv och Vellinge … Det var inga muslimer som låg bakom det, det var nationaldemokrater och Sverigedemokrater. Då känns det så jättekonstigt att de grupperna helt plötsligt lierar sig med judiska grupper mot muslimer. Att de återfinns i de här grupperna, och att de gör gemensam sak med dem om att det är muslimerna som är farliga.

(Efter mitt möte med Ilmar Reepalu frågar jag Kent Ekeroth huruvida SD infiltrerar judiska församlingen i Malmö.

– Jag har inte haft kontakt med judiska församlingen i Malmö på flera år, säger han.

– Jag slutade försöka ha kontakt med dem när jag insåg att de aldrig kommer att fatta, trots att de blir jagade på gatan av precis de invandrargrupper jag har varnat för. De har en vurm för mångkultur och massinvandring och har på så sätt själva medverkat till en situation som innebär att judar måste fly Malmö och Sverige på grund av importerad muslimsk antisemitism. De är självdestruktiva och naiva på det sättet.

– SD får mer negativa reaktioner från den judiska församlingen än vad Vänsterpartiet får, trots att vi är mycket mer Israelvänliga och som enda parti försökt göra något åt den muslimska antisemitismen i Malmö. Allt detta gjorde att jag tappade intresset för att ha kontakt med dem.)

”Hur mycket invandring klarar ni?

– Ja, vi klarar inte den här nivån.”

Läs hela intervjun med Ilmar Reepalu i
Neo nr 2, ute nu.

Tjänsten kräver att du

kan arbeta självständigt
snabbt kan gå från idé till färdigställande
är driftig och initiativrik
är noggrann
är social och utåtriktad
är leveranssäker och kan jobba mot korta deadlines
kan driva flera processer parallellt

I arbetsuppgifterna ingår bland annat mediebevakning, marknadsföring, research, administration, kontakter med prenumeranter och leverantörer samt att hjälpa redaktionen med allt praktiskt som krävs för att göra en bra tidning. Du fungerar också som assistent till chefredaktören. Hos oss får du en god inblick i hur mediemarknaden och den politiska opinionsbildningen fungerar. Du får också möjlighet att skapa ett bra kontaktnät inför framtiden.

Vi söker dig som har ett brett samhällsintresse och vill ta chansen till ett omväxlande och spännande arbete. Givetvis vill vi också att du uppskattar Neos publicistiska idé och delar våra liberala värderingar.

Skicka ansökan senast 17 februari tillsammans med CV och referenser till Neos vd Andreas Ericson på andreas@magasinetneo.se. Om du har frågor ring 0701-479707.

Om oss:
Neo är ett liberalt samhällsmagasin som utkommer med sex pappersutgåvor per år. Neo slår vakt om den enskilda människans delaktighet och egna ansvar, mänskliga fri- och rättigheter, pluralism, det civila samhället, företagande och bildning. Vi gillar fria marknader och fria människor. Vi tror på människans förnuft och skaparglädje. Neo ges ut av Neo samhällsmagasin, webb och idégalleri AB. Bolaget grundades 2005 av Nicklas Lundblad och Sofia Nerbrand och ägs i dag av Paulina Neuding och Andreas Ericson.

10 år av krig – hur gick det?

I ett decennium har Sverige varit i krig. I nya numret av Neo besöker Staffan Heimerson våra soldater i Afghanistan och finner ett land där fred inte finns på kartan. Vi pratar också med de anhöriga som väntar hemma och minns de soldater som aldrig kom hem igen. ÖB Sverker Göranson berättar i en lång intervju om varför Vänsterpartiet har fel om Afghanistaninsatsen, men också om hur vi kan garantera Baltikums frihet och hur han ska få soldater att gå i strid för en månadslön på 21 000 kronor. Neos Johan Folin testar livet som yrkessoldat och rapporterar direkt från övningsfältet.
I nummer 1–2012 av Sveriges bästa samhällsmagain möter du också Mario Vargas-Llosa som avslöjar hur vi vinner kriget mot narkotikan och vad han egentligen tycker om Tomas Tranströmer. Och Neos Mattias Svensson har pratat med alla som kan något om åldringsvård och kan äntligen berätta sanningen bakom Caremaskandalen.
Dessutom: Muslimska feminister tar sig ton, Eli Göndör om kvinnorna som förändrar islam och Isobel Hadley Kamptz om blodsdiamanter. Dessutom återupplever vi de största skandalerna i ungdomspolitiken samt ger en tillbakablick på 1970-talet, decenniet då porren erövrade kulturen och Ulf Brunnbergs penis fick sin egen recension i DN Kultur.
Neo nr 1–2012 finns i butik från och med den 6 februari.

Innehåll:

Paulina Neuding
Vilken är vår mission?

Notiser
Jerusalemsyndromet, PJ Anders Linder, Birgitta Almgren, Marika Lindgren Åsbrink, korv och öl.

Neo möter: Sverker Göranson
ÖB läxar upp Lars Ohly om solidaritet.

Reportage, Staffan Heimerson: Världens sista krig
Snart lämnas Afghanistan med lervägar och 175 tv-kanaler.

Krönika: John Suarez

Anders Rönmark: Han stupade för Sverige
Jesper Lindblom ingick i ett hemligt svenskt specialförband.

Intervju: Mario Vargas Llosa
Nobelpristagaren om Tomas Tranströmer, finanskrisen och varför han vill legalisera.

Krönika: Alexander Skantze

Mattias Svensson: Grå vardag i äldreomsorgen
Bortom skrikvänstern och blöjorna.

Martin Kristenson: Porrigaste decenniet
När sexskildringar mötte samhällskritik recenserades Ulf Brunnbergs penis på DN:s kultursida.

Christopher Hitchens 1949–2011
Sofia Nerbrand minns en typisk murvel.

Galleriet: Diamanter
av Isobel Hadley-Kamptz

Eli Göndör: Muslimsk kvinnokamp
Islam genom feministiska glasögon.

Bilden: Death zone, Nepal

Manualen: Tyst vår, 50 år senare
av Waldemar Ingdahl

Matrisen: Tre avhandlingar
Politisk teater, resonemangsäktenskap och y-barn.

Krönika: Fredrik Johansson

Neo testar: Yrkessoldat
Johan Folin har åkt stridsvagn och ätit frukt.

Essä, Nanna Gillberg: Så blev Sverige Zlatanland
Hamrén och skrytiga statusuppdateringar.

I backspegeln: Ung politik
“LUF har rent mjöl i påsen”, hette det. Sedan briserade spionskandalen.

Krönika: Peter Santesson

Recensioner av Kristian Hultqvist, Danjell Elgebrant m fl
Våldets triumf, Steven Pinker, Josef Škvorecký, världens undergång och en klassisk Hitchslap.

Hax från EU
De vill inte veta.

Av Johan Wennström

För inte så länge sedan framstod Sture Bergwall – eller Thomas Quick som han då hette – som Sveriges svar på Hannibal Lecter. I dag kan vem som helst kommunicera med honom på Twitter. Det kan naturligtvis kännas lite märkligt, men att läsa Bergwalls Twitter-
kanal är faktiskt det bästa sättet att följa med i hans fall. Mediestormen efter Dokument inifråns och journalisten Hannes Råstams tre reportage, som avslöjade att Bergwall förmodligen inte är ”Nordens värste seriemördare”, har lagt sig. Men Bergwall uppdaterar nästan dagligen om hur den rättsliga processen fortlöper.
Av de åtta mord som Bergwall dömts för har han hittills friats för ansvar för två: morden på en israelisk turist i Rörshyttan 1988 och en nioårig norsk flicka i Drammen samma år. Han har även beviljats resning i fallet Johan Asplund, en elvaårig pojke som försvann i Sundsvall 1980. I ytterligare två fall, morden på två kvinnor i Oslo i början av 1980-talet, väntar han på svar om resning. Redan efter årsskiftet räknar Bergwalls försvarare med att alla gamla domar kommer att ha blivit prövade på nytt. Det är troligt att samtliga rivs upp, eftersom de tycks ha vilat på mycket lösa grunder.
Bevisningen har i samtliga utredningar i huvudsak visat sig vara begränsad till Bergwalls egna skildringar av hur han har dödat människor, flera av dem barn, på ohyggliga vis. Skildringar som vuxit fram i terapeutiska samtal. Då förstår man att berättelsen om Sture Bergwall också är en berättelse om Säters sjukhus och de psykoanalytiska teorier som florerade i sjukhusets idémiljö under 1980- och 90-talen.
Dessa teorier har inte belysts tillräckligt i förhållande till det inflytande som de troligen har haft i sammanhanget och deras sannolika betydelse för att förstå bakgrunden till fenomenet Thomas Quick.

Det verkar ha börjat flera år innan Bergwall, i samband med ett grovt rån, blev inlagd på Säter 1991. En av sjukhusets psykiatriska avdelningar leddes då, tillsammans med en läkare, av en kurator känd i breda kretsar för sitt arbete med schizofrenipatienter. Till kollegor och adepter vidarebefordrade hon idéer från den polsk-schweiziska psykoanalytikern Alice Miller som nyligen skymtat fram i incesthysterin i bland annat USA och Sverige.
Inom psykiatrin, socialtjänsten, kvinnorörelsen och medierna spreds på 1980-talet uppfattningen att sexuella övergrepp mot barn i hemmet var betydligt vanligare än vad man tidigare hade trott. Amerikanska ”studier” med vetenskaplig fernissa antydde att var fjärde flicka och var femte pojke var offer för pågående incest samt att drygt hälften av västvärldens kvinnor hade utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Många familjer och lokalsamhällen splittrades på tragiska sätt av grundlösa och bisarra anklagelser om incest och till och med brott av satanistisk karaktär, som ofta påstods ha ägt rum långt tillbaka i tiden. Minnen av dessa övergrepp sades plötsligt ha kommit upp till ytan hos vuxna patienter som gick igenom psykoterapi.
Detta låg i linje med vad Alice Miller påstod. Hon delade inte Sigmund Freuds uppfattning att bortträngda minnen av sexuella eller våldsamma övergrepp i barndomen, som tar sig uttryck i neuroser, tenderar att vara efterhandskonstruktioner. I stället talade hon för en alternativ, betydligt mer radikal teori, starkt färgad av feminism, där uppkomsten av psykisk sjukdom anses ligga i verkligt genomlidna övergrepp. Det hade från början också varit Freuds bedömning. Men när empirin för denna ifrågasattes och upptäcktes vara felaktig kastade han ursinnigt ihop en ny teori, som blev en av kärnteorierna i den ursprungliga psykoanalysen, om att bortträngda minnen av övergrepp i själva verket var det undermedvetnas sätt att dölja individens incestuösa böjelser och önskningar mot föräldrarna.
Freuds motiv för att ändra ståndpunkt hade varit att skydda den psykoanalytiska läran från vetenskaplig insyn och kritik. ”Bevisen” för den nya teorin behövde bara suggereras fram från patienter i stark beroendeställning till Freud, som redan hade förfalskat framgångarna för den psykoanalytiska metoden (däribland det tidigt uppmärksammade fallet ”Anna O”), som den amerikanske författaren Frederick Crews med flera visar i antologin Unauthorized Freud: Doubters Confront a Legend. Men Alice Miller ansåg att Freud hade svikit. Han hade förblindats av en manlig och patriarkal syn på övergrepp.
Själv var hon klarseende. Enligt henne var stark ångest och mentala störningar inte sjukdomssymtom, utan förklädda förnimmelser av tidiga traumatiska erfarenheter: föräldrarnas utövning av sexuella och aggressiva fantasier på barnet. Smärtan av övergreppen känns, medan de verkliga orsakerna döljs.
Men teorin gjorde inte halt där. Våld mot barn påstods vara vanligt förekommande i familjer, en oundviklig del av föräldrars uppfostran. Förmodligen, menade Miller, har alla unga barn utsatts för någon form av övergrepp som de i vuxen ålder reproducerar på sina egna barn eller på andra människor. Till exempel i Adolf Hitlers personlighet såg Miller ett resultat av den borgerliga familjens institutionaliserade, närmast ritualiserade misshandel. Så också i seriemördare i allmänhet.
”Barnet i den vuxne” skulle tas i försvar genom en intensiv psykoanalytisk terapi helt baserad på Millers offertanke. Kliniska syndrom och tvångsbeteenden skulle botas genom att dessa bortträngda minnen lockades fram och täcktes av. Katarsis hägrade.

Den här teorin, och andra teorier som tar sin utgångspunkt i bortträngda minnen, har på goda grunder kraftigt kritiserats av minnesforskare. (Se Fredrick Crews bok The Memory Wars: Freud’s Legacy in Dispute för en bra populärframställning.) Det finns ingenting vetenskapligt som stöder den ursprungliga psykoanalysens föreställningar eller mer radikala varianter som exempelvis Alice Millers. I en artikel för tidskriften Annual Review of Clinical Psychology (2/2006) gick Elizabeth Loftus och socialpsykologen Deborah Davis igenom kunskapsläget. De beskriver bland annat hur flera uppmärksammade fall av bortträngda minnen noggrant har plockats isär i efterhand och bedömts som otrovärdiga.
Det har visat sig att riktiga minnen av trauman, som övergrepp i barndomen, tenderar att vara mer påtagliga än andra slags minnen och inte bli aktiverade först i ett terapeutiskt sammanhang. Men under vissa förhållanden tycks människor vara mottagliga för inbillning.
Risken med denna i grunden välvilligt syftande terapi är att falska men subjektivt mycket trovärdiga minnen oavsiktligt planteras i den som undergår terapin. Faran för att patienter helt enkelt manipuleras är överhängande givet behandlingens karaktär, med en terapeut som är dominerande och samtidigt på Millers språk ”partisk”. Det vill säga som med stor inlevelse ställer sig på patientens sida. Kanske inte oväntat har man exempelvis i USA sett många fall där personer har tagit tillbaka anklagelser om incest och i stället stämt sina terapeuter för att ha planterat falska minnen av övergrepp.
Numera har psykoterapin rört sig i riktning mot kognitiva och biologiska modeller. Alice Millers och liknande psykoanalytiska minnesteorier lever i stort sett bara kvar i kultursideskretsar, där de också var inflytelserika. ”Blotta misstanken att hon har rätt är så förfärande att vi gör klokt i att läsa hennes böcker med stor uppmärksamhet” citeras Leif Zern i Expressen på omslaget till boken I begynnelsen var uppfostran.
Men vid tiden för Sture Bergwalls bekännelser var dessa teorier ännu på modet inom psykiatrin. Och alltså inte minst i Säter, där särskilt en ledande kurator och handledare, med tiden även en respekterad föreläsare och handledare på den rättspsykiatriska avdelningen, drev den ideologiska inriktningen och när hon slutade vid sjukhuset lämnade efter sig ett mycket problematiskt idéarv.
För Hannes Råstam har Bergwall beskrivit hur ”bisarra historier om våld och övergrepp i barndomen” började växa fram i tidiga terapisessioner, som den om en lillebror som ska ha dödats på tröskeln till det sovrum där Bergwall samtidigt påstod sig ha våldtagits av sin pappa. Var det kanske ett verkligt exempel på vad Alice Miller kallade föräldrars ”svarta pedagogik”? Knappast. Men Bergwall blev tagen på stort allvar, och uppmuntrades till att berätta mer. Han beskriver en ”kolossal respons som förstärker berättandet, som gör det så lätt att gå vidare och spinna på historierna”.
Vi vet nu inte särskilt mycket om Sture Bergwalls inre liv. Men från utsidan ser det ut som om han kan vara lagd åt mytomani och patientmegalomani (vilket väcker  frågor om vad Bergwall säger om sina morddomar i dag). Kanske var det dessa drag som gjorde honom till ett så intressant fall i personalens ögon. Framstod han för dem som en person färgad av traumatiska händelser som kunde klaras ut i terapin och därmed bevisa minnesteoriernas riktighet? Det är inte alldeles osannolikt att han kunde betraktas som ett sådant ”löfte”. Bergwalls terapeut i Säter Birgitta Ståhle kallade honom enligt Dokument inifrån för en källa till nya kunskaper i psykologi.
Kanske hade Bergwall inledningsvis även sina egna skäl för att söka terapeutiskt stöd, med tanke på hans återkommande kontakter med Säters sjukhus sedan tidigt 1970-tal, men råkade korsa vägen för en mycket ambitiös form av psykoanalys som talade till hans sämsta sidor.

FAKTA: Vår värste mördare

Sture Bergwall dömdes mellan 1994 och 2001 för sammanlagt åtta mord vid sex olika rättegångar. Under sin tid i terapi erkände han omkring 30 mord, bland annat minst två fall där de påstådda offren senare visat sig vara vid liv.
Redan på 1990-talet kritiserades utredningen och domarna mot Bergwall och 2001 förklarade han i en debattartikel i DN att han inte längre ville samarbeta med polisen genom fortsatta förhör, eftersom han kände sig motarbetad. Därefter var det tyst kring honom fram till 2008 då han i SVT:s Dokument Inifrån förklarade att alla erkännanden varit uppdiktade. Sedan dess driver han en juridisk process för att bli frikänd från samtliga mord.

av Paulina Neuding

Hon är en av världens främsta människorättsadvokater med klienter som Nobelpristagarna Aung San Suu Kyi och Liu Xiaobo. I höstas åkte Neos Paulina Neuding till New York och träffade Maran Turner för att ta reda på vad Sverige kan göra för de fängslade svenskarna Dawit Isaak, Martin Schibbye och Johan Persson. I dag publicerar vi texten i sin helhet med anledning av den fällande domen mot Schibbye och Persson.

Du har som advokat försvarat en mängd samvetsfångar världen över, bland andra burmesiska Aung San Suu Kyi och kinesiske Liu Xiaobo som båda har fått Nobels fredspris. Du beskriver arbetet som en fråga om både juridik och kommunikation. När det kommer till det senare – vad fungerar egentligen? Vad är ditt råd till människor som är engagerade i enskilda fall?

– Den som skriker högst och mest vinner. Så är det nästan alltid.

När fungerar det inte att skrika högt?

– Jag kommer inte att nämna några länder specifikt, men jag har varit med om att representanter för regeringarna i EU och USA har låtit oss på min organisation Freedom Now veta att ett högljutt försvar från vår sida kan försämra möjligheterna till frigivning av en klient.

– En del diktaturregimer blir besvärade av försvarskampanjer för samvetsfångar, men vill samtidigt inte ge intryck av att de viker ned sig för internationella påtryckningar. Då kan resultatet bli att de vägrar släppa våra klienter, för att liksom inte tappa ansiktet.

Hur agerar ni då?

– I de lägena använder vi oss av vad vi kallar ”blixtförsvar”. Vi publicerar debattartiklar, håller tal och lobbar mot amerikanska eller europeiska makthavare att lyfta frågan offentligt. Sedan håller vi tyst. Inte för evigt, men en stund. När jag säger tyst, menar jag tyst i det offentliga. Vi fortsätter att hålla kontakt med politiker och verka för att de lyfter frågan vid varje möte med det berörda landet.

– Exempelvis lyfter utrikesminister Hillary Clinton och alla departementsföreträdare under henne frågor om våra fall vid varje möte med kinesiska och uzbekiska utrikesministrar. Det blir besvärande för dem. De vill tala om olja eller transitrutter – frågor som ligger i deras intresse, men får i stället diskutera enskilda samvetsfångar.

I Sverige pågår en diskussion om huruvida man ska hålla en hög profil i fallet Dawit Isaak som sitter fängslad i Eritrea, eller om det kan riskera att göra det svårare för den eritreanska regeringen att släppa honom. 

– Det är någonting vi aldrig kan vara säkra på, någon one size fits all-lösning finns inte. Det är därför vår organisation skräddarsyr försvarsstrategin från fall till fall. Det finns fall där man måste ta ett steg bakåt och dämpa sig. Men man slutar aldrig att jobba med fallet.

– I slutänden är det alltid internationell uppmärksamhet som friger människor. Det blir tydligt i fallet Ahmad Batebi i Iran. Han satt fängslad i nio år efter studentprotesterna men frigavs förra året tack vare att hans namn fanns överallt i internationella medier. Det gjorde inte de han åtalades tillsammans med. De försvann.

Så det finns i regel ett värde i att medier driver kampanjer för enskilda fångar, som svenska medier har gjort avseende Dawit Isaak? 

– Ja, de fångar vars namn inte nämns har ofta ingen chans att bli frigivna.

Hur tycker du att man ska agera i fallet med de två svenska journalisterna som sitter anhållna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson? 

– Jag kan inte fallet i detalj, men generellt sett måste försvaret engagera utrikesdepartementet. Det görs bäst genom att försvararna lyfter frågan i medierna och genom direktkontakt med myndigheten. De ansvariga på departementet måste ständigt ställas till svars om vad de gör för att fria journalisterna.

– För advokaten på plats i Etiopien är det av yttersta vikt att man får en uppfattning om huruvida rättsprocessen överensstämmer med internationell lag. Fallet kan nämligen anmälas till FN:s arbetsgrupp om godtyckligt frihetsberövande, som skulle kunna öka pressen på Etiopien.

Hur gör man för att öka chanserna för att FN:s arbetsgrupp ska slå fast att det skett felaktigheter?

– Det handlar dels om juridiskt försvarsarbete, men också om lobbyarbete. Även här gäller det att  lobba mot politiker både i  Sverige och i EU.

Utifrån vad du har sett av den svenska regeringens agerande i ditt arbete – tycker du att vår regering är bra på att hantera den här typen av frågor?

– I fall som jag har arbetat med har jag upplevt den svenska regeringen som väldigt hjälpsam. Men det krävs mycket jobb för att få den engagerad.

Kan du förklara hur den juridiska sidan av arbetet går till rent konkret? Hur arbetar en advokat från en västerländsk demokrati med rättsfall i främmande diktaturer?

– I de flesta fall som jag har jobbat med har det funnits en inhemsk advokat med i bilden. Till skillnad från dem är vi på Freedom Now inga experter på det enskilda landets lagstiftning, utan vi bistår främst med expertis på internationell lag.

– Saken är den att det i flera länder saknas ordentliga juridiska bibliotek och tillgången till internet kan vara mycket begränsad. Det gör arbetet rent praktiskt väldigt svårt för den lokala försvararen.

Så ni pläderar aldrig i de berörda ländernas domstolar?

– Vi arbetar alltid bakom kulisserna genom att stödja de lokala försvararna. Advokater kan inte bara gå in i andra länders domstolar utan att ansöka om det, och ansöker man så får man i regel avslag. Vi kan alltså inte bara storma in och säga att vi tar över.

– Det har hänt att vi har haft en känd person som har engagerat sig i ett fall, och då har vi övervägt att lyfta fram den personen. Och då är vi alltså fullt medvetna om att domstolen kommer att ge avslag på vår ansökan. Vi talade om att göra det i ett fall i Uganda enbart för att Cherie Blair, Tony Blairs fru, var försvarare. Men det har vi alltså inte testat än.

Hur utvecklar du dina relationer med amerikanska makthavare?

– Det bästa sättet är att uppvakta politiska beslutsfattare. Jag brukar ringa upp det amerikanska utrikesdepartementet och kolla att deras handläggare är medvetna om ett enskilt fall. Ofta byter vi information med varandra, jag har fått flera fall från just handläggare.

– Det är desto svårare att nå högre i hierkarkin på departementet, men det handlar om att hitta inflytelserika allierade som kan påverka mer än vad vi kan. Vi träffar medarbetare till senatorer, kongressledamöter och anställda på departementen. Du skulle bara veta hur många av dem som blir personligt involverade i våra fall!

Lobbar ni mot FN också?

– Absolut. I två fall som vi jobbade med från Kamerun försökte vi nå FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, som var på väg till landet just då för att diskutera millenniemålen. Vi lyckades förmå en amerikansk senator att hjälpa oss och strax innan generalsekreteraren landade fick vi ett meddelande om att han skulle ta upp fallen. Ban Ki-moon talade med Kameruns president i 40 minuter. Halva tiden gick åt till att behandla våra fall.

Hur avgör ni vem eller vilka ni ska rikta er till?

–  Det beror på hur det enskilda fallet ser ut. När vi exempelvis arbetade med en klient från Bahrain valde vi att fokusera våra påtryckningar på den amerikanska regeringen, som har goda förbindelser med Saudiarabien, som i sin tur har stort inflytande i Bahrain. Men det gjorde vi inte när vi arbetade med ett fall på Kuba, eftersom det bara skulle vara slöseri med tid.

Din klient Aung San Suu Kyi frigavs från sin husarrest av den burmesiska regeringen 2010. Varför tror du att man bestämde sig för att släppa henne?

– Jag önskar att jag kunde säga att det var tack vare de massiva internationella påtryckningarna mot Burma. Men dessvärre är svaret mer komplext. Det handlade mycket om tajming. Hon blev frigiven först när valet i landet var över och var därmed ofarlig för regimen.

Hennes fall är ett av världens mest uppmärksammade, inte minst sedan hon fick Nobels fredspris 1991. Omvärlden hade alltså ögonen på den burmesiska regimen, men hur arbetade ni rent juridiskt?

– Vi var tvungna att utgå från burmesisk lag i hennes fall. Burma är inte med i något regionalt nätverk och har heller inte ratificerat  FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, ICCPR, så vi hade alltså bara burmesisk lag att tillgå. Och den tillåter frihetsberövande utan dom i fem år. Efter fem år  kunde vi alltså hänvisa till den burmesiska lagstiftningen i vår överklagan. Det var första gången vi fick någon respons överhuvudtaget från regeringen i landet. Tekniskt sett frigavs hon alltså i slutet på sin anhållning.

Det var alltså ett sätt att ge regeringen möjlighet att frige henne utan att, som du säger  ”tappa ansiktet”?

– Exakt. Det är någonting som vi försöker göra i förhandlingar med den här typen av länder. Man måste erbjuda dem en möjlighet att frige ens klient utan att de behöver medge sitt misstag. Det är därför som man måste ge en för dem legitim anledning till frigivning.

Hur arbetar du med Liu Xiaobos fall?

–  I hans fall har vi huvudsakligen fokuserat på det juridiska försvaret. Vi lämnade in ärendet till FN:s arbetsgrupp om godtyckligt frihetsberövande, som kom fram till att fängslandet av Liu Xiaobo och hans fru var godtyckligt. Vi använde utslaget för att få mer uppmärksamhet till fallet.

– Men sådana utlåtanden löser inte fallet utan är bara ett redskap för oss. Vi kan trycka på fakta om fallet vid förhandlingar, men det väger aldrig lika tungt som när vi har FN-uttalanden att luta oss mot.

Liu Xiaobo är ett känt fall, är det möjligt för Kina att släppa honom utan att tappa ansiktet?

– Det är det som är det kluriga. I samband med Nobelceremonin fanns det inte en chans att de skulle frige honom.

– Men man vet aldrig med Kina. Regimen frigav konstnären Ai Weiwei för att folk blev fullkomligt galna över att han satt fängslad. Utländska regeringar hade rest frågan och medierna likaså. Han var överallt, ändå släppte de honom, utan att ge intryck av att tappa ansiktet.

– Så ja, jag tror att Kina kan släppa även Liu Xiaobo.  Ai Weiweis frigivande ger hopp om det.

I går lanserade integrationsminister Erik Ullenhag en ny sida på nätet där myter om invandring ska mötas med fakta, en satsning som integrationsforskaren Andreas Johansson Heinö skriver klokt om här.

En sådan myt som regeringen nu ska göra upp med är att invandrings- och integrationspolitik skulle omgärdas av tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden. Så hur förhåller sig integrationsministern själv till svåra integrationsfrågor? Neo publicerar här en intervju med Erik Ullenhag från Neo nr 5 – från ett kafé i Rinkeby där kvinnor inte känner sig välkomna. 

Den demokratiske New York-senatorn Daniel Patrick Moynihan sade en gång att ”den centrala konservativa sanningen är att det är kulturen, inte politiken, som avgör hur framgångsrikt ett samhälle är. Vänsterns centrala sanning är att politiken kan förändra kulturen och rädda den från sig själv.”

Det senare, tänker jag över min kaffe med Erik Ullenhag, sätter fingret på något även inom Folkpartiet.

Vi ses i Rinkeby centrum en solig torsdag förmiddag i slutet av sommaren. Jag har bett Erik Ullenhag att komma till Kafé Nejos uteservering på torget, och när han slår sig ner med livvakt och sin kvinnliga pressekreterare är vi två kvinnor på den fullsatta serveringen – hon och jag.

Jag fick upp ögonen för Kafé Nejo förra sommaren, efter att lokalpressen uppmärksammat att kvinnor inte syntes till på Rinkeby torg i samma utsträckning som män. På Trafikkontoret bestämde man sig för att agera, och ställde ut rosa bänkar på torget reserverade för kvinnor. Detta skulle bekräfta för kvinnliga Rinkebybor att också de hade en plats i det offentliga rummet. Men, även de rosa bänkarna togs snart i besittning av män och togs därför bort igen. I lokaltidningen Norra Sidan beskrivs livet på platsen kort efteråt:

”Mansdominansen i Rinkeby centrum är slående. På kaféerna, i små grupper vid utgångarna från tunnelbanan, gallerian och föreningar sitter och står män och pratar. (…) Efter klockan 20 på kvällen när den sista matvarubutiken stängt är det bara män kvar och den kvinna som behöver korsa torget känner sig, om inte otrygg, så ensam (16/4 2011).”

– Det där är ju inte lösningen, säger Erik Ullenhag över sitt kaffe med blicken riktad ut mot torget.

– Det är ett taffligt försök att närma sig en större frågeställning. Det känns väldigt könsstereotypt att ställa ut några rosa bänkar.

Könsstereotypt? undrar jag.  Själva färgen alltså?

– Ja, det också, men det offentliga rummet ska ju tillhöra oss alla.

Men på Kafé Nejo brukar det bara sitta män, och enligt lokaltidningen Vår Linje är det för att kvinnor som trotsar den ordningen får veta att de inte är välkomna. Några kvinnliga reportrar från tidningen testade att fika på Nejo, och beskrev den reaktion som mötte dem:

”Alla blickar vänds mot oss, fyra tjejer som orädda fikade på männens revir i Rinkeby. Efter en stund märkte jag att männen flyttade från uteserveringen in till kaféet. Plötsligt blev det helt tomt runt oss. När vi var på väg för att lämna kaféet hör vi flera män ropa glåpord på sina hemspråk efter oss (Vår Linje3/7 2010).”

Före mitt möte med integrationsministern har jag inlett ett samtal med en av männen på serveringen, och frågat varför det bara är män omkring oss. ”Ni har er kultur och vi har vår”, blir svaret. Reportrarna från Vår Linje ställde samma fråga till några män på serveringen. ”Det har med min kultur att göra. I vår tradition tillåts inte kvinnor att fika med män”, svarade en av de intervjuade männen då. En annan förklarar att hans flickvän jättegärna får ”komma och fika med mig men hon får absolut inte komma hit med sina väninnor”.

Hur ser en folkpartistisk integrationsminister, som dessutom kallar sig feminist, på det svaret?

– Jag tycker det är ett helt felaktig uttalande att säga så. Det är en typ av kultur som jag tycker vi ska motarbeta, säger Erik Ullenhag.

Så långt är han tydlig – om Rinkeby har blivit en plats där kvinnor upplever att de inte är välkomna i det offentliga rummet, och om detta är ett uttryck för en kulturell förändring, är detta ett problem som ska motarbetas politiskt. Nästa fråga är hur.

– Om kvinnor inte känner sig trygga, vilket såklart är oacceptabelt, så är det en fråga för rättsstaten. En kvinna ska alltid kunna vistas ute. Det offentliga rummet tillhör alla, och samhället måste ha precis samma reaktion på våld mot kvinnor till exempel, oavsett om man är född här eller är född någon annanstans.

– Sverige är ett mångkulturellt land, vilket är positivt, men vi ska inte vara ett multikulturalistiskt land i meningen att vi ska ha särlagstiftning. Vi har ställts inför dessa frågor  tidigare vad gäller exempelvis huruvida muslimska skolflickor ska kunna befrias från sim- eller sex- och samlevnadsundervisningen. Att dela ut sådana dispenser är att acceptera värderingar som vi inte ska acceptera. Vi har kommit väldigt långt med jämställdhet i Sverige, och vi ska aldrig backa i fråga om de värderingarna.

Hur ser du då på exkludering av kvinnor som inte är resultatet av våld och särlagstiftning? Som här, på den servering vi sitter på?

– Nu kommer jag in på jobb igen.

– Det tar alldeles för lång tid för utrikesfödda kvinnor att komma i jobb i Sverige.

Ullenhag är tillbaka i jobben, detta ”att komma i jobb”, som tycks ha blivit kanslitermen. Han talar om att det tar för lång tid för utrikesfödda att få jobb, citerar den statistik som säger att mediantiden för nyanlända kommunplacerade invandrare att få jobb i Sverige är sju år, tio år för kvinnor och fem år för män. Han talar om det han kallar föräldraförsäkringens inlåsningseffekter: De 1 200 föräldrapenningdagar man får om man har tre barn under åtta år. Att det därmed kan dröja flera år innan man ens kommer in i etableringsinsatser.

Den kultur som mansdominansen på Kafé Nejo är ett uttryck för ska alltså motarbetas, och det ska enligt Ullenhag ske genom en närvarande rättsstat och minskad arbetslöshet. Jag tänker på det där citatet av senator Moynihan igen. Är man mer konservativ i hans mening invänder man förmodligen att politiken inte rår på kulturen sådär utan vidare. Att om Rinkeby Torg kommit att präglas av en kvinnosyn som människor har tagit med sig från sina hemländer, så är det nog en kulturell förändring vi kommer att få leva med en bra tag framöver.

Erik Ullenhag brukar annars inte vara främmande för att mejsla fram ingripande åtgärder för att förändra allmänhetens syn på könen. ”Könsrollerna utgör hinder mot varje människas rätt att bestämma över sitt eget liv. Könsrollerna och den maktstruktur som de skapar i hemmen måste brytas både genom privata och politiska åtgärder”, skrev han till exempel tillsammans med några andra namnkunniga folkpartister i en debattartikel 2005, i samband med att de presenterade sitt förslag på tredelad föräldraförsäkring.

Av den ivern att påverka kulturella föreställningar genom finkalibrerad social ingenjörskonst märks inte mycket under vår fika på Kafé Nejo.

– Jo jag ser faktiskt det när jag tittar nu, säger han och ser sig omkring på serveringen.

– Det är sant, det sitter bara män här.

Erik Ullenhag är 39 år gammal och andre vice partiledare i Folkpartiet sedan ett år tillbaka. Dessförinnan var han partisekreterare, ett jobb som han tog över efter att den så kallade dataintrångsskandalen hade briserat i valrörelsen 2006. Efter valet förra året ersatte han den betydligt mer kontroversiella Nyamko Sabuni som integrationsminister. I båda fallen har han betraktats som ett stabilt och säkert alternativ till sina företrädare, och han är, vid sidan av EU-minister Birgitta Ohlsson, den som oftast spås ta över som folkpartiledare efter Jan Björklund. Hans enda riktiga klavertramp hittills var en debattartikel i DN 2007, där han beskrev Centern som ett nyliberalt hot mot Alliansen (12/3). Det var en återgång till tongångar som inte uppskattades av Allianskollegerna ett år in i det mest hållfasta borgerliga regeringssamarbetet någonsin.

Erik Ullenhag var under ett par år verksam som jurist innan han blev minister. Han läste juridik i Uppsala och gjorde ett utlandsår på University of Minnesota i USA, och jag undrar hur han upplevde nivån på ett amerikanskt topp-20-universitet jämfört med utbildningen i Sverige. Av de svenska prestigeutbildningarna är det ju bara Karolinska Institutet som brukar komma högt upp i internationella rankningar.

– Det var bättre föreläsningar i USA och det var en högre akademisk nivå på själva utbildningen, det håller jag med om, säger han.

– Amerikanska universitet är inte isolerade öar på samma sätt som de svenska. Det är inte ovanligt med lärare som samtidigt är framstående praktiker, och som deltar i samhällsdebatten. Det var roligare att plugga i USA också. Svenskt universitetsväsende har väldigt mycket att lära av det amerikanska.

Finns det inte en integrationspolitisk aspekt här? Hur ska vi lyckas som invandrarland i meningen att vi drar till oss begåvade och drivna människor om våra utbildningar inte står sig i konkurrensen?

– Vi behöver bli betydligt bättre, det måste vi bli. Frågan är helt klart vad Sverige har för konkurrensfördelar som invandrarland jämfört med andra länder, och när det gäller just universiteten är ju USA bättre.

Folkpartiet har tidigare gjort utspel om att Sverige behöver ett elituniversitet, ett Nobeluniversitet som kan locka hit världens skarpaste hjärnor. Finns det några sådana konkreta planer?

– Jag tror det vore bra, men vi är ju inte ett jätteland i invånarantal betraktat. Om vi hade ett elituniversitet kanske det snarare skulle handla om ett samarbete mellan några av våra främsta universitet. Men det är klart att utbildningsnivån har betydelse.

– Och marginalskatterna! Det är inte speciellt smart i en globaliserad värld att ha höga skatter på utbildning.

Men, menar han, det är den relativa svenska toleransen som är vår största konkurrensfördel som invandrarland. Han jämför med Nederländerna, där han menar att klimatet i integrationsdebatten har hårdnat kraftigt.

– Där har man ju lite förenklat sagt att man vill ta emot betydligt färre flyktingar, men samtidigt locka till sig de skarpaste hjärnorna och den bästa arbetskraften.

– Men om man kommer från ett muslimskt land och är riktigt
duktig – är man då sugen på att åka till ett land som har väldigt högt tonläge mot muslimer? Sannolikt kan det vara en konkurrensfördel för Sverige i det avseendet just att vi är öppna.

Den öppenheten är svår att råda över politiskt, men slaget om våra uppfattningar ligger åtminstone på Erik Ullenhags bord. I övrigt är han en integrationsminister med snävt manöverutrymme.

Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet som forskar kring integration. Jag ringer upp honom efter mitt möte med integrationsministern och frågar vilka verktyg politiker egentligen har för att påverka hur väl invandrare integreras i ett samhälle.

– Skattenivåer och kvalitet på utbildning och forskning påverkar definitivt vilka man lockar till landet, vilket i sin tur påverkar integrationen, säger Andreas Johansson Heinö.

– Sedan handlar det framför allt om hur migrationspolitiken ser ut, det vill säga vilka som kommer hit. Jämförande studier mellan olika länder med olika typ av invandring visar att själva invandringen i sig spelar större roll än integrationspolitiska åtgärder.

Johansson Heinö hänvisar till en studie av den danske statsvetaren Peter Thisted Dinesen, som menar att integrationspolitik rentav kan stå i vägen för lyckad integration.

– Hans forskning visar att särskilt riktade integrationspolitiska åtgärder kan ha en negativ effekt. Integrationspolitik är så väldigt mycket symbolpolitik, just för att politiker med ansvar för dessa frågor ofta saknar de rätta instrumenten.

Kanske är detta Ullenhags dilemma. Frågor kring forskning och utbildning ligger under utbildningsdepartementet, den marginalskatt han själv hänvisar till är Anders Borgs ansvarsområde och själva invandringsfrågorna ligger hos migrationsminister Tobias Billström på justitiedepartementet. Ullenhag har formellt överhuvudtaget inget inflytande över de regler som slår fast vem som kan få uppehållstillstånd i Sverige, under vilka omständigheter och på vilka grunder, vilket tycks vara det viktigaste instrumentet för att lyckas med integrationen.

Ullenhags uppdrag ligger under arbetsmarknadsdepartementet, vilket i sig är en markering om integrationspolitikens tyngdpunkt. I övrigt handlar hans jobb främst om att vinna väljarkårens hearts and minds. Frågan är vilka utsikter han har att lyckas. Under den dryga timme som vi tillbringar på Kafé Nejos uteservering lyckas Erik Ullenhag inte förklara för mig hur rådande föreställningar om mäns och kvinnors plats i det offentliga rummet korrelerar med arbetslöshet. Sedan är det dags att gå. Säpobilen väntar runt hörnet, och tillsammans med livvakt och pressekreterare skyndar Erik Ullenhag över torget.