Magasinet Neo

Ett tillkortakommande

Mattias Svensson — Wed, 15 May 2013 16:38:51 +0000

En i över ett halvt sekel bästsäljande författare och filosof, inspiratör till många av de liberala förändringar vi sett på senare tid och till ett antal politiska rörelser och personer (för det förra se exempelvis Edward Younkins ed Ayn Rand’s Atlas Shrugged och för det senare Anne C Hellers Ayn Rand and the world she made). En kvinna som flydde undan en av 1900-talets grymmaste diktaturer, som tidigare och mer insiktsfullt än många andra kritiserade totalitära samhällen och var lika kritisk mot socialismens ideal som mot dess praktik (se exempelvis Chris Sciabarra Ayn Rand: The Russian Radical om att denna bakgrund gav henne ett antal egna infallsvinklar). Som sedermera kom att bygga sin egen framgång i det Amerika hon beundrade och vars ideal som självständighet, frihet, entreprenörskap och kapitalism hon kom att bidra till att återupptäcka och förtydliga (se exempelvis Jennifer Burns Goddess of the market – Ayn Rand and the American right).

Någon vars magnum opus Atlas Shrugged (Och världen skälvde) rymmer teorier om betydelsen av pengar för frivilligt utbyte av människors bästa insatser och om sex som något av den högsta och renaste njutning människan är förunnad här i världen. Som tar några av de mest bespottade och förhånade minoriteterna i försvar: De kreativa genierna, människorna som satsar sitt omdöme på att gå sin egen väg och förändrar världen till allmänhetens fromma på vägen, människor vars styrka förstås är av ett helt annat slag än den styrka som bygger på hot och våld, vilket så många kritiker tycker om att förbise. Och vars insiktsfulla (och komiska) skildring av myglandet i kampen om politiskt inflytande och de verkliga avsikterna och konsekvenserna bakom allt för mycket fagert tal om ”uppoffringar” och ”socialt samvete” spelats upp i verkligheten gång på gång, inte minst under finanskrisen.

Någon som redan i och med The Fountainhead (Urkällan) formulerat ett unikt etiskt ideal i en produktiv, kreativ och oberoende person som varken söker makt över andra eller söker underordna sig andra, en universell och rationell egoism som också berikar andra. (En bok som inte alls är lika enformig i persongalleriet. Den som prompt vill ha även fula hjältar, fagra skurkar, goda människor av begränsad förmåga eller som lägger mer än de har råd med på att hjälpa andra eller sympati med människor som har något gott i sig men som ändå brutits ner av omständigheterna kan med fördel läsa den mer individinriktade The Fountainhead.)

Som sedan efter dessa och två andra romaner kom att utveckla sina tankar om etik, politik, konst och filosofi vilket finns samlat i unikt urval på svenska i Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (för en filosofisk systematisering se Leonard Peikoffs Objectivism: The philosophy of Ayn Rand) Som bland annat härleder en radikal kapitalism ur en ny filosofisk grund, Aristotelisk dygdetik och rationalitet snarare än brittisk skeptisk utilitarism. Som i praktisk politik kom att försvara kvinnans rätt till abort och att bestämma över sin kropp, och rikta svidande kritik mot påvliga encyklikor om sex och fördelningspolitik. Ja, där man lätt hittar minst tio saker värda att slå upp och få ett tankeväckande perspektiv på metafysik, utilitarism, John Rawls, p-piller eller när man bör hjälpa andra, vare sig man håller med eller inte.

Det stannar förstås inte där. Har man läst Ayn Rand hittar man paralleller att reflektera över nästan varje dag. Som idag den här listan där folk på sin dödsbädd ångrar att de inte stod upp för sina egna värden i livet, precis det Rand menar är vägen att förverkliga det bästa inom oss (men som är allt annat än enkelt). Eller när Leif Zern kräver tragiska slut i konsten, filosofer vill undervisa om sex som självuppoffring, Moder Theresas lidande hyllas som ädelmod, välvilja förväxlas med välfärdsstaten, psykologen Barry Schwartz inte får någon rätsida på varför människor som bryr sig mer om egen prestation och mindre om att mäta sig med andra är lyckligare, psykologer och ekonomer enas om betydelsen av arbete och kreativitet eller … ja ni fattar.

Servera allt detta och förstås betydligt mer därtill i en snygg låda till en kulturellt och politiskt bevandrad recensent, som svarar med ”jag struntar i det. Det hade varit väldigt förutsägbart att skriva om böckerna. Mina slutsatser hade om möjligt varit ännu mer förutsägbara. Ungefär 107 på en skala mellan 0 och 100.”

Jag vet inte hur man tydligare deklarerar en intellektuell walk over.

Andra skriver intressant om

En hälsosam politik

Mattias Svensson — Mon, 13 May 2013 08:13:00 +0000

Göran Hägglund inledningstalar idag på konferensen 10 år med svensk folkhälsopolitik. En politiker som lovat att hålla på politikens gränser tar förstås tillfället i akt att ge några tydliga besked.

Kära folkhälsobyråkrater,
Osunda vanor är till för att brytas. I tio år har byråkratin svällt kring saker som borde vara folks egna angelägenheter. Ni har ägnat utredningar åt att klura kring hur folk ska gå i trappor och lagt förslag om fler byråkratjobb genom folkhälsoråd, dialoger eller att ”inventera behovet av faciliteter för motion och spontanidrott under beaktandet av jämställdhet och jämlikhet”.
Mitt budskap till er efter tio år är: Nu räcker det! Festen är slut, ni har lagt er i den sista champagneserveringen på krogen, föreslagit den sista inventeringen och sammanställt den sista osakligt alarmistiska statistiken. Gå hem och sök riktiga jobb! Vi lägger ner Folkhälsoinstitutet!

Nä, det blir väl som vanligt en invit till nya fikasamtal kring gamla förslag.

(Uppdatering: Ja, det verkliga talet blev tyvärr det sistnämnda: ”Jag tror att det skulle vara till stor nytta för det hälsofrämjande arbetet om några av de viktigaste aktörerna tog ett gemensamt initiativ att samla verktyg och information riktat till den enskilde individen kring hälsofrämjande.”)

Andra skriver intressant om

Nykterhet och puritanism

Mattias Svensson — Sat, 11 May 2013 10:33:08 +0000

IOGT:s kommunikationschef Sofia Karlsson har haft svettiga dagar. Hon har dragit igång en kampanj där seriestrippar i syftet att få kvinnor att inte dricka alkohol spelar på klassiska varningar för att alkohol kan göra kvinnor sexuellt aktiva och gränsöverskridande (vilket av kontexten ska förstås som både opassande och oönskat).

Kritiken har inte varit nådig, och formuleras väl av bland andra Gustav Almestad och Fanny Åström.

Det hade varit en sak om det här var en enstaka förlöpning. Men tyvärr. Den här kommunikationen löper som en röd tråd genom Förmyndarsverige i modern tid. För några år sedan var temat i Systembolagets kampanjfilm ”Flirten” att varna föräldrar för att deras tonårsdotter skulle vilja ligga om hon dricker, en varning som i lokala kampanjer togs till det rent hederskulturella (bilden ovan). Historiskt fanns förstås en rent institutionaliserad diskriminering mellan kvinnor och män genom motbokens olika ransoner, och diskrimineringstänkandet lever kvar i exempelvis den nästan helt kvinnofokuserade diskussionen om lådviner.

Den här synen har dessutom resonansbotten i alkoholpolitiska propositioner under senare decennier. Maria Abrahamsson och Karin Heimdahl har gått igenom dessa dokument mellan 1965 och 2011 i kapitlet Kvinnor dricker för att de mår dåligt – män dricker för att de är män i SoRADs antologi Samhället, alkoholen och drogerna (Storbjörk red, 2012).

Slutsatsen är att svensk alkoholpolitik lägger större omsorg på att kontrollera kvinnor än män. ”Trots att män står för merparten av alkoholkonsumtionen och står för merparten av alkoholskadorna ses kvinnans drickande som det problematiska.” Mannen är ”en aktiv aktör som använder alkohol för att förbättra sitt liv”, medan kvinnan i tilltagande grad beskrivs som ”en problemfylld osjälvständig person som använder alkohol för att undfly problem och för att stärka sin självkänsla”(s 104).

Vår genomgång av de statliga utredningarna och de nationella alkoholpolitiska handlingsplanerna visar att politikens val varit den enklare vägen: att problematisera kvinnors alkoholkonsumtion med referens till deras sexualitet, psykiska ohälsa och reproduktiva roll. (s 127)

Detta har tilltagit sedan början av 1990-talet. Här finns en tydlig problematisering av flickors (men inte pojkars) sexualitet. ”För att få kontakt, värme och relation använder [otrygga och osjälvständiga flickor] medlen alkohol i kombination med sexuell aktivitet.” (SOU 1994:28, s 44) Abrahamsson/Heimdahl konstaterar att bilden sätts av kvinnor som ”utlämnade och beroende” och ”[s]exualitet antas inte i sig fylla någon positiv funktion” (s 113).

I senare nationella handlingsplaner finns ”samma problematiserande koppling mellan flickor, alkohol och sexualitet”. Eller som det konstateras i SOU 2011:35, s 685 om det särskilda ansvaret för Ungdomsmottagningar i kontakter med unga kvinnor: ”Många dricker som mest i yngre åldrar och det finns tydliga kopplingar mellan alkohol och sexuell aktivitet.” Skriver Abrahamsson/Heimdahl:

Utredningen nämner inte hur det tydliga sambandet ser ut för unga kvinnor. Att sambandet innebär ett problem är underförstått, liksom att detta problem inte gäller för unga män.(s 123)

Även sexuella övergrepp beskrivs utan att nämna någon (manlig) förövare: ”Alkoholkonsumtion, kanske med berusning, innebär också en större risk för flickor att bli utnyttjade sexuellt och utsättas för övergrepp.” (SOU 1994:28, s 44) ”Logiken blir att sexuella övergrepp kan undvikas om flickor håller sig nyktra, medan pojkars och mäns alkoholkonsumtion förblir osynlig och oproblematiserad i sammanhanget”(s 113), skriver Abrahamsson/Heimdahl. (Missa apropå detta ämne inte Hanna-Karin Grensmans föredömliga genomgång Så undviker du våldtäkt i sommar.)

Sammanfattningen om kopplingen mellan kvinnor, alkohol och sex i svenska alkoholpolitiska propositioner 1994 och 2005 är som följer:

Flickors sexualitet har i båda dokumenten en framträdande plats. Sexualiteten har en negativ laddning oavsett om den sätts i samband med alkohol eller inte och den beskrivs på samma sätt som alkoholen, som ett destruktivt uttrycksmedel för den utsatta situation flickor förväntas befinna sig i. (s 124)

Man kan säga mycket om IOGT:s kampanj, men att sexualmoralismen de ger uttryck för i sina föraktfulla seriestrippar skulle vara något enstaka och oavsiktligt olycksfall i arbetet? Glöm det! Så här ser alkoholförmyndarnas föreställningsvärld ut. Om inte annat så helgar ändamålet – att få andra människor att dricka mindre och helst aldrig – alla medel, inklusive rena påhitt, tvingande lagstiftning eller förstärkande av inskränkande fördomar.

P.S. Internationellt finns exempel på kampanjer som även problematiserar alkoholens betydelse för mäns önskan att ha sex. Det blir inte bättre så. D.S.

Andra skriver intressant om

Chansen till en social Centerdiskussion

Mattias Svensson — Sat, 11 May 2013 09:40:08 +0000

Centern hade ett välgenomtänkt och moget förslag till idéprogram. Friheten som politiskt kardinalvärde knöts snyggt till andra värden som rättvisa och trygghet, bland annat genom påpekandet att få saker skulle jämna ut inkomsterna globalt som fri handel. Idéprogramsgruppen var inte heller rädda för att konkretisera några friheter som borde öka, exempelvis rätten att röra sig över gränser eller leva ihop.
Förslaget skreks tyvärr bort i en moralpanik kring lösrycktheter och illvilliga tolkningar. Synd på ett bra försök. Jag tror att många i efterhand skäms över tonläget och resultatet.
Nu finns en ny chans. Inte minst de som efterlyste ett mer socialt perspektiv borde vara stolta över Centerns ungdomsförbund. De har tagit sig an hur vi kan komma bort från en förbudslagstiftning kring narkotika som skapar utanförskap och dödsfall i Sverige, och organiserad brottslighet, sönderfallande rättsstat och mordvågor internationellt.
Jag är inte särskilt förtjust i de restriktioner som föreslås ersätta dagens förbud mot cannabis, men det är världens upplägg för en god diskussion i en viktig social fråga som rör allt ifrån drogmissbrukares utanförskap till rättsväsendets resurser och organiserad brottslighet i andra länder. Jag hoppas att den kan föras i det tonläge och den respekt som frågan förtjänar, både i Centern och i den bredare samhällsdebatten.

Andra skriver intressant om

Den gröna Margaret Thatcher

Mattias Svensson — Mon, 08 Apr 2013 14:15:15 +0000

Margaret Thatchers ledarskap var avgörande för Montrealprotokollet om att fasa ut freoner och rädda ozonlagret, hon minskade Storbritanniens koldioxidutsläpp mer än någon annan brittisk ledare och talade om behovet att möta den globala uppvärmningen.
Foto: Margaret Thatcher Foundation

Interestingly, when british scientists were able in 1988 to bring the ozone issue personally before Prime Minister Margaret Thatcher, who had an academic degree in chemistry, the UK position changed almost overnight and the British thereafter became a leading proponent of the phaseout for all ozone-depleting substances.

Så beskriver Richard Elliot Benedick i kapitlet History of the Montreal protocol en av de viktigare omsvängningar som ledde till att Montrealprotokollet antogs. Avtalet drevs fram av USA, Ronald Reagan var förste undertecknare 1987. Det hade stöd av Kanada och Skandinavien, medan EU-länderna var skeptiska eller rent motsträviga, särskilt Frankrike och Storbritannien med stor industrianvändning av freoner. Margaret Thatcher ändrade Storbritanniens motstånd och blev på så sätt avgörande för att driva överenskommelsen i hamn.

Berättelsen är typisk för anekdoterna om Margaret Thatchers ledarstil. Bestämd, kraftfull och med tillit till sitt eget omdöme blev hon känd som ”det där fruntimret”. En mer obekant sida är de gröna implikationerna av Margaret Thatchers agerande.

Hon var en avgörande aktör bakom Montrealprotokollet om substanser som tunnar ut ozonlagret, som trädde i kraft 1989. Där förbinder sig de undertecknande länderna att fasa ut användningen av freoner i exempelvis sprayer eller tillverkningen av kylskåp. Denna överenskommelse har hyllats som ”kanske den enskilt mest framgångsrika internationella överenskommelsen hittills” (Kofi Annan). Idag är 196 länder anslutna till protokollet, efterlevnaden bedöms vara stor och det beräknas att utsläppen av ozonuttunnande gaser har minskat från 1,5 miljoner ton 1989 till 89 000 ton 2005. Omkring år 2050 ska ozonskiktet ha återhämtat sig. I början av året rapporterades om ovanligt tjockt ozonlager över Sverige i december. Uttunningen verkar ha avstannat, men det är för tidigt att säga om tjockleken ökar igen. Då freonerna också är potenta växthusgaser bedöms Montrealprotokollet 2010 ha minskat den globala uppvärmningen 5–6 gånger mer än åtagandena under Kyotoprotokollet.

Det var också Margaret Thatcher som hade modet att bryta Storbritanniens beroende av kol. Låt vara främst för att de statliga kolgruvorna var olönsamma och den militanta fackliga organisationen för gruvarbetare i händerna på kommunister som agerade utan medlemmarnas stöd. Resultatet blev likafullt ett brott med kolbrytning och koleldning, vilket minskat Storbritanniens växthusgasutsläpp. Minskningen av koldioxidutsläpp var större på 1980-talet än med senare decenniers medvetna klimatpolitik. Detta var till stor del Thatchers verk. Tidigare ledare från både Tories och Labour höll tvärtom liv i olönsamma kolgruvor av rädsla för fackliga strejker som hotade att lamslå landet.

Kultursidesvänstern blir lätt sentimental kring facklig motståndskamp. Men tillvaron de slogs för ska inte romantiseras. Skotska deckarförfattaren Val McDermid må avsky Margaret Thatcher för hennes strid med gruvarbetarfacket. Men hon saknar knappast det hårda slit i gruvorna som den politiska vänstern och den chict radikala överklassen då stred för att hålla liv i, med statliga mångmiljardsubventioner till olönsam och miljöskadlig gruvdrift. I boken A darker domain återvänder bokens huvudperson med klarsynt blick till dagens East Wemyss, ett tidigare gruvarbetarsamhälle som nu rymmer moderna hus för pendlare:

”Hon måste dock medge att det var en förbättring. Det var lätt att bli sentimental över gamla tider och glömma de vidriga förhållanden som människor då tvingades leva under. De var ekonomiska slavar också, av fattigdomen hänvisade till att handla enbart i de lokala butikerna. Till och med kooperativet, som sades vara till för medlemmarna, tog ut höga priser i jämförelse med affärerna på [närliggande staden] Kirkcaldys huvudgata.”

Gruvsamhällenas sammanhållning var alltså inte påhittad, tvärtom, men den var grundad på fattiga omständigheter och nödtvång. Avvikare stöttes ut. Sådan var den brittiska korporativism som Margaret Thatcher bröt med.

Thatchers miljögärning lovade dessutom så mycket mer. Hon var en av de första politiska ledarna i världen som talade om den globala uppvärmningen som den kommande politiska utmaningen. Hennes visionära tal vid klimatpanelen IPCC:s andra konferens den 6 november 1990 var tydligt på den punkten:

The threat to our world comes not only from tyrants and their tanks. It can be more insidious though less visible. The danger of global warming is as yet unseen, but real enough for us to make changes and sacrifices, so that we do not live at the expense of future generations.
Our ability to come together to stop or limit damage to the world’s environment will be perhaps the greatest test of how far we can act as a world community. No-one should under-estimate the imagination that will be required, nor the scientific effort, nor the unprecedented co-operation we shall have to show. We shall need statesmanship of a rare order. It’s because we know that, that we are here today.

Bara en dryg vecka efter talet utmanades Margaret Thatcher om partiledarposten och tvingades avgå. Man kan bara spekulera i hur det hade sett ut om det var den marknadsliberala högern och de konservativa regeringspartierna snarare än domedagsvänstern som på 1990-talet tog sig an klimatutmaningen och de andra stora miljöfrågorna.

Andra skriver intressant om

Allianskonventet blir en avslagen personalfest

Mattias Svensson — Tue, 26 Feb 2013 16:01:17 +0000

Jag har gärna fel, men jag misstänker att ett Allianskonvent kommer att bli fullkomligt tandlöst som beslutande församling. Kommenterar detta och Maramö i Aftonbladet.

Ombuden kommer att behöva baxas dit, liksom varenda kanslianställd och ungdomsförbundsmedlem, för att fungera som folklig rekvisita och ballonghållare. Det blir en alliansens personalfest, där allt går ut på att cheferna ska glänsa och alla är beordrade att trivas. Jag ser framför mig en tillställning liknande de kritiserade myndighetsfesterna: Ett dagsprogram som mest är en ursäkt att vara där, underhållning som är för regisserad för att beröra och för lite att dricka för att det ska bli kul.

Politiken kommer att utformas med moderaternas arbetssätt, som vi beskrev i Neo nr 3 2012: lyssna, ta fram förslag, räkna på förslagen. Toppstyrt och tråkigt, men gediget och utan överbud.

Andra skriver intressant om

Reva handlar inte om att upprätthålla lagen

Mattias Svensson — Sat, 23 Feb 2013 13:10:35 +0000

I nya numret av Neo skriver jag om svenska flyktinggömmare i Malmö och kommer därmed in på hur världen ter sig för den som befinner sig i Sverige utan korrekta resehandlingar. För dem är polisen nämligen ett hot.

Jenny fick påminna sin inneboende om att jämt vara försiktig, lyda alla lagar, inte väcka uppmärksamhet, lösa vuxenbiljett på tåget för att slippa visa legitimation vid kontroll. Inte ens det hjälper när olyckan är framme. Vid ett tillfälle blev pojken och en vän till honom påkörda av en svängande bil, berättar Jenny.
– De såg förskräckt att en polisbil en bit bort var på väg mot situationen, kastade sig på sina cyklar och trampade hemåt, blödande. De hade inte gjort något fel, ändå var det de som var hotade.
Vardag för de gömda.

De gömda i vårt land står utanför möjligheten till rättvisa, liksom de i stort sett står utanför våra välfärdssystem, våra möjligheter att resa i världen och de flesta karriärmöjligheter. Ändå kan den situationen vara att föredra framför att interneras eller misshandlas på gatan grund av sin hudfärg, vilket är det vanliga mottagandet i många andra europeiska länder, liksom diktaturen och misären i deras vanliga hemländer, vilket är anledningen till att de ändå håller sig kvar. Många utan att ha fått sina asylskäl seriöst prövade och i gott hopp om att få stanna när/om så sker.

Detta som en bakgrund till vad Reva (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) handlar om, och vilka som är i fokus för dessa riktade polisinsatser. Polisen har alltså fått i uppdrag att särskilt prioritera att öka antalet utvisningar av personer som befinner sig i landet utan tillstånd. Detta har skett genom allt intensivare kontroller av människor, med (misstanke om) ringa brott som ursäkt har polisen exempelvis kollat id-handlingar i kollektivtrafiken. I Malmö vittnar många i flyktingnätverken om att polisen gripit ungdomar utan papper vid deras fritidsaktiviteter eller när de väntat på bussen. Det har också hänt på sistone att den som beställt hem papper från Migrationsverket för att kunna hjälpa till i flyktingärenden får påhälsning från gränspolisen i sitt hem.

Poliskontroller i vår vardag, alltså, vid jobbresor och vid fritidsaktiviteter, eller om man skulle engagera sig i asylärenden. Det är vad reva handlar om, och det som gör reva kontroversiellt.

Alla anser förstås inte att den här typen av kontroller är kontroversiella. ”Vad de [polisen] faktiskt gör är att upprätthålla den svenska lagen så som den för närvarande ser ut och fungerar.” skriver konservativa Nya Wermlandstidningen i försvar för polisens arbete. Där har de fel. Att en av polisens uppgifter som lagarna nu ser ut är avvisningar av dem som inte befunnits ha tillräckliga asylskäl är en sak. Prioriteringen av detta uppdrag och de valda metoderna är en annan sak, betydligt mindre kopplad till existerande lagar.

Här kommer den avgörande distinktionen: Det är bara i en polisstat som alla medel är tillåtna för polisen i syfte att upprätthålla lagen. I en rättsstat finns tydliga gränser för vilka metoder polisen får använda och i vilka syften. Metodernas omfattning är kopplade till brottets allvar. Att sakna korrekta resedokument, exempelvis för att ens visum har gått ut eller för att man tagit sig ifrån diktatur och förtryck, är inte ett allvarligt brott. Det saknas brottsoffer och är snarare att jämföra med att gå mot röd gubbe, även om just detta ringa brott tenderar att uppröra en och annan invandringsmotståndare i betydligt högre grad.

Hur ska man då se på polismetoden att använda ytterst ringa förseelser som ursäkt för personkontroller som muddring och identitetskontroll? Den är stundtals effektiv, men kontroversiell även i sådana fall. I New York har våldsbrottslighet och stölder kunnat minskas dramatiskt genom att polisen övervakar särskilt brottsutsatta platser (hot-spots), ofta med smärre förseelser som marijuanainnehav eller cykel utan korrekt utrustning som förevändning för att söka efter vapen, stöldgods och liknande. På rätt plats är sådana åtgärder effektiva för att hindra grövre brott. Ändå är åtgärderna kontroversiella. Kriminologen Franklin Zimring som studerat den amerikanska brottsnedgången har skrivit i Neo och intervjuats om just exemplet New York.

– Vi vet att polisen använt detta [flitig visitering och arrest för mindre förseelser kopplade till brott som exempelvis skuggade bilrutor] vid sin bevakning av hot-spots, men inte om de har förklaringsvärde på egen hand. Och de har ett högt pris. Många fler än de skyldiga utsätts för visitering och misstanke, särskilt i vissa grannskap och i vissa etniska grupper. Oproportionerligt många i dessa grupper straffas också för mindre förseelser.
Är det värt priset?
– Om det verkligen visar sig vara nödvändigt för att få ner en våldsbrottslighet som också drabbar samma grupper. Men i dag vet vi inte och den okunskapen är svår att motivera.
Vad skulle du rekommendera?
– Jag skulle verkligen vilja se en mer städad bevakning av hot-spots prövad och utvärderad, där man övervakar platser utan de aggressiva, generella visiteringarna. Det kanske vore något för Sverige.

Metoderna som den svenska polisen använder sig av för att kunna öka antalet utvisningar ur landet är alltså med amerikanska mått mätt kontroversiella till och med som en effektiv metod att minska grova våldsbrott och stölder, betydligt allvarligare brott även enligt vårt svenska rättssystem. De borde alltså vara fullkomligt uteslutna för att uppdaga om personer som reser i kollektivtrafiken eller spelar fotboll på sin fritid har rätt papper. Brottet i fråga är inte så allvarligt, och platserna ifråga är sällan bemängda med ett högt antal våldsbrott.

Reva-metoderna blir förstås inte mer försvarbara när polisen uppmanar allmänheten, även barn, att anmäla sina vänner och grannar om de misstänker att dessa skulle vistas illegalt i landet. Här om inte förr borde varningsklockorna ringa om vilken typ av samhällen de här metoderna är hämtade från. Angiveri och poliskontroller i vardagen och på allmän plats är polisstatens, låt vara stundtals ”effektiva”, signum. De kan bara som kringgärdat undantag och som del i att bekämpa grova brott anses höra hemma i en rättsstat.

Andra skriver intressant om

Socialdemokraten som vill förbjuda liberalism

Mattias Svensson — Mon, 18 Feb 2013 06:45:42 +0000

Vi vill att symboler som bland annat beskrivs i motionen och som förknippas med narkotiska preparat eller som förespråkar en legalisering och/eller en liberalisering av narkotika likställs i lagen med vad som gäller för symboler kopplade till nazism och främlingsfientlighet.

Så pläderar de socialdemokratiska riksdagsledamöterna Christer Engelhardt och Lilian Virgin i en motion från 2003 för att kriminalisera försäljning och innehav av bland annat ”mobilskal, cigarettändare och smycken med motiv som föreställer till exempel cannabisplantor.” Ett förbud som alltså även ska utsträckas till spridandet av liberala åsikter om narkotikapolitiken (min kursivering ovan).

Christer Engelhardt är numera Socialdemokraternas talesperson i alkohol- och drogfrågor. Utöver åsiktsförbud för liberalisering vill han ha förbud mot gårdförsäljning och höjda skatter, men talar helst inte om det offentligt:

– Alkoholfrågan är svår och personlig för de flesta – man vill inte väcka en björn i onödan och ses som förbudsivrare.

God morgon!

Andra skriver intressant om

Kalle Anka-forskaren hittade på

Mattias Svensson — Wed, 13 Feb 2013 10:20:41 +0000

Serietidningshjältarna som påstods orsaka ”sadism, masochism, homosexualitet, frigiditet och sexuell hypokondri” samt göra ungdomar fascistoida. Psykiatern Fredric Werthams påstådda forskning har nu granskats och avslöjats. Bilden från Nils Bejerot Barn–serier–samhälle (1954), en bok dedicerad till Wertham.

De belägg som erfarenheten ger åt Bejerots uppfattning är även så uppenbara, att den andra sidans förnekande ter sig som tal mot bättre vetande, de obotfärdigas förhinder. Nils Bejerots iakttagelser och slutsatser stämmer även helt överens med de resultat, som den kanske främste auktoriteten på detta område, den amerikanske psykiatern Fredric Wertham, kommit fram till efter grundliga kliniska studier. Werthams stora anatemabok »Seduction of theInnocent» dominerar nu seriedebatten i Amerika.
Måtte alla de parter som vår svenske Wertham vädjar till – föräldrar, lärare, ideella organisationer – lystra till maningen: Slå ihjäl det sämsta vi hittills fått in i landet av detta elände och hindra det ännu Vidrigare, som tränger på västerifrån, att någonsin få fast fot i vårt land. Detta, åtminstone, kan och bör vi göra.
Gunnar Hirdman, ABF, i förordet till Nils Bejerot Barn – serier – samhälle, 1954

I USA uppstod på 1950-talet moralpanik kring serietidningar, särskilt efter psykologen Fredric Werthams debattbok Seduction of the innocent som 1954 hävdade att serietidningarna skulle göra ungdomar våldsbenägna, fascistoida och homosexuella. Mer än hundra olika lagar mot serietidningar initierades på statlig och lokal nivå. Kongressen anordnade hearingar. Branschen antog en sträng uppförandekod under trycket av hot om ytterligare lagstiftning och censur. Mer än 800 tecknare, publicister och redigerare blev av med sina jobb och kom i de flesta fall aldrig att publiceras igen, väl beskrivet i David Hajdus The ten cent plague (2008).

Serietidningsfrågan drevs rentav på internationell nivå. I Milano samlades 1952 delegater från 24 länder i FN-organet UNESCO:s regi för att dryfta hotet från serietidningarna. En internationell seriekommitté med sektioner i alla medlemsländer föreslogs. De skulle få regeringar att motarbeta alla ungdomspublikationer med ”skadlig inverkan på barnens uppfostran och utveckling” (Bejerot, sid 200).

Werthams bok möttes på sina håll av underdånig respekt. Den utsågs i USA till ”årets bok” av National Education Association och New York Times hyllade den som “a most commendable use of the professional mind in the service of the public”. I Sverige kom den, som framgår ovan, att influera svenska vänsterkretsar och framför allt ideologen bakom svensk narkotikapolitik, Nils Bejerot.

Nu har biblioteksforskaren Carol Tilley gått igenom Werthams forskningsmaterial, som blev tillgängligt 2010. Det visar sig att Werthams ”forskning” väsentligen var rent hittepå. Tilley visar att Wertham har förvrängt och fuskat med citat från barnen han intervjuat, och menar att boken i sig är ”horribelt skriven”, utan källhänvisningar eller litteraturlista. Trots att det alltså redan från början fanns goda skäl att ifrågasätta Fredric Wertham och hans varningsord om de trikåklädda hjältarnas förråande inverkan på ungdomar åberopades alltså både Wertham och hans verk som tunga referenser i många decennier därpå.

Serietidningspaniken nådde Sverige senare 1954 då Nils Bejerot, sedermera ideologen bakom Sveriges narkotikapolitik, gav ut boken Barn–Serier–Samhälle (på pdf här). Barn–Serier–Samhälle är dedicerad till Fredric Werthams och vilar tungt på de forskningsresultat han presenterade tidigare samma år. Enligt Bejerots bedömning är Wertham ”troligen … världens mest initierade expert i fråga om seriernas inverkan på barnen” och ” [s]åvitt man kan bedöma är Werthams undersökningar mycket vederhäftiga”. Wertham blir källan till påståenden som att serier orsakar ”sadism, masochism, homosexualitet, frigiditet och sexuell hypokondri” (s 167). Från Wertham fick Bejerot också tesen att superhjälteserier var ”fascistiska” och gav serieläsarna ”ett omedvetet förakt för demokratiska ideal och en obefintlig eller rudimentär social medvetenhet”. Bevisen?

[S]upermännen … är klädda i fantasiuniformer av stormtruppsmodell, försedda mest dödskallar och allehanda mystiska emblem och beteckningar. Primus motor, Stålmannen själv, ståtar med ett jättelikt S på sin vidunderliga bringa. [Fredric] Wertham anmärker att man får vara tacksam att där inte står SS. Stövlar ingår vanligen i denna mundering. (s 118)

Förebilden till Fantomens och andra hjältars maskering var enligt Bejerot ”inte svår att finna – den heter Ku Klux Klan” (s 118).

Bejerot brås på sin läromästare. Han radar upp kvasivetenskapliga studier och referenser tänkta att bevisa seriernas ”förråande” effekt. Detaljerade kvantifieringar av våld, även i serier som Kalle Anka, aggregerade till ”i runt tal 100 miljarder våldshandlingar … i en årsupplaga av alla seriemagasinen” (s 115). Ledarstick, insändare och SSU:s tidning Frihet citeras obekymrat som auktoritativa källor. Barn–serier–samhälle vilar också på många av moralpanikens vanligaste tankefigurer, som jag går igenom i ett kapitel i min bok Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Bejerot utgår exempelvis med självklarhet från att serietidningsförsäljningen beror på att hänsynslösa affärsintressen manipulerar barn utan egen vilja in på destruktiva vägar.

Vi har i det föregående berört de hänsynslösa förlagsintressen för vilka barnen endast utgör ett lukrativt exploateringsobjekt. För sådana förläggare skyms exploateringens alla sociala konsekvenser av vinstkalkylernas skygglappar. Det är uppenbart att en ändring måste komma till stånd beträffande denna ansvarslösa och asociala litteraturspridning; lika uppenbart torde det vara att man i det här sammanhanget gör klokast i att inte heller i fortsättningen kalkylera med några samvetsbetänkligheter hos de producenter som med undermåliga seriemagasin och liknande alster profiterar på barnens outvecklade smak och bristande omdöme. (s 206)

I första upplagans förord, skrivet av ABF:s Gunnar Hirdman (se citat ovan), hittar vi en annan vanlig tankefigur vid moralpaniker: antiamerikanismen. Hirdman hoppas med hänvisning till amerikanska serier att Bejerots bok ska kunna hindra ”det ännu Vidrigare, som tränger på västerifrån, att någonsin få fast fot i vårt land.” Då som nu tycks allt ont som folk vill ha, men som en självutnämnd kulturelit inte gillar, komma från Amerika.

Av särskilt intresse är förstås att Bejerot i princip använder samma tankefigurer kring seriernas ”narkotiska” inflytande som han sedermera skulle använda kring illegala droger. Bejerot menade att seriernas främsta lockelse är dess ”narkotikaelement”, eskapismen, och att serierna var beroendeskapande:

Parallellen narkotika – magasin är mera reell än man vid ett första påseende kanske är böjd att tillstå. Fråga är väl om inte serieraseriet hos många barn urartat till en last, till någonting som mycket väl skulle kunna betecknas som mental barnkammarnarkomani: Vanemässig konsumtion av ett ”nervretande” medel (med stor tillvänjningsrisk) som dövar och berusar för stunden men i det långa loppet förgiftar sinnet och förråar personligheten. (s 151)

Så beskrev Bejerot barnens läsande av Fantomen, Stålmannen och Kalle Anka. Likaså menade Bejerot att serieproblemet angår alla föräldrar genom en spridningseffekt som även påverkar barn som aldrig läst serier (s 154), en klar parallell till hans senare tankar om narkotikabruket som ”epidemiskt”.

Tro inte att seriemagasinen har en dålig inverkan endast på de barn som läser smörjan – inte ens de få ungar som aldrig läser några magasin kan undgå att indirekt påverkas av dem. Barn som hängivet umgås med seriefigurerna tar intryck av dem; seriefigurerna påverkar deras attityder och beteendemönster (”tuffhet”, hårdhet, nävpolitik osv.) och andra barn tar i sin tur intryck av kamraterna. Det är formliga kedjereaktioner som Stålmannen et consortes på detta sätt startat i barnens värld. Därför angår denna fråga alla föräldrar, utan undantag. (s 148)

Motstrategin var också densamma: att bekämpa narkotikan och serierna genom en slags enhetsfront som kräver allas inordning, där brukaren ses som en värre ”smittspridare” än missbrukaren och där alla åsikter i samhället måste vara homogena i sitt fördömande. ”Fronten mot Stålmannen och hans bröder är bred och mäktig” (s 203) menade Bejerot som förutspådde att ”En civiliserad framtid kommer att förfäras över seriemagasinens epok.”( s 146) Han hävdade sig ha stöd för sin seriekritik hos lärar- och föräldraföreningar, ungdoms-, kvinno-, nykterhets-, folkbildnings-, fack-, freds- och religiösa organisationer. Förmodligen var detta stöd lika inbillat som när Fredric Wertham talade om alla bibliotekarier som hört av sig till honom och varnat för serietidningsläsandet (generöst räknat kanske ett dussin totalt sett, enligt Carol Tilley). Frågan om restriktioner för och utredande av serierna väcktes i riksdagen bara av kommunisterna.

Det här kan tyckas vara väl många tecken att lägga på att Fredric Werthams studie av serietidningars effekter på barn, som ingen längre tar på allvar, nu visat sig vara ett rent falsarium. Jag kan ändå finna det värt att påminna om att studien låg bakom en moralpanik med i USA rätt kännbara effekter, och även i Sverige fick inflytande i decennier framöver. Den som under denna period hade velat utforma en serietidningspolitik baserad på ”forskning” – snarare än på exempelvis press- och yttrandefrihet, marknadsekonomi och liknande ”ideologiska teorier” – hade varit hänvisad till Wertham, Bejerot och liknande skojares analys och rekommendationer. Bejerot förespråkade förvisso inte regelrätt censur, men restriktioner som granskande råd och även statlig serieproduktion som motvikt till den privata, samt importhinder mot utländska (amerikanska) serier. 1981 gavs Barn-Serier-Samhälle ut i nyutgåva av Folket i bild/Kulturfront ”i förvissningen att boken ännu har mycket att tillföra dagens kulturkamp, samtidigt som det blir en hyllning till folkbildaren och den orädde debattören Nils Bejerot” som ordföranden Tom Carlsson skrev i förordet.

Andra skriver intressant om

Subventionerar vi exploatering och förtryck?

Mattias Svensson — Wed, 30 Jan 2013 19:41:47 +0000

Samtalet med filosofen Leif Wenar om den smutsiga handeln med naturresurser och hans kommande bok (jag har läst ett 300-sidigt utkast) i ämnet var en intellektuell ögonöppnare. All handel är definitivt inte god handel, och den allra värsta tycks inte sällan vara den handel som västvärldens stater gör allra mest för att underlätta.

Enligt dagens lagar kan diktaturer, krigsherrar och vemhelst som har tagit den fysiska makten över ett lands naturresurser sälja dem vidare till köpare i väst. Och det är våra lagar som legitimerar detta och som därmed belönar och berikar plundring och hänsynslöshet. Ett samtal om denna naturresursernas förbannelse och vad vi kan göra åt den finns i nya numret av Neo.

Det blev ett långt samtal (och svaret om bistånd har jag lovat att inte publicera) men en aspekt som fastnade men inte fick plats i artikeln handlade om exportkrediter. Exportkrediter ges av stater för att underlätta företagens export till länder där betalningsströmmarna inte är särskilt pålitliga. I praktiken betalar alltså svenska skattebetalare svenska företag för produkter som företagen levererar till andra länder. Länderna i tredje världen blir sedan skyldiga svenska staten pengar för produkterna som levererats.

Det rör sig om enorma summor. Wenar berättar att exportkrediter garanterar omkring 10 procent av all världshandel 2010, omkring 1,5 biljarder dollar (tio gånger biståndet). Nästan 80 procent av fattiga länders skuldbörda till andra länder bedöms härröra från exportkrediter. Det är svårt att riktigt veta eftersom verksamheten, trots att den bedrivs av demokratiska stater och finansieras med skattemedel är allt annat än transparent, trots att den är enorm. Etiken är milt uttryckt eftersatt:

– Den brittiska exportkreditmyndigheten fick kritik för att stödja projekt som använde sig av tvångsarbete och barnarbete. De förnekade inte detta utan meddelade bara att de saknade skyldigheter mot medborgare utanför Storbritannien. Inställningen är onekligen … talande, berättar Leif Wenar.

Även demokratin tycks satt på undantag:

– Australiens myndighet satsade en halv miljard på ett omstritt gasprojekt på Papua Nya Guinea. När NGO:er uppmärksammade det här vägrade regeringen att lämna ut några detaljer kring avtalen ens till parlamentet. Hela den här stora affären hanterades av handelsmyndigheten, parlamentet kunde inte ens diskutera saken.

Wenar sammanfattar:

– Krediter är förstås välkommet smörjmedel, men det finns problem med de statliga kreditmyndigheterna. De brukar inte ha någon tydlig policy rörande mänskliga rättigheter, inga mekanismer för att kunna hantera anklagelser om kränkningar och de utvärderar inte konsekvenserna deras projekt har för mänskliga rättigheter. Dessutom tenderar de att vara ogenomträngliga, projekten är hemliga av hänsyn till företagen de samarbetar med. Det är oroväckande. Särskilt som trenden är att OECD-länder i allt större utsträckning konkurrerar med varandra via exportkrediter, på bekostnad av transparens och striktare krav.

Det pågår alltså en kapprustning mellan industriländer om att via staten gynna storföretag genom en verksamhet där medborgare och parlament stundtals saknar insyn, där rimliga krav på respekt för ens grundläggande mänskliga rättigheter förbises och där de sköra länder dit man kränger sina produkter inte sällan hamnar med en ohanterlig skuldbörda.

I Sverige då? Regeringen har på senare år ökat anslagen till exportstöd och bland annat ökat låneramen med flera hundra miljarder kronor. Socialdemokraterna vill öka exportstödet ännu mer trots att det redan är på rekordnivå.

Andra skriver intressant om