Johan Ingerö - 25 juli, 2010

Vem blir först med en semesterpolitisk plattform?

Som miljöminister 2002 - 2006 gjorde Lena Sommestad inte något väsen av sig. Nu hörs hon desto mer, oftast i form av diverse debattartiklar. För ett halvår sedan skrev Sommestad i SvD att haveriet under klimatförhandlingarna i Köpenhamn var Sveriges fel, eftersom vi inte ställde upp på utvecklingsländernas linje (bland annat hissnande belopp i omställningsbidrag) och anklagade indirekt Sverige för kolonialism. I dag presenterar hon på DN Debatt ett rungande försvar för det relativa fattigdomsbegreppet. Alltså det som slår fast att fattigdom inte handlar om någon faktiskt brist, utan om huruvida någon känner sig fattig relativt grannarna.
"Den etablerade fattigdomsdefinitionen i EU säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Denna definition är nära knuten till samhällets inkomstfördelning. Om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen. I EU har detta sätt att se på fattigdom gällt sedan 1984. EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället."
Problemet är nu, enligt Sommestad, att alliansregeringen arbetar för att ersätta detta fattigdomsmått med ett som faktiskt mäter fattigdom. Det är en smula märkligt att Sommestad, som en av få politiker handplockade från den akademiska världen, tycks föredra subjektiva känslor framför empiri. Men just så ser fattigdomsdebatten ut på många håll i västvärlden. Först och främst har Sommestad naturligtvis rätt på ett plan, nämligen att normer för vad man förväntas ha råd med förändras över tid. När jag gick i grundskolan var mobiltelefonen en verklig statussymbol, ett redskap för smaklöst nyrika börsspekulanter. Ni som minns After Shave-filmen Hajen som visste för mycket vet vad jag talar om. I dag har varenda fattig förortsunge en mobil, som dessutom är betydligt bättre och har betydligt fler funktioner än de gamla yuppienallarna. Men den politiskt intressanta frågan är inte huruvida den tekniska utvecklingen går framåt, ekonomin växer och prisbilder förändras över tid. I stället måste vi ställa frågan: exakt hur mycket av detta kan vi kasta in i omfördelningscentrifugen? Jag vet inte exakt hur många svenskar som reser utomlands någon gång under året, men rimligen är siffran högre än någonsin förr. Jag har ännu inte hört några förslag om en semesterpolitisk plattform, men i takt med att ännu fler svenskar har råd att resa utomlands borde en sådan förr eller senare dyka upp. För fattigdom handlar ju inte längre om att man saknar mat, kläder eller tak över huvudet, utan om att man upplever att man inte har råd med allt som andra har. Kanske är detta morgondagens brännande välfärdsdebatt. Kanske kommer valåret 2022 års partiledardebatt att låta ungefär så här: Jytte Guteland (S): Vi vill ansluta alla företag i Sverige till ett antal semesterfonder, som ska användas för offentliga hållbara investeringar i semesteranläggningar på Gran Canaria och Teneriffa. Varje svenskt hushåll ska ha rätt till minst en veckas vistelse på någon av dessa anläggningar. Ett välfärdssamhälle får aldrig delas upp mellan dem som åker, och inte åker, utomlands när semester kommer. Johan Forsell (M): Jytte Guteland vill riskera svenska folkets skattepengar på äventyrliga anläggninsarbeten i delar av världen som redan översvämmas av hotell. Men vi tänker stå upp för vår konsekventa semesterlinje. Varje hushåll ska få en semesterpeng så att de själva kan välja resmål. Vissa föredrar faktiskt att åka till Thailand, Jytte. Jytte Guteland (S): Problemet med er så kallade semesterlinje är att den plöjer ner skattepengar i oseriösa hotell som saknar kollektivavtal. Men jag säger här och nu, med Olof Palmes ande i mitt blod, att svenska semesterpengar aldrig ska användas för att gynna oseriösa thailändska semesterföretag. Genom att själva driva anläggningar kan vi skapa arbeten här hemma, i form av ett AMS-kontrollerat feriearbetarsystem. [Vänder blicken mot kameran] En röst på Socialdemokraterna är en röst på en vecka på Kanarieöarna, där din egen sommarlovsjobbande son häller upp drinken. Det kallar jag all inclusive! Birgitta Ohlsson (FP): Som vanligt när den socialmoderata, semesterpolitiska järnaxeln styr så kommer individen i kläm. Varför talar ni om varje hushåll? Det verkligt liberala är att införa en individuell semesterersättning. Färsk genusvetenskaplig forskning visar att männen avgör valet av semesterort i åttio procent av alla fall. Men jag lovar att inte vila förrän varje sammanboende svensk par, oavsett sexuell läggning, firar semester på var sitt håll! Kom ihåg var ni läste det först...
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218