Vem blir först med en semesterpolitisk plattform?
Som miljöminister 2002 – 2006 gjorde Lena Sommestad inte något väsen av sig. Nu hörs hon desto mer, oftast i form av diverse debattartiklar. För ett halvår sedan skrev Sommestad i SvD att haveriet under klimatförhandlingarna i Köpenhamn var Sveriges fel, eftersom vi inte ställde upp på utvecklingsländernas linje (bland annat hissnande belopp i omställningsbidrag) och anklagade indirekt Sverige för kolonialism.
I dag presenterar hon på DN Debatt ett rungande försvar för det relativa fattigdomsbegreppet. Alltså det som slår fast att fattigdom inte handlar om någon faktiskt brist, utan om huruvida någon känner sig fattig relativt grannarna.
”Den etablerade fattigdomsdefinitionen i EU säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Denna definition är nära knuten till samhällets inkomstfördelning. Om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen. I EU har detta sätt att se på fattigdom gällt sedan 1984.
EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället.”
Problemet är nu, enligt Sommestad, att alliansregeringen arbetar för att ersätta detta fattigdomsmått med ett som faktiskt mäter fattigdom.
Det är en smula märkligt att Sommestad, som en av få politiker handplockade från den akademiska världen, tycks föredra subjektiva känslor framför empiri. Men just så ser fattigdomsdebatten ut på många håll i västvärlden.
Först och främst har Sommestad naturligtvis rätt på ett plan, nämligen att normer för vad man förväntas ha råd med förändras över tid. När jag gick i grundskolan var mobiltelefonen en verklig statussymbol, ett redskap för smaklöst nyrika börsspekulanter. Ni som minns After Shave-filmen Hajen som visste för mycket vet vad jag talar om.
I dag har varenda fattig förortsunge en mobil, som dessutom är betydligt bättre och har betydligt fler funktioner än de gamla yuppienallarna.
Men den politiskt intressanta frågan är inte huruvida den tekniska utvecklingen går framåt, ekonomin växer och prisbilder förändras över tid. I stället måste vi ställa frågan: exakt hur mycket av detta kan vi kasta in i omfördelningscentrifugen?
Jag vet inte exakt hur många svenskar som reser utomlands någon gång under året, men rimligen är siffran högre än någonsin förr. Jag har ännu inte hört några förslag om en semesterpolitisk plattform, men i takt med att ännu fler svenskar har råd att resa utomlands borde en sådan förr eller senare dyka upp.
För fattigdom handlar ju inte längre om att man saknar mat, kläder eller tak över huvudet, utan om att man upplever att man inte har råd med allt som andra har.
Kanske är detta morgondagens brännande välfärdsdebatt. Kanske kommer valåret 2022 års partiledardebatt att låta ungefär så här:
Jytte Guteland (S): Vi vill ansluta alla företag i Sverige till ett antal semesterfonder, som ska användas för offentliga hållbara investeringar i semesteranläggningar på Gran Canaria och Teneriffa. Varje svenskt hushåll ska ha rätt till minst en veckas vistelse på någon av dessa anläggningar. Ett välfärdssamhälle får aldrig delas upp mellan dem som åker, och inte åker, utomlands när semester kommer.
Johan Forsell (M): Jytte Guteland vill riskera svenska folkets skattepengar på äventyrliga anläggninsarbeten i delar av världen som redan översvämmas av hotell. Men vi tänker stå upp för vår konsekventa semesterlinje. Varje hushåll ska få en semesterpeng så att de själva kan välja resmål. Vissa föredrar faktiskt att åka till Thailand, Jytte.
Jytte Guteland (S): Problemet med er så kallade semesterlinje är att den plöjer ner skattepengar i oseriösa hotell som saknar kollektivavtal. Men jag säger här och nu, med Olof Palmes ande i mitt blod, att svenska semesterpengar aldrig ska användas för att gynna oseriösa thailändska semesterföretag. Genom att själva driva anläggningar kan vi skapa arbeten här hemma, i form av ett AMS-kontrollerat feriearbetarsystem. [Vänder blicken mot kameran] En röst på Socialdemokraterna är en röst på en vecka på Kanarieöarna, där din egen sommarlovsjobbande son häller upp drinken. Det kallar jag all inclusive!
Birgitta Ohlsson (FP): Som vanligt när den socialmoderata, semesterpolitiska järnaxeln styr så kommer individen i kläm. Varför talar ni om varje hushåll? Det verkligt liberala är att införa en individuell semesterersättning. Färsk genusvetenskaplig forskning visar att männen avgör valet av semesterort i åttio procent av alla fall. Men jag lovar att inte vila förrän varje sammanboende svensk par, oavsett sexuell läggning, firar semester på var sitt håll!
Kom ihåg var ni läste det först…
[…] fattigdom ställa till det rejält. Särskillt ett valår. Johan Ingerö har skrivit bra om det här och […]
Det finns ju vissa av oss som faktiskt inte vill ha semester alls. Jag tar gärna lite skattelättnader istället. Problemet är ju att svensken i regeln inte förstår att det är samma sak att få 10000kr i handen, som att få en resa värd 10000kr.
[…] Neo gör den sämsta spaningen genom att hävda att kamp mot relativ fattigdom kommer att leda fram till en politisk situation där debatten handlar om rätt till semester och en politisk semesterplattform. Det är nämligen just den typen av politik – om exakt vad som ska anses ingå i rimlig levnadsstandard – som vi slipper med det relativa fattigdomsmått som EU hittills har använt. Denna typen av diskussioner pågår redan idag ständigt ifråga om socialbidragsnormen – ska den innehålla SL-kort, rätt till mobil, TV, etc? […]
Du har uppenbarligen läskiga spåskills:
http://nyheter24.se/maktkamp24/436878-vansterledarens-basta-semestertips
Ingvar Persson på Aftonbladet skrev en ledare för ett par veckor sedan där han hävdade att ”sommaren var en klassfråga” (själv tror jag mer på att det handlar om att jorden rör sig runt solen) och där han ondgjorde sig över skillnader i typ av semester folk hade råd med. Den debatt du ser framför dig kommer alltså inte i valet 2022, utan senast i valet 2014, med en möjlighet till liknande diskussioner redan nu i höst…
Det skall förstås vara <60% av medianinkomsten. Men, det ändrar faktiskt inte slutsatsen att Danderyd har långt fler fattiga på kommunbasis än vad riket i stort har. 26.3% av Danderydsborna är fattiga, medan 21.6% av landets är det enligt den relativa fattigdomsdefinitionen.
Relativt vs. absolut fattigdomsmått är ganska komplext. Är fattigdom ett objektivt tillstånd eller ett subjektivt (dvs upplevt) tillstånd? Förespråkare av ett relativt fattigdomsmått anser att det upplevda tillståndet det relevanta måttet, eftersom mänskliga hierarkier och klassamhällen per definition är relativa placeringar. Där finns en poäng.
Men, det relativa måttet ger en del utfall som kanske inte känns helt rättvisande. Den kommun i Sverige med flest antal fattiga invånare (mätt utifrån <60% av medelinkomsten på kommunnivå) är Danderyd. Kommunen med objektivt sett minst antal fattiga är den kommun med subjektivt sett flest antal fattiga. Hmmm….
[…] och förfäras… för det inte helt osannolikt att vi kommer att hamna i detta läget om si-så-där 12 år: Vi vill ansluta alla företag i Sverige till ett antal semesterfonder, som […]
Hans, Camilla: Ett mått baserat på medianen tillåter självklart vissa extremvärden, men inte för många. Och det är då problematiken återigen uppstår. I Hans exempel ovan kan vi bara tillåta 4 miljoner att tjäna så mycket de vill. Efter det är det stopp. Om 5 miljoner människor får för sig att tjäna mycket pengar kommer den relativa fattigdomen som ett brev på posten och staten måste gå in och reglera.
Därför måste man hindra alla människor från att tjäna för mycket. Man kan inte låta de första miljonerna tjäna hur mycket de vill och sedan säga stopp. Hur skulle det se ut om staten tillät direktörer och tjänstemän att tjäna hur mycket de ville, medans sjuksköterskor och industriarbetare hade ett lönetak? Vill man utrota relativ fattigdom måste man införa generella lönetak. För alla. Allt annat öppnar upp för möjligheten att folk vill tjäna mycket pengar.
Johan, jag tycker bloggvärlden visar tendens att bli lika utslätad som mainstream media. Du är inte lika skärpt som vanligt och engagerar dig kanske lite för mycket åt olika håll och börjar tappa fokus. Inte som kritik menat, fast lite ändå. Uppskattar dina texter men de börjar bli lite platta. Skärp dig nu!
Fast eftersom det är fråga om medianinkomst så kan man faktiskt utrota den relativa fattigdomen, oavsett hur mycket de med högst inkomst tjänar. Det räcker ju med att minst den nedre hälften av inkomsttagarna har någorlunda likvärdig inkomst för att ingen ska behöva hamna under 60-procentsgränsen.
I princip håller jag dock med Jocke om att det är ett mycket missunnsamt sätt att se på människor.
Johan, man skall inte skriva sådant här för en dag kommer det att bli verklighet. En skribent i Svensk Linje skrev en gång ett dårförslag om föräldrarpenningen på skämt (tror jag det var). Sedan kom moderaterna några år senare med det förslag han kommit med.
Samtidigt var detta bland de mest träffande betraktelser jag läst om svensk politik.
Nej Jocke, inte behöver vi hindra rika människor från att tjäna pengar. Det är det som är finessen med att använda 60% av medianen som relativt fattighetsmått. Ett enkelt sätt att avskaffa den relativa fattigdomen är att se till så att de fattigaste 5 miljonerna av svenskarna tjänar exakt 10 kSEK per månad. Då blir medianinkomsten 10 kSEK/månad, oavsett hur många miljarder de övriga 4 miljonerna i landet kammar in. Och ingen kommer ligga under medianinkomsten!
Få mått är så bra uttänkta att de inte kan missbrukas. (Ibland misstänker jag att kulturskribenter får betalt enligt samma modell som i Alfapet…). Enklaste sättet att minska relativa fattigdomen lär vara att klämma åt medelklassen så att medianinkomsten sjunker, inte att förbättra för de fattiga.
Den debatt du beskriver för 2022 kommer aldrig att äga rum. Efter att (S) föll under 4% i valet 2018 kommer de inte att delta i partiledardebatten.
Kom ihåg var ni läste det först…
Det Sommestad och många andra anhängare av relativ fattigdom som jämförelsebegrepp undviker att svara på är följande: Hur skall vi hindra människor att tjäna för mycket pengar?
Visst är det lovvärt att vilja utrota fattigdomen i Sverige, men när man vill utrota den relativa fattigdomen innebär det, genom enkel logik, att man måste hindra människor att tjäna för mycket. Här räcker det dessutom inte med en hög skattesats i procent, utan den måste vara 100% när man når en viss summa. Annars innebär det att man tillåter alla medborgare att potentiellt ha en extremt hög inkomst och då kommer man inte att kunna göra något åt en relativ fattigdom.
Sommestad och hennes anhängare blir oss därför svaret skyldiga. Var går gränsen för hur mycket man skall kunna tjäna i Sverige? Var slår bromsen till? Kan man inte svara på detta kan man heller inte kämpa för att minska den relativa fattigdomen.
Sanslöst bra. Ten points!
Stora delar av den akademiska världen skyr också empiri, åtminstone om den kan förkasta de teorier de själva dyrkar. Det gäller ju särskilt de delar av den akademiska världen som påverkar politiker, tyvärr.
Hahaha! Riktigt bra och kusligt trovärdigt.
[…] Peter och Lotta och Ingerö och annarkia och ulrika och 100-anledningar och esbati och kulturbloggen och lena och sagor […]
Lysande! Jag tycker det är skrämmande att man redan försöker motivera omfördelningspolitik med inget annat än att folk blir avundsjuka på de som har mer, och därför mår dåligt. Dessa argument brukar följas tätt av hänvisningar till ”The Spirit Level” som anses bevisa att klyftor oavsett grundnivå leder till ohälsa, pest och världsundergång.
Är inte dessa människors avundsjuka deras eget problem, kan man då fråga sig.
Jag är rädd för att din titt i spåkulan kan bli verklighet.
Om (S) och (FP) får dessa individer till partiledare så är det väl bara att emigrera.
Johan Forsell hade jag ingen koll på trots mitt politiska intresse, men efter att ha tittat på wikipedia så är jag försiktigt optimistisk, hans respons på byggnads ”go home” skanderande åt de lettiska byggjobbarna gillar jag såklart.
Men han väger knappast upp de två andra socialist/feministerna…