Varför inte göra hela Sverige till en frizon?

Min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren handlar om Jobben. Inte de jobb som Reinfeldt och Sahlin bråkar om, utan tvärtom de jobb som ingen av dem har minsta lust att tala om:

"Testa att gå till närmaste valstuga, vilken som helst, och fråga den som står där hur många nettojobb som tillkommit i svensk privat sektor sedan femtiotalet. Forskningsinstitut Ratio menar att antalet är i princip noll. Det betyder att hela den jobbtillväxt som ägt rum under det senaste halvseklet har skett inom offentlig sektor. Sedan flera decennier är det inte längre särskilt lönsamt att anställa, forska eller utveckla i Sverige. Det är därför Astrazeneca bygger ut i Indien och drar ned här, för att ta bara ett exempel."

Detta är en svensk överlevnadsfråga i ordets rätta betydelse. Oändligt mycket viktigare än nivåerna i a-kassan eller något annat lika provinsiellt. För att klara av den krävs betydligt mycket mer än jobbskatteavdrag. Jag hade inte utrymme att utveckla tankegången i tidningen, men i någon mening hänger det ihop med alliansförslaget om att omvandla ett antal socioekonomiska problemområden till ekonomiska frizoner, exempelvis genom tidsbestämda undantag från beskattning och dylikt. Jag har förvisso aldrig sett en skattesänkning som är för stor för mig att svälja utan vatten, men snacket om frizoner skär ändå i mitt liberala hjärta. Jag delar kanske inte Mona Sahlins definition av rättvisa, vilken den nu är, men det betyder inte att jag saknar rättvisepatos. Den allra heligaste rättviseprincipen för mig är den om likabehandling. Staten ska, allt annat lika, inte göra skillnad mellan en lågpresterande, invandrad, enbent löntagare i betongförorten och en  storföretagande, ursvensk överklassherre med snirkligt efternamn på Strandvägen. Mot bakgrund av detta är jag exempelvis för platt skatt, och mot kvotering. Oavsett om den som tjänar på det tillhör någon grupp som det är officiellt synd om eller ej. Det handlar om den blinda rättvisan, och om staten som neutralt ramverk. Men det är inte min huvudinvändning här, ty vad den sorgliga utvecklingen i svensk privat sektor visar är ju att hela Sverige behöver bli en ekonomisk frizon. Det gäller inte bara de invandrartäta förorterna. Det gäller i minst lika hög grad de döende hålor i Norrlands inland till vilka ingen har en tanke på att invandra. Det gäller medelstora städer som fortfarande inte har funnit sin roll i den postindustriella ekonomin. Det gäller till och med i Stockholm, där en planekonomisk bostadsmarknad och eftersatt infrastruktur har blivit en ekonomisk hämsko. Jag vet att man måste vara pragmatisk, att allt inte kan göras på en gång. Men varför, snälla varför, kan inte någon enda politiker gå ut och säga att det vi gör nu avgör vilket utrymme vi har 2020, 2030 och 2040? Varför inte åtminstone inleda en rejäl översyn av våra skatter, regler och avgifter, och jämföra dem med hur det ser ut i de länder som vi kan räkna med konkurrens från? Det är några veckor till valet, och fortfarande handlar inte jobbfrågan om något väsentligt. Däremot har de rödgröna i dag lovat att återinföra kravet på jämställdhetsplaner inom företag. Alla företag. Även enmansföretag. Det känns ju himla tryggt.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218