Träff med handelsministern

”Det slutgiltiga målet för bistånd är att det ska fasas ut”, ”Väldigt många Afrikanska länder säger idag att ’vi vill inte ha bistånd, vi vill ha handel’”. Gårdagens bloggträff hos moderaterna med Ewa Björling var till viss del upplyftande. Här finns onekligen en minister med god insikt i att bistånd snarare ”drabbat” (hennes eget ord) än lyft mottagarländer, och likaså om att den bidragsfinansierade svenska biståndssektorn är en del av problemet genom sitt militanta handelsmotstånd.

Problemet är bara att Ewa Björling inte är biståndsminister. Hon är istället placerad på den hopplösa positionen att vara ”handelsminister”, utan ambitioner eller mandat att göra något åt alla de handelshinder som omger svenska och europeiska marknader. Istället går Björlings uppdrag till stor del ut på det merkantilistiska uppdraget att för skattebetalarnas pengar och krediter ordna kontrakt åt svenska företag (något som applåderades och uppmuntrades av en närvarande herre som jag förmodar representerade bidragsmottagarna).

Så värst mycket frihandel finns inte heller att hoppas på, även om Björling själv titulerar sig frihandelsministern. Sverige har inte ambitionen att driva liberaliseringar av exempelvis EU:s bisarra skyddstullsystem eller avskaffa jordbrukspolitiken (Vilket hade kunnat göras om det bara fanns en politisk vilja, särskilt med Sverige som ordförandeland i EU andra halvåret 2009) Det bästa vi kan hoppas på är en uppgörelse inom den stendöda Doharundan, och i brist på detta otaliga enskilda ”frihandelsavtal”, regeltunga och byråkratiska uppgörelser mellan EU och olika länder var för sig i vad Jagdish Bhagwati kallat en ”spaghettiskål”.

Björling anförde politikerargumentet att så ser ”verkligheten” ut. Men vad det snarare illustrerar är hur fjärmad från den verklighet där handelsutbyte skapar välstånd, möjligheter och kontakter över nationsgränser som den nuvarande överstatsdikterade handelspolitiken befinner sig.

Björling gav ett på många sätt sympatiskt och klarsynt intryck. En infallsvikel var att ta tillvara de invandrade från exempelvis Chile och Irak, som skulle kunna vara utmärkta ingångar till handel med dessa länder. Klokt tänkt. Men det säger något djupt tragiskt om både svensk politik och näringsliv att det är en minister och regeringen som väntas ta initiativ till, hålla i och delvis finansiera detta.