Toalettpolitik utan tyngd

Så här i valtider blir ledarsidorna lätt lite väl lojala, alternativt fientliga, i sina bedömningar och analyser. Det är nu inte så konstigt. Ledarskribenter är också människor, och rycks på samma sätt som partiarbetarna med i valstämningen. Just därför är det intressant att läsa Per Gudmundsons ledare i dagens SvD om socialdemokratin och dess utveckling. Den sätter nämligen fingret på något oerhört centralt i Sveriges politiska liv. Socialdemokratins kräftgång är en följd av...

..."Sveriges politiska normalisering efter excesserna på 1970- talet. Övertron på offentlig sektor gav plats för en djupare förståelse för marknadsekonomi och valfrihet, varmed socialdemokratin förlorade sin standardlösning. Sedan dess har partiet antingen släpats eller backat in i den nya tiden. Och ett parti som bara ses som motståndare till förändring – mot allt från kommersiell tv till huvudvärkstabletter i matbutiken – förlorar förtroendet."

Det leder i sin tur till intellektuell utarmning:

"Förvandlingen från en rörelse som kan ena halva befolkningen till nuvarande storlek har också blivit en negativ spiral. Socialdemokratin lockar inte längre de erfarna ekonomerna, de skarpa skriftställarna eller de vassa visionärerna."

Och därmed är vi framme vid dagens löjeväckande socialdemokrati, en rörelse som inte ens är bekväm i sig själv på första maj, som i bästa fall lever upp lite när det drar ihop sig till Pride och vars ledare klarar sig bättre på kändismingel än på presskonferenser. I det läget återstår inte så mycket mer än att göra utspel om könsneutrala toaletter. Samhället är ju färdigt i den bemärkelsen att allt som socialdemokratin kunde göra har gjorts, och allt som socialdemokratin inte kunde göra även fortsättningsvis är omöjligt. I stället har partiet under åttio- och nittiotalen genomfört eller tvingats acceptera huvuddelen av Moderaternas program från sjuttiotalet – sänkta marginalskatter, självständig riksbank, inflationsbekämpning framför full sysselsättning, EU-medlemskap, budgetregler, överskottsmål – vilket skapat en gigantisk klyfta mellan ledningen och de gräsrötter som förvirrat frågar sig varför partiet inte helt enkelt återställer Palmes sjuttiotal. Undra på att partiet är vilset, att Sahlin inte kan hävda sig i debatter eller ens i bokform och att partiet sätter nytt bottenrekord varje gång det vankas val. Tiden har rusat ifrån SAP. Socialdemokraterna har gjort sitt.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218