Mattias Svensson - 20 januari, 2009

Svar direkt

Sanna Rayman är snabb på tangentbordet och svarar tänkvärt härmitt inlägg om tanken att politiker måste ”göra något” och att vi andra ska ha överseende med att de inte kan behärska sig, även om det inte blir så bra.

Sanna beskriver en skiljelinje mellan de som har bråttom och inte:

”Det här är intressant eftersom den stora skiljelinjen mellan Annie Johansson och Mattias Svensson sannolikt inte ligger i synen på huruvida staten ska gripa in när branscher och företag går omkull. Jag tippar att de är ganska överens – egentligen. Skillnaden är i stället att Mattias Svensson har mer bråttom och sätter principerna främst. Är mer revolutionär, om man säger så.”

En intressant diskussion och säkert rätt så långt, men det var nu inte vad mitt inlägg handlar om. Vad jag tar upp är överseende med områden där regeringen griper in fast de inte borde och går åt fel håll (ofta med allt annat än små steg), som exempelvis att lägga miljarder på statliga bilverk. Sådana åtgärder är i sanning både ideologiska och revolutionära, dock inte särskilt liberala eller smarta, vilket jag försiktigtvis påpekat.

Och att en sådan politik är fel råder ingen diskussion om. Inte heller med Annie Johansson som är upphov till citatet, som hon menar var en förklaring av regeringens linje, inte den linje hon själv drev:

”Hela min ingång i seminariet var att politiken inte kan lösa kriser, och att det är marknadsekonomins essens med låg- och högkonjunktur, citatet var ett svar på varför regeringen agerat och då var det mitt svar.”

Jag, Sanna och Annie är alltså ense om vad som gäller i sak. Min enkla poäng är att vi därmed borde kunna enas om att regeringen agerar fel i att öppna industriakut och borde ha agerat annorlunda mot exempelvis Volvo och Saab och andra tiggare som flockar regeringskorridorerna. Men enligt tankefiguren att politiker ”måste” gripa in hade regeringen inget val. Jag menar att det är en felaktig föreställning. Det kan vara en förklaring, men ingen ursäkt. Särskilt inte som den enda praktiska åtgärd som dogmatiskt utesluts är den som ofta är rimligast, att staten förhåller sig neutral till enskilda branscher och företag.

Någon däremot?


Lämna en kommentar