Reinfeldt mot Sahlin i Aktuellt

Det bjöds på minidebatt i kvällens Aktuellt. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin möttes för första gången efter att de båda koalitionernas valmanifest presenterades. Det kastades naturligt nog en del siffror, kombinerat med retoriska finesser. Mona Sahlin fick in en bra träff med frågan "finns det tärande människor också?" apropå Reinfeldts uttalande om att de rödgröna vill höja skatten för "samhällsbärande" människor. Det där är ett rätt smart knep, om än djupt ohederligt. För sanningen är ju faktiskt att det, i snävt ekonomisk mening, finns å ena sidan människor som är en förlustaffär för samhället och å andra sidan människor som med sina skatter utgör en vinst. Visst är det så att huvuddelen av en vanlig löntagares skatteinbetalningar kommer tillbaka till den egna plånboken, inte minst via socialförsäkringssystemet. Men det finns likväl människor som fastnar i missbruk, kriminalitet eller svår sjukdom, och som därför får mer än de själva klarar av att bidra med. Om det inte vore på det viset så hade vi ju faktiskt inte behövt några offentliga välfärdssystem. Men att kommunicera detta är naturligtvis en politisk omöjlighet, i synnerhet utifrån känslomässiga begrepp som "tärande människor". Däremot sade Reinfeldt, apropå talet om "pensionärsskatten", att som pensionssystemet är konstruerat så blir pensionerna starkare ju fler som arbetar, och skattesänkningarna har enligt exempelvis Konjunkturinstitutet haft en positiv effekt på sysselsättningen. Just så är det, och av exakt samma skäl finns det en poäng i att sänka folks skatter. Vanliga löntagare har inte råd att lägga undan några jättesummor. Det mesta av våra inkomster går på ett eller annat sätt till konsumtion, och den konsumtionen skapar fler arbetstillfällen som i sin tur genererar ytterligare skatteintäkter. Annars hade man ju i ett slag kunnat fördubbla skatteintäkterna genom motsvarande höjning av skattetrycket. Det här är egentligen ekonomi på gymnasienivå, men har ändå haft otroligt svårt att få fäste i den svenska debatten. Många av våra politiker försöker, dessvärre med viss framgång, inbilla oss att utgifter och intäkter följer linjära mönster, och att nationalekonomi i själva verket inte är mer komplicerat än de fyra räknesätten. Det fördummar debatten intill det uthärdligas gräns. Och aldrig mer så än sedan Mona Sahlins tillträde som oppositionsledare. Riktigt eländigt blev det när Fredrik Reinfeldt varnade för den jobbförstörelse som ett slopat RUT-avdrag kommer att innebära. Sahlin verkade inte det minsta bekymrad, utan konstaterade lite slängigt att de som jobbar med att städa hem i stället kan ta värvning i den offentliga vården, och att jobben inom tjänstesektorn "kommer ändå". Men att privata jobb inte uppstår är ju, som jag skrev i Västerbottens-Kuriren igår, faktiskt ett stort problem som Sverige dessutom har dragits med länge. Det började redan under Tage Erlanders tid som statsminister, och har fortsatt under Olof Palme, Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Och att jobben inte har kommit beror inte på något annat än att det kostar skjortan att anställa i Sverige, jämfört med i länder som till råga på allt nu är på väg in i samma teknik- och utvecklingsintensiva sektorer som vi i vår oändliga självgodhet har betraktat som våra hävdvunna domäner. Och merparten av skjortan utgörs av skatter och avgifter. Det här påverkar hela jobbkedjan inom privat sektor, från direktören till personen som städar direktörens arbetsrum eller hem. Detta förblir valets undangömda jobbfråga, och inget av blocken har imponerat på den här punkten. Men genom att, sådär i förbifarten, konstatera att tjänstesektorn växer oavsett vad man gör med den har Sahlin diskvalificerat sig från både ekonomi- och jobbdebatten.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218