Redlös kritik får sakligt bemötande

Jag hälsade på Katerina Janouch som hastigast på Bokmässan, eller rättare sagt i baren på Park Avenue. Ingen av oss hade vad jag kunde bedöma spottat i glaset men ingen var heller annat än glad och trevlig, ungefär som man är när man dricker och pratar med andra intressanta vuxna människor. Ingen av oss, måhända någon enstaka av de andra i det illustra litterära sällskapet, var heller i närheten av den bild hon väljer att illustrera ett inlägg på Ameliabloggen där hon förärar mig ”gårdagens dumstrut” för min medverkan i TV 4:s Kvällsöppet:

Mattias Svensson slängde sig med så många klichéer, felaktigheter, egna "sanningar" och rena fantasier att det var fantastiskt. Att barn skulle tycka det var "mysigt" med packade vuxna? Nja du Mattias, vilka barn har du intervjuat för att få fram dessa insikter? Dina egna? Och vad är det som säger att dina barn vågar vara ärliga mot dig, om det nu är så att du lallar runt på fyllan hemma titt som tätt?

Det är alltid fascinerade när vuxna människor  anstränger sig för att vantolka vad andra säger. Tycker man som jag att glögg, julöl och snaps passar fint till julbordet – när man ändå äter så kopiösa mängder kan man ta en del utan att ens berusa sig – ja då heter det att man ”lallar runt på fyllan”. Och så kommer fantasier och grava anklagelser om saker Katerina Janouch definitivt inte har en aning om, nämligen hur jag är som pappa till mina älskade barn. Med förlov sagt är det rätt smaklöst.

Vad är det då som gör Katerina Janouch så arg att hon vräker ur sig påhitt och personangrepp?

Jag har aldrig hävdat mig tala för alla, men jag har bara trevliga och roliga minnen (några hysteriskt roliga) av mina föräldrars fester och alkoholkonsumtion. Tassade man ner efter läggdags en vardag sade de oftast ”gå och lägg dig”, men var det en helg efter några glas vin kunde man få titta på TV, mysa och smaka godis. Var det fest var det hög stämning för både barn och vuxna med lek och stim till sent. Jag vet att jag inte är ensam om sådana minnen, och att döma av även nykteristernas siffror är en obekymrad inställning hos barnen till föräldrarnas drickande det normala. Det speglar också samhällets dryckesmönster, där alkohol för de allra flesta är ett trevligt inslag till måltider, helger och fest. Så lever jag själv också, även om det knappast blir fester och socialt umgänge med vänner ofta nog.

Detta gäller såklart inte alla, och jag kan förstå hur svårt det kan vara för den som vuxit upp med motsatta erfarenheter av gräl, raglande, skrik, bråk eller rentav våld att ta till sig att det kan vara annorlunda. De har hört och sett igenom eufemismerna om att koppla av och ”ta ett glas”, och tror därför att alla ljuger när de säger så. Många föräldrar och närstående har all anledning att hålla sig nyktra i jul, inte tu tal om den saken. Men inte heller denna erfarenhet låter sig generaliseras till att gälla alla. Även om det är alltför vanligt, så hör en sådan uppväxt till undantagen.

Alkohol har kort och gott en uppsida och en nedsida, precis som vilken annan företeelse som helst i samhället. De flesta av oss känner båda, men många vill bara diskutera en i det offentliga. Jag har naturligtvis dåliga erfarenheter av alkohol (de flesta förhoppningsvis preskriberade), som dock inte involverat barn.

Det jag velat påpeka med min kritik mot helnykterhetskampanjen ”Vit jul” är i hur stor utsträckning denna kampanj riktar sig mot uppsidan: mot socialt drickande, skämt, kramar och närhet. Så blir det nämligen i händerna på fanatiker som menar att alkoholen är ett gift som alltid är fel och aldrig trevligt. Alltså skuldbeläggs föräldrar för att alls dricka i barns närhet, trots att inga seriösa studier påvisat någon fara av detta. Vaga mått som att i en internetenkät från en intresseorganisation någon gång ha ”känt obehag” görs auktoritativa. Men om barns obehag blir måttet på vad en vuxen får tillåta sig är nog dagisstressen på morgonen – för att inte tala om tanken på att föräldrarna har sex – betydligt värre. (När detta skrivs kommer en liten knappt fyraåring in och känner obehag... över drakar under sängen. Det går över efter en stund i pappas knä med napp och snuttefilt.)

De allra flesta barn känner som sagt inget obehag av vuxnas alkoholförtäring ens med en så vid och vag definition. Ändå är det sådana vuxna som ska fås att känna dåligt samvete (eller aggressivt anklagas för att ”lalla runt på fyllan hemma titt som tätt”) om de unnar sig några glas till helg och festliga tillfällen. Det tycker jag är klandervärt och skamligt av IOGT-NTO och dess nyttiga idioter. Både mot skötsamma föräldrar och mot de barn som skamlöst utnyttjas i en nolltoleranskampanj mot alla som dricker.

Inte för att det på något sätt ursäktar föräldrarnas supande och negligerande av sina barn, men även Folkhälsoinstitutet konstaterar faktiskt att inte ens allvarligt alkoholmissbruk behöver skada barnen när de växer upp: ”Resultaten talar för att allvariga alkoholproblem i familjen medför hälsorisker för barnen men att risken, alkoholproblem undantaget, inte behöver bestå i vuxen ålder.” Så ser fakta ut.

Jag bjuder gärna Katerina Janouch på mer faktaunderlag, med källor:

• Min kritik av kampanjen Vit jul Nykterister till storms mot alkohol, glädje och humor

• Förra årets kritik En god jul, inte en vit 
  

• En genomgång av hur myter skapas kring föräldrar och alkohol Att moralisera med en siffra

• Min kulturartikel Dricka i DDR-Sverige, om svensk alkoholpolitik.

Inslaget från gårdagens debatt i Kvällsöppet på TV 4 hittar ni här.

(Uppdatering: Medan jag varit hemma och nattat barn och filat på blogginlägg, annonserar Katerina Janouch med en Idol-bild på sin blogg att hon ägnar kvällen åt barhäng. Det är henne säkert väl förunt att få koppla av lite.)