Pinsamt ministersvar
Cecilia Malmström, folkpartiets EU-minister, kommenterar min Expressen-artikel
om EU, Vaclav Klaus och en liberal Europavision i en bloggpost. Eller, ja,
själva innehållet berörs egentligen inte. Folkpartisten Malmström kör istället
det trötta retoriska greppet att kleta ihop liberaler och kommunister (vi får
väl vara glada att hon lämnade Sverigedemokraterna utanför den här gången) för
att kritiken mot Lissabonfördraget och hur det drivits igenom på tvärs med
folkopinionen kommer från flera politiska läger.
Kritiken i sak berör inte Malmström alls. Inte hur Alliansen
passade att söka mandat för denna stora fråga i valet 2006, inte hur den
svenska folkopinionen negligerats, inte hur statschefer i andra länder pressats
att inte underkasta Lissabonfördraget folklig prövning, inte hu Irländarnas nej
negligerades, inte heller att det i stort sett identiska konstitutionsförslaget
förslaget röstades ner i Frankrike och Nederländerna. Hon försöker istället
låtsas som om 27 länder, där bara Irland vågat konsultera sitt folk, står mot
en ensam Vaclav Klaus. Så talar en propagandaminister.
Malmström har dock en fråga som förmodas vara retorisk:
Jag vill därför ställa den raka frågan: på vilket sätt är
Nicefördraget mer demokratiskt? Det ger mindre makt till det direktvalda
Europaparlamentet än Lissabonfördraget. Det ger sämre insyn och öppenhet när EU
tar beslut. Det ger de nationella parlamenten mindre möjligheter att säga stopp
när beslut tas i EU som hör hemma på nationell eller lokal nivå. Och det
innhåller inte den stadga för grundläggande rättigheter som ger alla
EU-medboragre en uppsättning garanterade rättigheter när EU fattar beslut.
Visst är Nice att föredra framför fler majoritetsbeslut på
fler områden för alla som inte tycker att EU har för svårt att spotta ur sig
lagar och regler som det är. Men att man är emot ett förslag om ökad
överstatlighet och ett förslag till ”rättighetsstadga” som inkluderar ”rätt”
till statlig arbetsförmedling, betald semester och en rad andra positiva
rättigheter som mer liknar en politisk önskelista än okränkbara rättigheter som
yttrandefrihet, innebär förvisso inte att man är för status quo. Vare sig åt
det ena eller andra hållet. Om jag var EU-federalist skulle jag vara vansinnig
på Lissabonfördraget eftersom dess ihåliga rättighetsstadga och ensidiga
utökande av överstatlig makt omöjliggör den maktdelning och respekt för
grundläggande rättigheter som en liberal federalism måste bygga på. Det är den
tanken mer än någon annan som omöjliggjorts med Lissabonfördraget. Likaså torde
även de som gillar innehållet i Lissabonfördraget kunna se att det knappast
etablerats med demokratiska metoder utifrån något folkligt mandat i
medlemsländerna.
Men EU-minister Malmström ser inga problem med att ha kört
över opinionen i sitt land utan mandat för frågan. Och med tanke på att hon
jublat över att EU-direktiven invaderat våra kylskåp
lär hon väl knappast hålla med om avslutningen i min artikel om att Europa kan
enas alldeles utmärkt genom öppenhet och handel, utan ytterligare överstat i
Bryssel. Pinsammast av allt är nog ändå att debattnivån hos en sittande
minister ligger på torgmötesnivån om att sammankoppla kritiska synpunkter på
något inom EU med kommunism.
