På spåret med Maria Wetterstrand

Jo, det är samma kofta som i Neo som hon har på bokomslaget. Den är från Anna Holtblad. Hon är förkyld men räknar med att det ska gå över om några dagar. Och hon har rekommenderat Mona Sahlin att varva ner med promenader, men det var Sahlin inte så pigg på. Jag är på release för Maria Wetterstrands nya bok Den gröna vågen – om mina gröna val och de goda exemplens makt som sker på en spårvagn mellan Sergels torg och Skansen, och ämnena ovan var ungefär vad som dryftades av de medföljande journalisterna. Inga höjdarämnen kan tyckas, med möjligt undantag för frågan ”Vad tycker du om luftskepp?” (Inte.) Men det kanske beror på att med allt mer sammanskrivna partikoalitioner är det svårt att få substantiella svar på särskilt mycket. Jag frågar Wetterstrand om de rödgröna diskuterat vilken betydelse valresultatet och den relativa fördelningen av röster kan få på antalet ministrar. Svaret blir att de inte har en färdig lösning för valresultatets genomslag, men att valresultatet såklart spelar roll. Men om de rödgröna inte vinner, kan Maria Wetterstrand i så fall tänka sig att som avgånget språkrör sitta hela mandatperioden som vanlig riksdagsledamot? Hon svarar att hon är så fokuserad på vinst att hon inte övervägt vad hon ska göra i så fall (yeah, right!). Allt är möjligt. eller, ja... Vi passerar Skansen och en annan journalist passar på att fråga när Wetterstrand var där senast och vilket som är hennes favoritdjur. (Jag kommer osökt att tänka på twitterryktet om att Neo under en intervju med Anders Borg frågat vilken frukt han skulle vilja vara om han fick välja.) Boken då? Maria Wetterstrand har iakttagit en ny grön våg som hon menar är betydligt mer mångfacetterad än den gamla, som handlade om att flytta ut från städerna och leva i självförsörjande kollektiv. Det kan säkert passa en del, men Wetterstrand vill nu beskriva vad som är möjligt att göra idag. En inte särskilt politisk bok, utan en bok med konkreta möjligheter som sammantaget sägs beskriva en trend, som hon presenterar det. Boken är att döma av en längre genombläddring befriande långt ifrån domedagsalarmismen och Per Gahrtons lokalförsörjningsvurm i Vad vill de gröna? Maria Wetterstrand tror att upplevelseturism och tekniknörderi är nödvändiga inslag i ett gott och grönt liv. Och det finns inte ett sätt att leva grönt, utan många. Boken beskriver ekobagare och småskaliga t-shirttillverkare, tekniken som används för videokonferenser och framväxten av miljöbilar och stadsplanering som ger ökat utrymme för cyklar och kollektivtrafik. Att berätta med konkreta exempel, förvisso till viss del hämtade ur hennes egen vardag, gör att Maria Wetterstrand kan visa sitt engagemang utan att behöva vara självutlämnande eller hamna i pinsamhetsfacket genom att skriva att hon ”brinner för” de här frågorna, eller som Fredrik Reinfeldt ideligen upprepa att hon minsann träffat människor. Det märks liksom ändå. Boken är förmodligen den överlägset intelligentaste i genren moderna svenska partiledarböcker och skulle hävda sig hyggligt även som produkt från en ambitiös tankesmedja. (Jag får också en väldigt söt dedikation med blomma och texten ”Valfrihet! Det finns aldrig bara en möjlig utvecklingsväg.”) Men när man efter ett tag bläddrar fram det femte eller sjätte exemplet på ekologisk mat eller att dela bil med andra blir det klart att även Maria Wetterstrands valfrihetsuniversum har sina tydliga begränsningar. När hon beskriver de goda alternativ man ska få välja så är de förvisso betydligt fler än under den första gröna vågen, men ändå betydligt färre än vi är vana att leva med. Ekologisk produktion är ju egentligen ingen garanti för vare sig miljövänlighet eller hälsosamhet, utan en restriktion för modern teknik. Hur är det med annan modern teknik? Jag frågar om stärkelsepotatisen Amflora som nyss tillåtits i Sverige – och som tack vare en genetisk modifiering tar bort den stärkelse som annars måste separeras industriellt med kemikalieutsläpp och energiåtgång som följd. Sådana innovationer har ingen större plats i Maria Wetterstrands valfrihetsutbud, så miljövänliga de är. Försiktigheten är plötsligt ett viktigare värde (en försiktighet som även gynnar de multinationella storföretag som har råd att processa och vänta så länge på godkända patent). Spårvägar beskrivs enligt samma mönster som fördelaktiga inte bara för att de är resurssnåla, utan för att ”inte minst signalerar ett spår att kollektivtrafiken är där för att stanna”. Kanske är lanseringens spårvagnsfärd talande för Maria Wetterstrands valfrihet. Flera nya stationer jämfört med tidigare kombinerat med den fräschör som ny teknik innebär. Men det är bara tillåtet att följa ett fastslaget spår. Avvikelser kräver planering och blir dyra och krångliga. Så tack för valfriheten, Maria Wetterstrand, och jag önskar uppriktigt lycka till med den kulturrevolution som Den nya gröna vågen innebär för den gröna rörelsen. Men, nej tack. Jag kommer att fortsätta att insistera på friheten att välja som en mänsklig rättighet, inte en rättighet för politiker att ge oss fler eller färre godkända val.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218