Om politikern själv får balansera

Socialliberalen Håkan Boström skriver i DN om debatten mellan liberalen Johan Norberg och den konservative Roland Poirier Martinsson på Timbro. Boströms tes om ”maktbalans” bekräftar att socialliberalismen är precis den grötmyndiga överhetsideologi jag skisserade på i artikeln ”Socialliberalen är ingen frihetsvän” för något år sedan.

”Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.

Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig.”

Den avgörande invändningen är att det enligt socialliberalen är makthavaren själv som ska stå för denna ”balans” mellan alla storheter och goda här i världen. Friheten är inte varje människas rätt, utan en nådegåva från överheten, att delas ut efter att socialliberalen räknat samman sin avancerade kalkyl. Det är en lika oändlig som godtycklig uppgift, som leder till en lika oändlig och godtycklig maktutövning mot vilken individen blir rättslös. Varje rätt bygger ju på någons (i praktiken makthavarens) kalkyl och sammanvägning. Erfarenhetsmässigt kan vi ju också konstatera att det sällan blir lagom frihet när politikern själv får balansera, just därför behövs grundlagar och institutionell maktdelning. Dessutom, på den politiska nivå med dess tvingande makt lika för alla som socialliberalen vill lyfta upp denna finkalibrerade kalkyl, så finns ingen lösning. Balansen mellan allt det viktiga, lockande och tvungna i livet är vare sig i en objektiv eller subjektiv mening lika för alla individer, varför en fyrkantig överhetskalkyl alltid kommer att passa somliga människor illa. Därför är det bättre om staten garanterar människor frihet att göra sin egen avvägning, ja även om det blir fel ibland och det ”inte löser alla världsproblem”.   Den enkla friheten Det är intressant att Boström i sin utgångspunkt att man inte kan ha frihet utan att den ”balanseras” känner sig som en själsfrände med konservativa. De senare gör egentligen samma godtyckliga avvägning av vad staten får göra, fast direkt med magen, utan pretensen att ha tagit omvägen via huvudet. I denna grundläggande fråga är det liberalerna mot resten. Friheten från våld och tvång är en väldigt enkel tanke, robust och välprövad. Enkelheten gör makten transparent och rättigheterna möjliga att hävda mot överheten, yttrandefrihet, äganderätt, associationsfrihet eller vad det nu kan gälla. Här bygger liberalismen på den ödmjuka tanken att vi blir klokare genom konkurrensens och meningsutbytets sociala sökprocess, än genom att votera och slå fast centralt och sedan tvinga alla andra. Att det finns problem gör inte politikens tvångsapparat till lösningen. Men frihetens enkelhet lämnar intellektuella med en oro eftersom den inte ger alla svaren (påpekat bland annat här och här). Så varnar också Boström för ”de enkla lösningarna” som frihetens största fiende. Eftersom jag läser om den kloke liberalen Frederic Bastiat för en artikel i kulturmagasinet Voltaire så kan jag konstatera att han drog ner byxorna på Håkan Boströms balansresonemang redan på 1840-talet:

”Highway robbery” the wise men said, ”is neither good nor bad in itself; that depends on circumstances. All that needs to be done is keep things evenly balanced and to pay us government officials well for this labor of balancing. Perhaps pillage has been allowed too much latitude; perhaps it has not been allowed enough. Let us see, let us examine, let us balance the account of each worker. To those who do not earn enough, we shall give a little more of the road to exploit. For those who earn too much, we shall reduce the hours, days or months during which they will be allowed to pillage.”

Those who spoke in this way acquired for themselves a great reputation for moderation, prudence and wisdom. They never failed to rise to the highest offices in the state.

As for those who said: “Let us eliminate every injustice, for there is no such things as a partial injustice; let us tolerate no robbery, for there is no such thing as half-robbery or a quarter robbery”, they were regarded as idle visionaries, tiresome dreamers who kept repeating the same thing over and over again. Besides, the people found their arguments too easy to understand. How can one believe that what is so simple can be true?”

Så enkelt är det.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218