Om det gick åt skogen med 100 miljarder dollar, varför inte tiodubbla summan?

Usually, the International Monetary Fund takes a low profile except when there are riots in the major cities of client countries, national currency crises, or when the IMF is asking for more money. Unfortunately, all three factors explain the currently high profile of the Fund.

Ian Vásquez kommentar om Internationella valutafonden, IMF, är inte dagsfärsk, som man skulle kunna tro, utan från en kongresshearing 1998. Men hans vittnesmål, liksom mycket av vad Cato skrev då (se policyhandboken (pdf) för en god sammanfattning) gäller i än högre grad idag när världens G20-länder beslutat att spendera 1100 miljarder dollar via IMF.

Det hade känts tryggare om inte denna organisation i femtio år misslyckats kapitalt med precis de uppdrag de nu fått pengar för. IMF:s agerande fram till och under Asienkrisen på 1990-talet har kartlagts av Cato Institute och det är precis samma sak som är på väg att hända igen.

IMF har gjort finanskriserna värre

IMF:s utlåning garanterade spekulanter och finansinstitutioner att de inte skulle behöva ta förluster, vilket förvärrade nationellt skapade kriser. Organisationen gick 1995 in med massiva bailouts i Mexico, vilket sände signalen till investerare att deras förluster på dåliga affärer skulle täckas och på ett år fördubblade inflödet till Östasiatiska investeringar.

Nu som då hävdas att IMF ska användas för att förutse kriser genom bättre ”övervakning”. Det uppdraget har IMF har sedan starten. Det har i stort sett alltid misslyckats. Ibland, som i just Asienkrisen, har man hållit varningarna internt för att inte skapa oro och få det ras i ekonomin som man försöker undvika. Redan då ställdes den befogade frågan vem IMF ska varna för en kommande nedgång, då allmänna varningar kan bli självuppfyllande. Dessutom har ju IMF som organisation ett byråkratiskt intresse av att låtsas som om deras åtgärder faktiskt stabiliserar. Inte minst därför fortsatte de att hävda att situationen var god i de asiatiska länderna ända fram till kraschen. Likaså kollapsade Argentinas ekonomi 2002 efter att ha understötts med 40 miljarder dollar i IMF bailouts och försäkringar om att ekonomin var sund. Att det byråkratiska intresset är starkt visas också av att IMF:s egentliga uppdrag, att stabilisera en regim med fasta växelkurser, egentligen tog slut redan på 1970-talet när det keynesianska Bretton Woods-systemet brakade ihop. Sedan dess har organisationen med framgång överlevt sig själv.

Jo, och när krisen är ett faktum går IMF in med nya lån, vilket i praktiken håller risktagande aktörer skadefria och försvårar anpassning till en sundare ekonomi. När IMF gick in i de Asiatiska länderna efter krisen på 90-talet, kunde ekonomen Jeffrey Sachs att konstatera att de 57 miljarder dollar man gick in med i Korea hjälpte ingen utom bankerna.

Det långsiktiga resultatet av IMF:s verksamhet är fler länder i lånefällan, förvärrad instabilitet på finansmarknaderna och ofta ett sämre reformtryck. Detta alltså när organisationen hade svindlande 100 miljarder dollar att krishantera för. Nu får de alltså tio gånger det beloppet bara för att fåfängt desperata ledare som Gordon Brown vill ge intryck av att ”göra något”. (Mekanismerna beskrivna i Neo 1 – 2009 Hausse för politiken) Vad är logiken i att ge en organisation som ständigt misslyckats med att stabilisera finansiella svängningar tio gånger större resurser för att göra samma sak igen? Och var det ingen av alla journalister som åtminstone kunde ställa frågan, eller någon kritisk fråga över huvud taget?

Förslagen handlar inte om ekonomi

Att G20-paketet inte handlar om ekonomi finns flera andra exempel på. Attackerna på skatteparadis till exempel, som inte har det minsta med krisen att göra. Tvärtom är skatteparadisens banker bättre reglerade, där hade de pyramidspel som uppdagats på amerikanska finansmarknader inte kunnat äga rum. Detta utöver att skatteparadisen skyddar allas våra tillgångar genom att hålla skattenivåerna nere i mer konfiskatoriska stater som Sverige, en sund del i skattekonkurrensen helt enkelt. Man ska också komma ihåg att banksekretessen, som Gordon Brown vill avskaffa, skyddar människor i länder utan rättssäkerhet och demokrati. Schweiz banksekretess härrör exempelvis i stor utsträckning från 1930-talet då förföljda judar kunde skydda sina tillgångar. Men för politiker som spenderar som galningar idag, medvetna om att de(ras efterträdare) kommer att behöva beskatta oss som galningar imorgon är lojaliteten till landets statskassa uppenbarligen större än lojaliteten till ekonomin. Även i kristider.

Och att man än idag, som i kommentarerna till G20-uppgörelsen, kan komma undan med att framstå som frihandelsvänlig genom till intet förpliktigande löften om återupptagna förhandlingar i WTO, en organisation som i väl över tio år misslyckats med att ro en handelsrunda i hamn är ett monument lika mycket över den devota inställning som råder i den journalistiska bevakningen som över politisk okunskap. I stort sett alla stora frihandelsreformer är unilaterala – Chile på 1970-talet, Nya Zeeland på 1980-talet eller Indien på 1990-talet till exempel. Vad som behövs idag mer än någonsin är frihandelsvänner i praktiken, inte i retoriken. Det handlar om att rensa på hemmaplan (i vårt fall på EU-nivå).

Bra av regeringen

Inte minst givet den opinionsmässiga storm som tycks göra även borgerliga ledarsidor till en okritisk hejaklack för överstaten är det imponerande att se hur regeringen agerar. Anders Borg har mer rätta varit kritisk mot underskottsracet i världen och tankarna att staten ska köpa lågt värderade tillgångar för dyra pengar och Fredrik Reinfeldts har en klar poäng i att svåra tider kräver än mer välövervägd utgiftsprövning, inte slappa ”stimulanser”. Som vi konstaterar i senaste Neo är denna linje en liberal islossning som både är ekonomiskt sund och har folkets stöd. Ingen ska inbilla mig att folkmajoriteten om de fick välja skulle sprätta iväg 1100 miljarder dollar av skattemedel till IMF för att hålla bland annat svenska banker med affärer i Baltikum skadeslösa.