Klimatsmart eller restriktionsivrande i Köpenhamn

Reasons vetenskapsreporter Ronald Bailey är som vanligt mycket läsvärd när han granskar klimatpolitiken
inför Köpenhamnsmötet i december. Copenhagen consensus under Björn Lomborg
(intervjuad i senaste Neo) har sammanställt och vägt olika klimatåtgärder och
dess effektivitet.

En bestämd slutsats är att planekonomi och ransoneringar är
en lika idiotisk politik på detta område som på något annat, och det inkluderar
avancerade planer på en låtsasmarknad för koldioxidutsläpp, sk cap and trade. Den optimala skatten ligger på några kronor per ton, och
ökande med tiden, medan de drakoniska restriktionsåtgärder som nu föreslås av
exempelvis Sverige och EU är omotiverat kostsamma och tillväxthämmande. I
framtiden kommer vi att vara både rikare och ha tillgång till bättre teknik, då
kan vi både minska koldioxidutsläppen till lägre kostnader och bättre hantera
effekterna av global uppvärmning. Jo, mycket talar för att det senare är en
klokare strategi än att försöka strypa koldioxidutsläppen nu.

Det är faktiskt så att västvärlden genom sitt läge och sin
flexibla produktionsapparat tjänar på den globala uppvärmingen

rich countries will likely adapt to negative consequences of
climate change while exploiting positive changes so successfully that warming
will have an overall positive effect resulting in an increase of 0.1 percent of
their gross domestic product (GDP) by 2100. On the other hand, climate related
losses will amount to 3 percent of GDP in less-developed countries in Africa
and Asia.

Detta är ingen hemlighet i Sverige. Vinsterna
för jord- och skogsbruk konstateras i en svensk utredning (SOU 2007:60) som är
tvungen att räkna kostnader för förtida dödsfall av värme, men ignorera att
långt fler lever längre på grund av minskad kyla, för att få pluskalkylen att
åtminstone skenbart gå jämnt upp.

Klimatproblematiken är alltså väsentligen den
gamla vanliga, hur kan väst hjälpa fattiga länder. De bör självklart
kompenseras om det är så att välståndsskapande i väst försämrar deras liv, men
med tanke på hur ineffektiv och skadlig idén om att skicka pengar till ofta korrupta
och förtryckande regimer visat sig genom bistånd lär det inte bli lätt. Att ösa
iväg samvetspengar i bistånd är ingen lösning.

Frågan är bara hur man får publicitets- och regleringsglada
”statsmän” att backa från de omedelbara svångremslösningar som skulle signalera
att de ”gör någonting”, även om det för nuvarande och kommande generationer gör
mer skada än nytta.