Johan Ingerö - 21 juli, 2010

Inge parra, fett magplask

Det finns ett rätt bra amerikanskt talessätt som lyder ”You can fool some of the people all the time, and you can fool all people some of the time. But you can’t fool all the people all the time.” Den läxan har Carlos Rojas, of Gringo fame, och Marlene Batist förhoppningsvis lärt sig nu.

Deras projekt, 100 lax, hade ett enda syfte. Att ”slå hål på myten om att det är så hårt att vara entreprenör”. Bevisföremål A i denna rättsprocess mot verkligheten skulle, enligt planen, vara de etthundra tusen kronor som paret skulle dra in i ren vinst på tre månader.

Jag har, lika lite som Sakine Madon i Expressen, inga invändningar mot ambitionen. Friskt vågat hälften vunnet är ingen dum attityd för den som har en idé och tror sig kunna tjäna pengar på den. Men snacket om att man bara, utan att ens ha en idé, kan snacka till sig hundra tusen var faktiskt bara pinsamt.

Låt vara att Rojas har lyckats med detta förr. När han tillsammans med några likasinnade sålde in sig i mediesvängen med tidningen Gringo betraktades han som oerhört nyskapande (vilket i princip innebar att han bytte ut ordet ”väldigt” mot ”fett” med jämna mellanrum) varpå delar av näringslivet valde att kasta pengar efter honom, dels för tidningen och dels för nöjet att lyssna till gringoiternas tal på bolagsstämmor och liknande.

Men som ovan citerade ordstäv slår fast: man kan i regel inte försörja sig livet igenom på en och samma ploj. Och att det är tufft att bygga ett nytt företag från grunden är, hur gärna Rojas än ville tro det, definitivt inte någon myt. Varenda småföretagare jag känner jobbar häcken av sig.

Sådana är nämligen egenföretagandets villkor. Ett ytterst litet fåtal av dem kommer att träffa en verklig guldåder. Men de flesta kommer att hanka sig fram på ungefär samma sätt som vanliga knegare, minus anställningstryggheten, och några av dem kommer att kraschlanda.

Rojas ochBatists projekt visade sig hamna i den sistnämnda kategorin, sedan den osynliga handen träffade dem i nacken. They fought the market, and the market won.


Lämna en kommentar


6 kommentarer

  1. Jacques Pot says: 29 juli, 2010 kl. 07:40

    Förstod aldrig vitsen med Gringo. Men sedan var jag ju som vit svensk man som avskyr det pretentiöst politiskt korrekta och därtill ej boende i Stockholm heller inte i målgruppen, antar jag. Angående 100 lax säger jag bara better luck next time, thank you for calling.

    Svara
  2. Fredrik says: 26 juli, 2010 kl. 19:43

    Tyvärr tror jag att artikeln har fel; Man kan livnära sig ganska väl hela livet inom Rojas sektor. Det finns ganska många som har en fet anställning hos Röda Korset, Rädda Barnen, SIDA, Amnesty och liknande, och dessutom knäcker extra som föreläsare. På den myndighet jag jobbar dyker de upp med jämna mellanrum och talar om mångfald, arbetsmiljö, etik, jämställdhet och sånt.

    Svara
  3. Attila says: 23 juli, 2010 kl. 19:50

    Entreprenörer är givetvis en slags drönare som lever på arbetarnas slit. Goda idéer behövs ej, företag och industrier fungerar av sig själv; att de existerar är en självklarhet. Och alla de skattemiljarder som näringslivet bidrar med är en given naturlag. Sen är det bara att fördela pengarna till de verkligt behövande. Har vi inte hört det här förr?

    Svara
  4. Mathias Sundin says: 22 juli, 2010 kl. 09:09

    ”Men snacket om att man bara, utan att ens ha en idé, kan snacka till sig hundra tusen var faktiskt bara pinsamt.

    Låt vara att Rojas har lyckats med detta förr. När han tillsammans med några likasinnade sålde in sig i mediesvängen med tidningen Gringo betraktades han som oerhört nyskapande (vilket i princip innebar att han bytte ut ordet “väldigt” mot “fett” med jämna mellanrum)”

    Hahaha!

    Svara
  5. Johan Ingerö says: 21 juli, 2010 kl. 23:16

    Visst är det så, men det intressanta är ju varför dessa myndigheter upplevde sig behöva köpa dessa annonser. Carlos Rojas hotade ju dem inte direkt med pistol.

    Och svaret är att gringoiterna lyckades med ett rätt snyggt bländverk, nämligen illusionen att man ”behövde” synas i Gringo därför att framtidens debatt fanns i den tidningen.

    Enkelt uttryckt: om man kan förmedla att man är nyskapande behöver man inte vara nyskapande. Samma mönster går igen nu, när alla politiker tror sig behöva blogga, twittra och statusuppdatera på Facebook för att vara med i matchen – även när de bara gör bort sig själva.

    Men man kan inte reproducera detta bländverk i all evighet. För eller senare kommer verkligheten ikapp, och då går det som för 100 lax.

    Svara
  6. Marre says: 21 juli, 2010 kl. 22:44

    Gringo var ju ett projekt som enbart överlevde genom myndigheters påtvingade köp av enorma annonser, ofta helsidesannonser. Skogsvårdsstyrelsen behöver ju verkligen köpa helsidesannonser i en bilaga som riktar sig till knappt läskunniga fjortisar i betongförorter…

    Svara