Hatets och illviljans kolportörer
En liten illustration: jag blir vittne till en lunch på en
ganska flott krog på Östermalm. Det ser ut precis som vanligt, och det är först
i krisens gråhet som man ser det, som i en filmscen. Litet för blänkande
slipsar, litet för breda Handelsleenden, klackring, aperitifer. Någonting i
tidsandan som inte riktigt nått fram hit. Och just i det ögonblicket drabbar
mig tanken: om folk bara visste. Så här går det ännu till. Samma människor som
skrapat av miljonerna, har de inte ens vett att vara modesta? Just då kände jag
att socialt hat är möjligt, och att det inte kan vara långt borta.
Allt som krävs för att DN Kulturs Sverker Sörlin
ska hata andra människor är alltså att
de unnar sig en god måltid, är glada och bär slips. Hur vet Sörlin att dessa
människor skinnat eller lurat andra? Det vet han inte. Men den som beställer
aperitif på lokal kan säkert inte vara utan skuld.
Detta brölande krav på
primitiv lynchjustis hade om möjligt kunnat förstås, om än inte
ursäktas, på en sämre krog klockan sent på natten. Till frukost på en sida som säger sig representera kultur är det bara makabert.
(Och i England varnas bankpersonal för att visa sig utomhus i
kostym under det pågående G20-mötet, för att undvika pöbelns våld.)
