Mattias Svensson - 21 augusti, 2009

”Göran Greider”

”Vem är egentligen Göran Greider? Är det månne en kollektiv pseudonym?” undrar Mats Gellerfeldt på SvD:s kultursida (20/8, ej på nätet). Så kommer ett exempel på klassisk Greidersk rundgång. När Greiders senaste bok recenseras i DN påpekas att ”Göran Greider är medarbetare i DN Kultur. Därför recenseras hans bok av Hanna Nordenhök som är litteraturkritiker på Aftonbladet och poet.” När samma bok recenseras på Aftonbladet påpekas att Göran Greider är medarbetare även där (ej i nätupplagan) så de har också lånat in en gästrecensent (dock ej från DN Kultur).

Den senare recensionen ger även vatten på den Gellerfeldska konspirationskvarnen med följande passage: ”Greiders dikt heter ’Liten sång om mig själv’ och detta ’jag’ som också är ett ’vi’ är förutsättningen för det Göran Greider kallat ’medborgarpoesi’.” Gellerfeldt är heller inte ensam om sin misstanke, redan den gamla bloggen Där är Greider (2004, visst känns det länge sedan?) försökte kartlägga Greiders flitiga förekomst i samhällsdebatten.

Denna Greiderska rundgång (eller ”medborgarpoesi”) har ett tydligare exempel, som vad jag vet bara påpekats av undertecknad, i samband med att journalisten Miki Agerberg 2007 skrev en naiv bok om fetmaepidemin. Jag citerar ur mitt blogginlägg från 2007:

I januari [2007] kom journalisten Miki Agerberg med sin bok ”Ormen i paradiset – om den globala fetmaepidemin”. En bok som bland annat i sitt slutkapitel pläderar för fettskatter och andra statliga ingrepp och regleringar. Inte så konstigt kanske eftersom Agerberg stödjer sig på personer som Folkhälsoinstitutets Liselotte Schäfer-Elinder och förre folkhälsoministern Morgan Johansson. Samt på en oberoende debattör: Göran Greider.

Samme Greider som sedan i Aftonbladet får i uppdrag att recensera boken. En recension där han självklart passar på att berömma Miki Agerberg för den politiska radikaliteten, att han ställer krav på statliga ingripanden i livsmedelssektorn och pläderar för fettskatt (dock utan att nämna att Agerberg i detta citerar Greider själv).

Så kan slutligen förlaget i sin marknadsföring av ”Ormen i paradiset” citera recensenten Göran Greiders positiva omdömen.

Det är på något sätt både lite gulligt och väldigt talande. Om det illustrerar Göran Greiders storhet eller kulturvärldens litenhet må vara osagt.

Den litterärt bevandrade får i fallet Göran Greider svårt att inte dra paralleller till romankaraktären Ellsworth M Toohey.

Fast så mycket kameraderi är det ändå inte. DN-recensenten från Aftonbladet finner en falnande rödfärg när hon jämför dagens ”slentrianmässiga efterryckningar” med den unge Greider. Aftonbladetrecensenten Jörgen Gassilewski får till en praktfull sågning av medieprodukten Greider:

Jaget som numera är ett vi har blivit ljudisolerat och självtillräckligt, det strömmar ut i litterärt erfarna, balanserade och lagom långa rader. Från talarstolar, i tv-monitorer, från predikstolar och ledar- och debattsidor. Från hagen, täppan, rabatten och klädaffären. Det är en massmedial röst som trots sin intimisering framstår som ganska tom och opersonlig.

Kollektivismens självpåtagna talesmän i ett nötskal.


Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218