Försvaret handlar om mer än pengar
Sara Norrevik besvarar här några punkter i Carl Bergqvists reflektion i nya Neo (Väckarklocka, Neo nr 3 2015) apropå Norreviks reportage (Hur tänkte vi? Neo nr 2 2015).
I en reflektion i Neo nr 3 2015 belyser Carl Bergqvist att försvaret är underfinansierat, så även med den nya försvarspropositionen. Detta har jag inget att invända emot. Att försvaret har en tillräcklig finansiering i tider av ökade spänningar i närområdet är helt nödvändigt. Så långt delar jag Bergqvist bild. Vad min artikel sökte belysa är att även med en högre finansiering – om så hade beslutats – kvarstår politiska skiljelinjer om försvarets inriktning. Frågor som idag delar försvarspolitiker rör bland annat synen på internationellt samarbete (Nato) och rekrytering till försvaret (värnplikt eller frivillig rekrytering).
Min artikel tog upp hur utformning och riktning av försvaret har hamnat i skymundan samt att det är ett problem att allmänheten inte har varit engagerad i försvarsfrågor. Försvaret är en angelägenhet för alla och borde inte begränsas till snäva kretsar – det berör fler än tekniska experter och försvarspolitiker.
Bergqvists replik handlar delvis om regeringens försvarsproposition som ska beslutas av riksdagen i juni i år. ”Av den ”önskelista” som försvarsberedningen presenterade förra våren, är stora delar fortfarande ofinansierade”, framhåller Bergqvist. Propositionen överlämnas av en socialdemokratisk försvarsminister, men Bergqvists främsta kritik handlar om att ”de allianspartier som förespråkar ett Nato-medlemskap” inte vill ge mer pengar till försvaret. Av de två partier som har tagit ställning för Natomedlemskap, Moderaterna och Folkpartiet, förespråkade båda högre försvarsanslag än regeringen inför propositionen. Moderaterna valde att stödja regeringens försvarsproposition efter kompromisser. Utan förhandlingarna hade regeringens förslag varit lägre.
Att försvarsanslagen inte uppnår två procent av BNP är riktigt. Tvåprocentmålet inom Nato är en målsättning som ger signalvärde men inte ett absolut krav. Hur det mäter faktiskt försvarsförmåga är omdebatterat.
Bergqvist efterlyser svar på frågan ”vilken aktör det är som ska komma Sverige till hjälp”, syftande på solidaritetsförklaringen, vilken både den nuvarande och den förra regeringen står bakom. Frågan är relevant och mitt svar är att Sverige ska fortsätta samarbeta med de länder som vi delar värderingar med och sikta mot att ingå i ett kollektivt försvar, det vill säga Nato. Under den förra mandatperioden saknades stöd i riksdagen för medlemskap eftersom endast två av åtta partier var positivt inställda till detta. Istället utvecklades under denna tid praktiska samarbeten med Natoländer vilket vi ser frukterna av i den senaste tidens övningar tillsammans med Natoländer i Sveriges närområde. Under samma tid har det folkliga stödet för Natomedlemskap ökat vilket borde få fler partier och försvarsdebattörer att fundera över Sveriges säkerhetspolitiska vägval.
Bergqvists problematiserar över att försvarspolitiker inte besöker fältövningar. Försvarspolitiker som jag lärt känna har satt stort värde i att besöka förband och samtala med soldater, sjömän och gruppbefäl, även utan överordnade för att få genuina synpunkter. Flera försvarspolitiker har även deltagit i fältövningar. Hur detta har ändrats vid tiden för den övning som Bergqvist deltog i får andra svara på.
Även om vi inte tycker om den förda försvarspolitiken så finns skäl till att behålla systemet med politiker som fattar övergripande beslut, istället för att frångå demokratiskt beslutsfattande. Hur strategin omsätts i operativ verksamhet tillhör Försvarsmakten. Vårt demokratiska styrelseskick fungerar fortfarande bättre än alternativen. Exempel på de senare finns runt om i världen, tyvärr inte långt från Sveriges närområde. Det påminner oss om varför Sverige behöver ett starkt försvar som samarbetar med andra demokratier.
Det är uppseendeväckande att en person som varit sakkunnig vid Försvarsdepartementet försvarar den låga satsningen på försvaret med att sambandet mellan ekonomiska satsningar och försvarsförmåga är omdebatterat. Ett liknande resonemang kring hjälp till tredje världen (dvs att storleken på hjälp till fattiga länder inte korrelerar till effekt) skulle ge upphov till ett ramaskri. Intellektuellt ohederligt, och tyvärr ganska typiskt för dagens moderater.
Jag tycker att Norreviks svar var oerhört svepande. Hon svarar ju faktiskt inte på tydliga frågor som togs upp av Bergkvist. Tex frågan ”vilken aktör det är som ska komma Sverige till hjälp” besvarar hon ju inte alls.
Jag kan bara tolka hennes svart som att hon helt enkelt inte har något tydligt svar.
Och frågan är ju inte precis oviktig………..
Norrevik kan möjligen anses vara vårdslös i sin hantering av fakta avseende 2 %-målet för medlemsstaternas försvarsanslag och de slutsatser hon drar utifrån detta.
För en korrekt uppfattning i frågan uppmanas läsarna att på Natos:s hemsida ta del av slutsatserna från toppmötet i Wales 2014 – de förmedlar en annan bild…
Det främsta problemet är väl snarare om valda politiker ställer strategiska uppgifter på försvaret, för att sedan bete sig som beg. bilförsäljare på marknad.
”Så det är priset? Men ge mig bästaste priset kompis”.
En statlig förvaltningschef ger uppdragsgivare en så god bedömning som möjligt av vad som krävs för att uppfylla ordern, där sedan dessa vägrar betala för den lagda beställningen.
”En sak vet jag som aldrig dör. Dom över död man” kvad den poetiska Eddan. Framtiden, hur den än kommer att se ut, kommer att hårt döma dem som smet undan sitt ansvar och bedrev statsmannaskap baserad på opinionsmässigt kvartalsredovisning.
Genom sin replik gör Sara Norrevik tydligt att hon saknar insikt om hur försvarsfrågan måste analyseras, en brist som hon delar med nästa alla svenska försvarspolitiker.
Utgångspunkten för analysen av försvarsfrågan måste vara försvaret av territoriet, inte frågan om Nato-medlemskap eller inte, eller värnplikt eller inte. Ur ett politiskt, röstmaximerande perspektiv är dessa sistnämnda och andra liknande frågor högst relevanta, men de har endast indirekt betydelse för försvaret av territoriet. Resonemanget i Bergqvist reflektion utgår helt och hållet från att territoriet ska försvaras. Han ställer högst rimliga frågor om hur vissa politiska ställningstaganden verkligen leder till att territoriet kan försvaras.
I sin replik gör Norrevik flera invändningar, som alla utgår från de politiska förutsättningarna i Sverige, vilket motiveras med att det är bättre än alternativen. Detta är en falsk motsättning. Det finns inget som hindrar svenska försvarspolitiken att resonera som Bergqvist och ha försvaret av territoriet som utgångspunkt. Politikernas ansvar gentemot sina väljare gör detta närmast till en skyldighet. Det är dags för Norrevik m fl att inse denna sin skyldighet.
Sara Norrevik missförstår. Nog har vi haft försvarspolitiker med på fältövningar, men mig veterligen har de lyst med sin frånvaro på operativa fältövningar där det spelas på försvar av riket. Det är väl roligare att synas i media åkandes Strf 90.
Sara Norrevik må anse att försvarsekonomi mätt i procent av BNP är ett ekivokt måttsätt, men inte ens en moderat kan förneka att 2 är dubbelt så mycket som 1.
Man kan inte med hedern i behåll argumentera för att en underfinansierade inrikting var rätt väg att gå i efterhand. Det vore att inte lära sig av vad man tidigare erfarit och det kan väl inte vara förenligt med god forskningssed?