För en femtiolapp kan regeringen spara 50 miljoner

Flera kartläggningar har visat att undervisning om alkohol, narkotika och tobak ökar elevernas kunskaper och riskmedvetande, men inte har någon styrkt förebyggande effekt när det gäller rökning berusningsdrickande eller andra riskbeteenden. Det man också vet är att preparatinriktad information och skrämselmetoder i värsta fall kan bidra till att förvärra problemen och till och med locka sårbara och osäkra ungdomar att testa.

Så låter det när Statens folkhälsoinstitut (Att göra det möjliga (2006), s 12.) själva fått utvärdera senaste års statliga informationsinsatser om alkohol och droger. Detta är generell och vida känd kunskap i folkhälsosammanhang. Redan på 1970-talet var det känt att försök att ge kunskap om droger och alkohol inte ändrade elevernas beteende, och efter 1980-talets försök med mer känslobaserad kommunikation är det känt även bland folkhälsoförespråkare att inte heller det fungerar. Sven Bremberg sammanfattar (i Narkotikaförebyggande arbete i skolan, Andreasson, Sven (red) Narkotikan i Sverige – Metoder för förebyggande verksamhet, Statens folkhälsoinstitut R 2008: 23, s 173) kunskapens roll:

Det finns föreställningar om att kunskap om skadeverkningar skulle vara en betydelsefull bestämningsfaktor för drogbruk. Vardaglig erfarenhet visar dock att det inte finns några enkla samband mellan kunskap och beteende. De flesta rökare är väl medvetna om den fara de utsätter sig för. Trots detta fortsätter de att röka. Ett annat exempel utgör narkomaner – det är en grupp med osedvanligt goda kunskaper om narkotika. Vetenskapligt har man heller inte kunna visa på några tydliga generella samband mellan kunskaper och beteenden.

Nackdelarna med statliga informationsinsatser är desto flera, även om de också ger skäl till varför politiker och byråkrater envisas med att fortsätta med dem (utöver den uppenbara att de får ha sina jobb kvar). På Nya Zeeland kunde man efter en kampanj för måttligt drickande konstatera att de personer som tagit del av kampanjen var mer positivt inställda till alkoholpolitiska åtgärder mot tillgänglighet, prissättning och reklam jämfört med de hushåll som inte exponerats för kampanjen. Med statliga ”informationskampanjer” ändras alltså människors politiska värderingar. Staten styr opinionen mot en positiv inställning till statliga förbud och förmynderi. När Sverige för några år sedan fick en nationell handlingsplan mot alkohol motiverades satsningen på föräldrastödjande åtgärder och skolinformation med precis detta. De beskrevs som: ”insatser som har en begränsad direkt effekt på alkoholvanorna även där vetenskaplig metodik utnyttjas. Däremot har även dessa program en viktig opinionsbildande effekt”. När regeringen nu vill spendera 50 miljoner kronor av skattemedel på ännu en informationskampanj för att möta ökad cannabisrökning bland ungdomar är det alltså på basis av den cyniska kalkylen att åtgärden förvisso är meningslös och kanske skadlig för ungdomar som tar droger, men sannolikt kommer att ge politiska poäng åt regeringen för deras hårdhänta nolltoleranslinje mot knarkare. Eller kan det vara så att inte ens regeringskansliet orkar läsa kunskapsunderlaget från Statens folkhälsoinstitut om hur informationsinsatser (inte) fungerar? Det kan man förstå. Numera finns dock en betydligt roligare och intelligentare text i ämnet. För bara runt en femtiolapp kan regeringskansliet spara 50 miljoner kronor. Och betydligt mer än så om de läser hela Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Ett tips i all välmening.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218