Johan Ingerö - 21 oktober, 2010

EU i våra sängar

Liksom vid tidigare tillfällen då jag skrivit om abortfrågan har den förra texten i ämnet orsakat viss debatt, en debatt som kompliceras av den inneboende motsättningen. Exempelvis ringde vänstertidningen ETC upp mig för en kommentar. I korthet lät samtalet ungefär så här:
ETC: Varför vill du inte driva på för att Sveriges abortlag drivs på EU-nivå? JI: För att jag vill ha den kvar. ETC: Men är det inte viktigt att alla kvinnor får den här rätten? JI: Visst, men det är inte ett alternativ. Överstatlig abortpolitik kommer, om den införs, att vara en kompromiss mellan länder som å ena sidan Sverige, men å andra sidan Polen. De kanske måste liberalisera något, men vår politik kommer samtidigt att skärpas. Jag är inte beredd att betala det priset.
Den här argumentationslinjen ger ständigt upphov till samma sorts förvirring. I Sverige anses det jättekonstigt att inte vilja lagstifta om allt man tycker. Det viktiga är att man tycker att "vi måste göra något" och att "vi kan inte vara tysta när..." oavsett vad detta leder till. Så resonerade exempelvis den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg när hon, givetvis oavsiktligt, utlöste den senaste abortcirkusen. Så resonerar även många svenskar nu, när EU-parlamentet har klubbat ett grottkonservativt direktiv om sex veckors obligatorisk barnledighet (för nyblivna mammor) och två veckors frivillig ledighet (för dito pappor). Socialdemokraterna har, detta till trots, röstat för direktivet, eftersom det totalt sett "stärker rätten till föräldraledighet inom EU", och finner det uppenbarligen mödan värt att offra Sveriges hittillsvarande linje om jämställdhet mellan könen. Det är ett pris som de uppenbarligen är beredda att betala, men jag är alltså inte det. Trots att jag tycker att det finns en poäng med föräldraledighet. Att exempelvis italienerna inte förökar sig snabbt nog för ekonomipolitikernas smak är inte svenska föräldrars problem, och absolut inget skäl att införa tillfälliga arbetsförbud för halva Europas befolkning. Och just därför finns det ingen anledning att fatta dessa beslut i Bryssel eller Strasbourg, långt från de medborgare som faktiskt berörs. Det kan vara något att tänka på nästa gång Carina Hägg vill leka abortmissionär, nästa gång Birgitta Ohlsson vill införa en "europeisk sexköpslag" eller nästa gång Åsa Regnér brännmärker någon politiker som inte vill springa hennes ogenomtänkta ärenden i Europas maktkorridorer. Den sorts processer som de här damerna vill dra igång kan nämligen ge upphov till helt andra beslut – beslut som faktiskt kan få betydligt värre följder än att Birgitta Ohlsson inte får sitta i regeringen.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218