Mattias Svensson - 20 november, 2008

Enighet ger styrka – men knappast god politik

När borgerligheten äntligen tycks ha fått luft under vingarna i opinionen är det kanske fel fråga att ställa, men jag gör det ändå. Är det verkligen så viktigt om partier är sams eller inte?
På ett sätt är det naturligtvis grundläggande. Partipolitik handlar i en demokrati om att kunna forma majoriteter för att få igenom beslut. Men innebär det verkligen att partipolitik måste reduceras till den mediala dokusåpa som de senaste veckorna trängt ut all annan politisk bevakning. Mona bildade en klubb ihop med Peter och Maria, som skulle vara ihop jättejättelänge, men då blev Lasse ledsen för att han inte fick vara med. Sen har de bråkat. I det blå laget skrattar de åt de röda, för där är alla sams. Ungefär så har det låtit. Vem tar vem, eller Hänt i veckan – fast med politiker.
Så vad är det de bråkar om i det röda laget? Att budgettaket inte får överskridas. En högst rimlig utgångspunkt med Sveriges skyhöga statsutgifter. Men när en enig riksdag precis fläskat ut kreditgarantier på 1500 miljarder och satt 15 miljarder i en fond för insolventa banker vid sidan om budgetramarna. Eller när både Alliansregeringen och socialdemokraterna nickar bifall  till förre socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrinks tanke på DN Debatt att tillföra gruppen pensionärer 200 miljarder vid sidan om eller utöver budgettaket (även om de inte sagt ja till det konkreta förslaget). Då går det dessvärre knappast att i sak framställa vänsterpartiet som unikt i budgetmässig ansvarslöshet.
Om alla är överens går det uppenbarligen att vara hur ovarsam som helst med andras pengar, utan att journalister ställer obekväma följdfrågor. Men om bara ett parti – ett uttalat socialistiskt parti som faktiskt har som ideologi och existensberättigande att vilja låta staten växa – vill vara ovarsamt, då är mediedramaturgin annorlunda. Då har avvikarna sin givna roll som bråkstakar.
De politiska journalisterna älskar att skriva om sådana här saker. När de skriver om sak kan de nämligen beskyllas för att ”ta ställning”, så mycket tryggare att spekulera i ljuset av vilka som är sams och inte, när de inte gräver fram en ”skandal” och kan få någon av avgå för att de varit på krogen eller betalat en barnflicka svart för tio år sedan eller något annat som görs viktigare än hur de sköter sitt jobb.
Är det någon som ens minns hur borgerligheten svetsades samman? Så sent som före sommaren piskades ledamöterna in i fållan för att rösta igenom massövervakning av befolkningen för en mängd mer eller mindre vaga och bisarra syften, FRA-lagen. Enighet ger måhända styrka, men det kan knappast sägas borga för en god politik.
Det verkar snarare som om politiker är beredda att både trampa längre in i vår privata sfär och gräva djupare i våra plånböcker, om det råder bred enighet. Så röstar riksdagen idag i stor enighet igenom Lissabonfördraget. På högst tvivelaktiga legala grunder, än skakigare demokratisk grund eftersom inget mandat söktes i valet 2006, och i sak en rejäl expansion av överstatlig makt, som om det inte kom tillräckligt med direktiv från Bryssel.
Dokusåpafieringen av partipolitiken och den politiska bevakningen kommer till priset av  bristande sakpolitisk granskning. Den blocköverskridande debatten tyck i brist på egentliga motsättningar hamna i löjligt käbbel, som att Mona Sahlin använt överordet ”satanisk”. Den skarpaste sakpolitiska kritik vi sett i veckan kom talande nog från Riksrevisionen, som påpekade att regeringens fiskesubventioner är skadlig och dåligt genomtänkt politik.
Kan man rösta på dem?


Lämna en kommentar