En kulturens tomteverkstad

Nog håller de arbetslinjen, alltid. Regeringen. Nu har vi fått ännu ett område som utretts och omorganiserats i grunden för att i slutändan bli av samma omfattning som förut. Allt för att ge intrycket av aktivitet och egen prägel på ett politikområde där alla partier egentligen är löjligt överens. Nu var det alltså kulturen, som i fortsättningen ska samordnas och utvärderas av tre stora, samordnade myndigheter, alltmedan en större andel bidragspengar ska gödslas regionalt. Det är i sig en (klassik folkpartistisk) övertro på samordningsvinster parat med en naivitet i ambitionen att säkra mångfald genom att monopolisera kassaflödet. Stina Oscarsson för Skuggutredningen har faktiskt en god poäng när hon skriver: "Vi har svårt att se att färre stora myndigheter kan ge ett mer spretigt, ett djärvare och mer vildvuxet kulturliv." Visst, kulturutredningen har gjort upp med idén från 1974 om att den statsunderstödda kulturen ska vara en motkraft till kommersialismen. Och en del formuleringar kan låta försåtligt nytänkande: jag ser att Sanna Rayman liksom jag själv noterade meningen: ”Det skede då man slentrianmässigt satte likhetstecken mellan ”samhället” och den offentliga sektorn har också passerat.” Men låt oss innan vi jublar över detta titta på den idé som ska träda i den tidigare kamporienterade statskulturens ställe:

En nationell kulturpolitik behöver … bygga på medverkan från ett stort antal intressenter där den offentliga sektorns aktörer visserligen är särskilt betydelsefulla, men långt i från kan agera ensamma. Staten är fortfarande den enskilt viktigaste parten för att skapa och få uppslutning kring en nationell kulturpolitik, men den roll som staten nu behöver ta för att utveckla politiken bör förändras. Statens roll ska vara tydlig, strategisk, drivande och samordnande med andra aktörer.  Syftet med den nya rollen bör i första hand vara att stimulera samhället i dess helhet att ta ansvar för kulturens gemenskaper, kommunikation och skapande förmågor. Samspelet mellan statens egna insatser och den offentliga sektorns i övrigt är särskilt betydelsefulla.

Retoriken kan låta inkluderande, men i praktiken är detta recept en våt dröm för kulturbyråkrater och kulturpolitiker. Statens och myndigheternas roll blir alltså att flyta ut över alla samhällssektorer, samtidigt som ansvaret för vad som i slutändan skapas blir lika utspritt och delat av alla ”samhällets” kockar (”intressenter”). Myndigheterna ska ”utvärdera kulturinstitutionernas och kulturmyndigheternas arbete med hälsofrågor“, de ska följa kulturens betydelse för integration, skola och miljöpolitik (!). Politiken ska präglas av ”utbyggda löpande kontakter mellan de politiska nivåerna” och ”ökad utvärdering och uppföljning av de politiska insatserna”. Det här kommer att bli ett enda långt kafferep, samlingar för framtagande av strategidokument, hearingar för synpunkter och utvärdering av desamma, endagskonferenser à 1395 (plus moms) för ”intressenter” som har det gemensamt att någon annan betalat biljetten och som utvärderar körsångens betydelse för hjärt- och kärlsjukdomar, kulturlandskapets ekonomiska värde, en strategi för utsmyckning av vindkraftverk eller där den ena regionaldelegationen av politiker, byråkrater och intressenter åker på studieresa för att se vad den andra ägnar sig åt. Sedan åker alla hem för att dokumentera och utvärdera. En kulturbyråkratins tomteverkstad. För en regering har detta arbetssätt uppenbara fördelar. Man håller alla beslutsfattare, byråkrater och intressenter på gott humör och rejält sysselsatta, därmed skapas också ständigt nya intryck av att man gör saker, och en mängd studier och utvärderingar som bekräftar värdet av detta. Den digra mängden material som produceras, de många nivåerna och det breda intressentinkluderande beslutsfattandet kommer att göra det närmast omöjligt för utomstående att få insyn och utkräva ansvar. Samtidigt kostar det inte särskilt mycket pengar att hålla en byråkrati rullande, jämfört med att faktiskt göra något för den bredare allmänheten. Även med övernattning, hotell, projektanställningar och konsultarvoden talar vi några tiotals miljoner per projekt istället för hundratals miljoner eller miljarder som faktisk verksamhet tenderar att kosta. En överstrategisk regering har ”hanterat” ännu ett politikområde.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218