Det vackra provocerar

Johan Wennström skriver pricksäkert i SvD om (den bidragsfinansierade) kultursfärens förakt för vanligt folk. En monolog som tydligen spelar på borgerlighetens och liberalers påstådda nationalism och motvilja mot homosexuella och kvinnor går under namnet på vår tidskrift ”Neo – det liberala samhällsmagasinet”. En uppenbar förvanskning av det politiska engagemang som driver Neoredaktionen, liksom tidningens innehåll. Om homosexuellas rätt skrev jag exempelvis motioner och artiklar om redan i början av 1990-talet, när förslag om likabehandling vid adoption och äktenskap knappt ens väckte bestörtning, mest löje. Och jag är den enda icke-feministen på redaktionen.

"Alla som är kulturintresserade känner till Neo" sade regissören Jörgen Dahlkvist till Neos Anna-Karin Nyman (Neo 2/2009) när pjäsen gick i vintras. Det var tydligen lite si och så med den saken. Men vad spelar sanningen för roll. Om gamla kulturskägg som Nils Schwartz kan få sina fördomar om liberaler bekräftade kommer de välvilliga recensionerna som ett brev på posten, och någon annan målgrupp behöver inte en skattefinansierad kulturinstitution bekymra sig om.

Det har på sina håll efter Göran Hägglunds utspel efterlysts konkreta exempel på kultursfärens förakt för ”verklighetens folk”, som om de skulle saknas. När jag för två år sedan reflekterade kring Ayn Rands betydelse för kulturdebatten, några av de roligaste passagerna i hennes böcker fångar just dialogerna på den tjattrande klassens cocktailpartyn, nämnde jag exempelvis Lars Norén:

[T]a Rands avklädning av kultureliten i sina pricksäkra observationer av deras syn på människan och det viktiga i livet. För någon vecka sedan kom pjäsen ”M som i människa”. Vem var den utvalda representanten för arten människa? Mördaren och kvinnoantastaren Mijailo Mijailovic, vars vidrigheter naturligtvis skylls på ”samhället”. (Nej, en kallblodig mördare representerar inte människan eller mänskligheten och nej, fanskapet var inget offer).

Lars Noréns senaste pjäs Fördold framställer det som att ett vanligt medelklasskvarter är fullt av pedofiler, vardagsbrottslingar och kräk levandes tomma, glädjelösa liv. Vilken härlig tillit till sina medmänniskor han måste ha, Lasse.

Inte undra på att denna kulturelit avskyr Ayn Rand som pesten. Rand, som lyfter fram och dramatiserar mänsklighetens bästa sidor och det extatiska äventyr som är livet, skylls för att vara kall och antihumanistisk av samma människor som i Lars Norén finner ”tröstande bekräftelse” och en ”påminnelse om människan bakom bruset”. Det säger mer om dem än om Rand.

Neo och Rand har utöver liberalismen även optimismen och ett ogenerat hyllande av det estetiskt tilltalande gemensamt. Just det senare tenderar att provocera kultursidesmänniskorna långt mer än frihetliga politiska ståndpunkter. Avskyn för det vanliga bleknar också i jämförelse med varje referens till det vackra. Därför är det ingen slump, snarare rätt smickrande, att det just är Neo som plockas fram för smutskastning av en fri teatergrupp i Skåne. Eller att en annan grupp planerar att göra en pjäsen Ayn till Malmö stadsteater hösten 2010, om Ayn Rand.

Av filmklippet att döma är monologen på Malmö stadsteater en ogenerad ripoff på Stefan Sauk. På youtube finns originalet, alldeles gratis och komplett med det svårt pretentiösa greppet att prata finlandssvenska när det är "allvar":