Mattias Svensson - 3 september, 2010

Den goda smakens despoti

Före sommaren skrev Per Svensson ihop med Jasenko Selimovic två texter i en rapport åt Bertil Ohlininstitutet. Särskilt Per Svenssons text Bildningsidealet – Om hur och varför kulturen gör dig till en friare människa är läsvärd. Han är en god stilist och berättare som vet att krydda med intressanta människoöden och andra anekdoter.

Dessvärre är även logiken poetens.

Per Svensson pläderar för den kulturella skråmodell, där ett fåtal expertutvalda konstnärer ska överhöljas av statliga bidrag, som jag kritiserat tidigare här och i Aftonbladet. Både på grund av Svenssons ideologiska ambitioner och för hans formuleringskost – som blir väldigt underhållande när det barkar iväg åt galet håll – finns anledning att titta närmare på ett par resonemang.

Per Svenssons ogenerat folkpartistiska syn på vanligt folk blir tydlig när han ställer människors egna val mot möjligheten till folkuppfostran via statlig kulturpolitik: ”[V]ad pengarna till biblioteken, muséerna och orkestrarna säger är: All kultur är inte lösgodis.” Det senare är vad han förmodar att vi eländiga dödliga som inte begåvats med folkpartistens eleganta smak i så fall skulle föredra. Därför alltså kulturpolitik, som ”bekräftar att konst är bättre än skräp, god konst värdefullare än dålig, klassiska mästerverk viktigare att värna än normalbra samtidsprodukter.”

Det finns två avgörande invändningar mot detta resonemang. Den första är: Hur ska staten sköta detta? De demokratiskt valda politikerna är inte valda för sin andliga och kulturella förfining, inget tyder på att majoriteten av dem har vare sig kompetensen eller intresset. Och att delegera uppgiften till expertis skapar kotterier och mygel, som alltid i en korporativ förvaltning. Sture Johannesson beskriver väl denna den svenska kulturpolitikens korporativa modells bakgrund, funktion och ideologiska rötter i helt andra ideologier än den liberala.

Det är en sämre lösning är marknadens konkurrens och sökprocess, om än bekvämare för det antal insiders som får makt och försörjning av staten. Men det är den modell som de politiska partierna förespråkar om än i olika varianter och med lite olika prioriteringar. Alliansens förslag till ny kulturmodell stryker framför allt kulturbyråkratin medhårs i sitt fokus på myndighetskompetens, politisk decentralisering och ständigt utvärderande och mätande av effekter (exempelvis kulturens effekt på folkhälsan).

Denna invändning blir desto allvarligare som hela Svenssons resonemang bygger på att statens kompetens och politikens funktion är att välja ut den allra bästa kulturen. Varför Svensson tror att ett våldsmonopol skulle kunna besitta denna kompetens är en gåta. ”[S]taten är nu en gång ett odjur utan moral och utan sinne för lyrik” som Vilhelm Moberg formulerade saken.

Den andra invändningen är: Varför skulle människor ta statens kvalitetsomdömen till sig? Tvärtom minns jag dysterheten som lägrades i det gamla DDR-Sverige med två tv-kanaler när fredagsfilmen familjen skulle samlas kring var ”ett italienskt mästerverk” om någon getherde bland bergen. Finsmakaren på kulturredaktionen kunde säkert se en mästerlig allegori över livets mening när geten återkommande bajsar i mjölken, och glatt utdela fem getingar i betyg. För vår familj var samma betyg bara ett besked om en tv-kväll i dysterhetens tecken.

Statstelevisionens förmätna och tondöva försök att tvångsmata menigheten med kvalitativ finkultur kom att utrusta många med välutvecklade försvarsmekanismer mot allt i den vägen. Överdoseringen blev ett effektivt vaccin mot såväl proggig kommunism i politiken som expertisens upphöjda smak på kulturens område. Måhända orättvist, men icke desto mindre talande för hur fåfäng förhoppningen är om att politik och tvång är effektiva medel för att förfina oss enkla själar.

Inte liberalt att göra moral till lag

Per Svenssons resonemang faller nu inte bara på omöjligheten i att använda staten för att uppfostra folket, utan också på det bisarra påståendet att det skulle ligga något liberalt i detta. ”Liberalismen är varken anarkistisk eller värdeneutral” skriver Svensson. Det må så vara. Men den fundamentala liberala insikten är att relationen mellan moral och politik är indirekt. Det är inte genom morallagar som man får folket att bli moraliskt. Den som skulle upphöja en aldrig så god och tolerant moral till lag skulle i samma ögonblick bli en tyrann över andras leverne och val. Människor är och måste få vara olika och blomstra på de tusentals olika sätt som det är möjligt, utan att några trampar ner andras ambitioner via statens tvångsapparat. Och lika lite som det är statens uppgift att lagstifta om god moral så ska staten lagstifta om god kultur.

”Också inom konsten finns det junk food, vällagad husmanskost och gourmetkök” skriver Svensson i en klargörande metafor. Per Svensson begår nämligen samma felslut på matens område när han i en valkampanj åt LRF (som jag kritiserar i ledaren i nya numret av Neo) beskriver den i hans tycke högkvalitativa mat som även den ska gynnas av politiken.

Här blir skillnaden klar. Jag tvivlar inte på att det går att konstatera kvalitet och värdehierarkier i kulturens värld. Lika lite som jag tvivlar på att Ängavallen, som Svensson lyfter fram som närproducerande föredöme, erbjuder något extra i matväg. Fattas bara annat när deras ekologiska Hälsogris med sommarens ekologiska primörer, nypotatis och rödvinssås kostar 345 kr, till vilket rekommenderas 2007 Château de Combebelle Domaine de Combebelle Saint Chinian för 125 kronor per glas eller 428 kronor per flaska. Kvalitet kostar. Jag betvivlar inte heller att kostnaden är väl värd för läckergommen som antingen är tillräckligt välbärgad eller tillräckligt intresserad för att prioritera dylika kulinariska upplevelser.

Men det följer inte att alla de som, ofta av ekonomiska skäl, livnär sig på köttbullar och makaroner ska avstå några skärv till gourmetens kulinariska njutning på Ängagården (Än mindre att folk ska tvingas äta dyr ekologisk mat eller avstå helt som Svensson pläderar för) Lika lite att den allmänhet som uppskattar de enkla riffen i en hårdrockslåt eller en dansbandsrefräng ska tvingas betala för andras filharmoniska kultureskapader. Ändå är det så subventionsströmmarna går, 170 miljoner kronor årligen anslår regeringen av skattemedel till marknadsföring av Ängagården och liknande lyxrestauranger i glesbygd.

Den goda smak som krävs för att avnjuta det kvalitativa är inte gratis och inte alla förunnad. De flesta av oss kan inte fälla goda omdömen om den ryska litteraturens kvalitet jämfört med den franska av det enkla skälet att vi inte läst tillräckligt av någondera. Precis som de specifika nyanserna i ett finare vin skulle gå de flesta av oss förbi, och i vissa fall vara direkt ovälkomna i en ovan gom. Att utveckla en god smak kräver för det mesta både kostsam och tidskrävande konsumtion. Varför denna exklusiva konsumtion på just kulturens område ska ske på andras bekostnad eller varför det omvänt ska ses som ett självändamål att med sin kulturproduktion tilltala just denna publiks smaklökar följer inte av en aldrig så initierad kvalitetsstämpel. Det är en Marie Antoinettesk uppfattning som har föga med liberalism att göra.

Per Svensson och Jasenko Selimovic skissar kort sagt på ett slags den goda smakens despoti, en tanke som är särskilt motbjudande när den presenteras av personer som med självklarhet ser sig ämnade att äntra tronen.


Lämna en kommentar


6 kommentarer

  1. Med kulturen som varumärke | OMline magasin says: 7 februari, 2011 kl. 13:40

    […] syn på kulturen och politiken. En kulturens tomteverkstad – kritik av kulturutredningen. Den goda smakens despoti – kritik av Per Svenssons rapport åt Bertil Ohlininstitutet, Bildningsidealet – Om hur och […]

    Svara
  2. Patrik says: 7 september, 2010 kl. 12:50

    asdf, vad som hände med närradion var två saker:
    1) Staten tog betalt för luften (frekvenserna) vilket försvårade för mindre mer nischade program
    2) Tekniken utvecklades så att amatörer nu kan spela in podcasts och sprida sitt budskap till en publik om inte måste bo i närområdet.

    Jag känner gemenskap med en person som delar mina intressen och värderingar, men som bor någon annanstans. Större än någon i grannskapet som ägnar sitt liv åt sådant som jag är ointresserad av. Geografins betydelse minskar och det är i allt väsentligt något gott.

    Svara
  3. Asdf says: 4 september, 2010 kl. 14:42

    1) Politiker behöver inte djupgående långsiktighet men tjänstemän gör det.

    2) Raljera är en sak men hur blev det med närradion när den blev fri?

    3) Individualism utan gemenskap är inte frihet, det är anarki, eller underkastelse.

    Svara
  4. Vill dela says: 4 september, 2010 kl. 10:52

    Kan ni inte ordna en knapp under artikeln så man kan dela den på facebook med andra? Hade varit kul.

    Svara
  5. Tack says: 4 september, 2010 kl. 10:50

    Ett fantastiskt välformulerat svar på den alltid i bakgrunden smygande elitismen som återfinns inom både högern och vänstern.

    Svara
  6. Tweets that mention Den goda smakens despoti « Mattias Svensson -- Topsy.com says: 3 september, 2010 kl. 16:12

    […] This post was mentioned on Twitter by Mattias Svensson, TwelvE. TwelvE said: Mattias Svensson: Den goda smakens despoti: Före sommaren skrev Per Svensson ihop med Jasenko Selimovic två texter… http://bit.ly/9qKUbY […]

    Svara