Johan Ingerö - 30 augusti, 2010

Breaking the law

Ett vanligt socialdemokratiskt argument för den svenska arbetsmarknadsmodellen är att den tvingar arbetsmarknadens parter att ta ansvar. För fackföreningarnas del har det inneburit att de hållit igen sina lönekrav, exempelvis för att inte hota sysselsättningsgraden (under lågkonjunktur) eller överhetta ekonomin (i högkonjunktur). Ett annat vanligt påstående är att den höga anslutningsgraden fungerar som broms mot alltför långtgående radikalisering. Exempel på motsatsen är Storbritannien på sjuttiotalet, då inte minst gruvarbetarnas fackförbund bidrog till ett kaos som stänkte ner Labour-partiet och banade väg för den arton år långa Thatcher-Mayor-eran. Även franska fackföreningsledare som protektionisten José Bové brukar nämnas som skräckexempel på hur det går om vi frångår den svenska modellen. Frågan är dock vad som är hönan och ägget här. Man kan lika gärna hävda att LO har hållit sig lugna eftersom det parti som står organisationen närmast under långa perioder haft nära nog maktmonopol i Sverige. LO har inte haft något anledning att bråka eller bete sig ociviliserat. Förbundet har ju kunnat ta upp sina problem på nästa möte med den socialdemokratiska partiledningen. På detta sätt har vi fått LAS, MBL, fackligt kontrollerade arbetslöshetskassor med mera. Men nu faller anslutningsgraden. LO har tappat närmare en halv miljon medlemmar under tjugohundratalet, och trenden är ihållande. Efter fyra år utan direkt tillgång till regeringskansliet och inför den överhängande risken att förlora ytterligare ett val börjar LO sjunga en ny sång. LO-basen Wanja Lundby-Wedin skriver på Brännpunkt tillsammans med S-politikern Ilija Batljan:
"Vi tänker som första landsting i Sverige utmana lagstiftaren. Vi kommer att, i alla upphandlingar, kräva kollektivavtalsliknande villkor för alla arbetare, oavsett om de bor i Sverige eller arbetar här tillfälligt."
LO och SAP tänker alltså avsiktligt utmana lagstiftningen, eftersom de ogillar den. Ett sådant utspel hade, vågar jag påstå, varit fullständigt otänkbart på Göran Perssons tid. Låt oss säga att anslutningsgraden fortsätter sjunka, att socialdemokratin befinner sig i opposition inte bara efter 2010 utan även efter 2014. Kommer LO på den tiden att helt ha utvecklats bort från det ansvarstagande som organisationen tidigare har skrutit om? Jag blir sällan förvånad längre. Men dagens brännpunktare lyckades få mig att hosta till. Uppenbarligen håller maktabstinensen att bli rejält plågsam för höjdarna i LO-borgen.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218