Breaking the law
Ett vanligt socialdemokratiskt argument för den svenska arbetsmarknadsmodellen är att den tvingar arbetsmarknadens parter att ta ansvar. För fackföreningarnas del har det inneburit att de hållit igen sina lönekrav, exempelvis för att inte hota sysselsättningsgraden (under lågkonjunktur) eller överhetta ekonomin (i högkonjunktur). Ett annat vanligt påstående är att den höga anslutningsgraden fungerar som broms mot alltför långtgående radikalisering.
Exempel på motsatsen är Storbritannien på sjuttiotalet, då inte minst gruvarbetarnas fackförbund bidrog till ett kaos som stänkte ner Labour-partiet och banade väg för den arton år långa Thatcher-Mayor-eran. Även franska fackföreningsledare som protektionisten José Bové brukar nämnas som skräckexempel på hur det går om vi frångår den svenska modellen.
Frågan är dock vad som är hönan och ägget här. Man kan lika gärna hävda att LO har hållit sig lugna eftersom det parti som står organisationen närmast under långa perioder haft nära nog maktmonopol i Sverige. LO har inte haft något anledning att bråka eller bete sig ociviliserat. Förbundet har ju kunnat ta upp sina problem på nästa möte med den socialdemokratiska partiledningen. På detta sätt har vi fått LAS, MBL, fackligt kontrollerade arbetslöshetskassor med mera.
Men nu faller anslutningsgraden. LO har tappat närmare en halv miljon medlemmar under tjugohundratalet, och trenden är ihållande. Efter fyra år utan direkt tillgång till regeringskansliet och inför den överhängande risken att förlora ytterligare ett val börjar LO sjunga en ny sång.
LO-basen Wanja Lundby-Wedin skriver på Brännpunkt tillsammans med S-politikern Ilija Batljan:
”Vi tänker som första landsting i Sverige utmana lagstiftaren. Vi kommer att, i alla upphandlingar, kräva kollektivavtalsliknande villkor för alla arbetare, oavsett om de bor i Sverige eller arbetar här tillfälligt.”
LO och SAP tänker alltså avsiktligt utmana lagstiftningen, eftersom de ogillar den. Ett sådant utspel hade, vågar jag påstå, varit fullständigt otänkbart på Göran Perssons tid.
Låt oss säga att anslutningsgraden fortsätter sjunka, att socialdemokratin befinner sig i opposition inte bara efter 2010 utan även efter 2014. Kommer LO på den tiden att helt ha utvecklats bort från det ansvarstagande som organisationen tidigare har skrutit om?
Jag blir sällan förvånad längre. Men dagens brännpunktare lyckades få mig att hosta till. Uppenbarligen håller maktabstinensen att bli rejält plågsam för höjdarna i LO-borgen.
Intressant är att se hur länge LO med Wanja Lunby Wedin kan fortsätta driva organisationen som en förlängning av SAP då antalet medlemar som faktsikt röstar på SAP stadigt minskar. Är det verkligen i sin ordning att en minoritet inom en organisation av LO:s dignitet lägger beslag på samtliga tunga poster och hindrar medlemmar med fel partibok att avancera?
Om, och förhoppningsvis när, Aliiansen vinner det stundande valet tror jag LO kommer få det allt svårare att hålla sin dogmatiska inställning till SAP. När detta händer kan det bli riktigt intressant att se Wanja, denna karismatiska undersköterska som inte alltid vet vad hon skriver på för papper, hantera situtionen.
José Bové är inte och har aldrig varit en fackföreningsledare i normal svensk betydelse. Ordet ”syndicat” på franska betyder visserligen fackförening men har en vidare mening och inbegriper även den blandning av producentorganisation och intresseförening som ”Confédération paysanne” (Bovés första plattform) utgör. Dylika organisationer nominerar kandidater till val där lantbrukare och andra intressenter (livsmedelsbranschen, sparkassor, producentkooperativ, etc.) utser ledamöter korporativistiska Jordbrukskammare (”Chambre d’agriculture”) som med skattepengar driver informations+ och utbildningsarbete för näringen. Så Bové var mer av Bo Dockered än Arthur Scargill, även om agendan var protektionistisk och framstegsfientlig.
Tusan också – rubriken fick mig att hoppas på ett inlägg om Judas Priest. Men visst, Östros påminner lite om Robert Halford, bara läder och nitar som saknas.
Fattar inte varför det bara ska vara ordning och reda inom tjänste- och byggsektorn. Gäller inte samma sak inom tillverkningsindustri. Dvs att produkter ska vara tillverkade av arbetare med kollektivavtal. Isåfall blir det nog mobiltelefoner från 1900-talet! Undrar förresten vad de har för datorer på Norra Bantorget och Sveavägen 68? Tillverkades månne ABC-80 och och Compis i Sverige (med kollektivavtal)?
Tomas,
Well, LO tycks hantera sin sviktande formkurva enligt devisen ”Feel as though nobody cares if I live or die, så I might as well begin to put some action in my life”. 🙂
Jag har inte läst LOU på ett tag, så jag ska inte uttala mig för säkert här. Men utifrån vad de skriver i sin debattartikel utgår jag från att det är den som åsyftas.
Utmärkt inlägg. Jag hajade också till det när jag läste. LO:s tid är förbi
Vilken lag är det ett brott mot, tänker du? Jag tänker på titeln på inlägget. Lagen om offentlig upphandling?
Förhoppningsvis går vi inte emot en tid där fler är ”completely wasted, out of work and down” 😛