Boktips: Den nya vän(s)tern

Christer Isaksson har profilerat sig som något av expert på senare tiders socialdemokrati. I slutet av nittiotalet väckte han viss uppmärksamhet med Perssons sidor, en mycket kritisk bok om Göran Persson som var som minst populär just då. För två år sedan gav han ut I väntan på Mona Sahlin, ett försök att reda ut var den nuvarande S-ledaren egentligen står och vad hon kan tänkas vilja åstadkomma. Nu har han släppt Den nya vän(s)tern, som är en ambitiös kartläggning av en socialdemokrati som för första gången går till val som ledare för en allians, snarare än försöker stå på egna ben – och leva på egna meriter. Jag kastade mig över boken, som hör till en genre som i mitt tycke är misshandlad i svensk bokutgivning. Dess huvudspår är det socialdemokratiska partiets respektive falanger, dels enligt klassisk höger-vänster-skala, men även den i medierna inte lika uppmärksammade klyftan mellan dess mer konservativa landsbygdsflygel och dess kulturradikala storstadsfalang. Det sista är intressant. Jag har vid flera tillfällen beskrivit vad jag uppfattar som socialdemokratins konservativa drag, drag som jag anser bidragit starkt till partiets grepp om väljare i små och medelstora städer. De flesta politiska kommentatorer har inte förmått identifiera denna svenska vänsterkonservatism, förmodligen då de flesta journalister sitter fast i föreställningen att "konservativ" med nödvändighet är liktydigt med "höger". Isaksson har emellertid genomskådat detta, och slår utan vidare omsvep fast att exempelvis Ingvar Carlsson är en konservativ socialdemokrat. I detta sammanhang återfinns även bokens mest potenta slutsats, nämligen att konservativa respektive radikala socialdemokrater kan vara såväl vänster som höger i strikt ekonomiska frågor. Några exempel:

Mona Sahlin, radikal och ekonomisk höger Marita Ulvskog, radikal och ekonomisk vänster Göran Persson, konservativ och ekonomisk höger Morgan Johansson, konservativ och ekonomisk vänster

Med denna tvådimensionella skala har Isaksson skapat något alldeles nytt i traditionell politisk bevakning i Sverige – låt vara att dessa tankespår har funnits tidigare i nya medier, i min och andras bloggar. Tyvärr levererar inte boken hela vägen igenom. Dess svaghet, precis som i Perssons sidor och I väntan på Mona Sahlin är författarens oförmåga att få sina källor att framträda med namn. Det gör att flera av hans slutsatser blir svåra att utvärdera. Därtill irriterar jag mig, som den hobby-kremlolog jag är, på de många småmissar som var och en för sig inte spelar någon roll men som sammantaget sår vissa tvivel om Isakssons noggrannhet. Exempelvis var inte Jan O Karlsson integrationsminister, vilket påstås i boken. Emellanåt tycker jag även att Isaksson gör det alldeles för enkelt för sig i sina uppdelningar mellan höger och vänster. Turerna kring erkännandet av Turkiets folkmord på armenier 1915 framställs som en seger för partivänstern, med få andra argument än att Urban Ahlin (tillhörande partihögern) motsatte sig detta. Men Isaksson nämner inte med en mening att frågan även klöv andra riksdagspartier. Folkpartisten Gulan Avci röstade för ett erkännande, i strid med partiledningens vilja. Tänker Isaksson verkligen göra gällande att hon hör till Socialdemokraternas vänsterfalang...? Därtill tycks en oproportionerligt stor del av materialet vara inhämtat på diverse bloggar, vilket hos mig som följer samma bloggar inger en känsla av att Isaksson har haft lite väl bråttom. Jonas Morian har utan tvivel många förtjänster. Men att ägna denne gräsrot, som helt saknar uppdrag i och för partiet, ett helt kapitel känns faktiskt lite övermaga. Detsamma gäller kapitlet med och om Bengt Silfverstrand. Den koleriske skåningen har visserligen en lång riksdagskarriär i bagaget, men den tog slut 2002, och redan då ansågs han vara en av rörelsens värsta bakåtsträvare. Finns det verkligen inga i dagsläget aktiva socialdemokratiska politiker på någon nivå som skulle kunna svara på Isakssons frågor och påståenden, eller nyansera och bemöta hans analyser? Jag vägrar tro det. Isakssons sparsamt namngivna, och i de fall de är namngivna, källor ger intrycket att han mest ägnat sig åt löst tyckande, kryddat med lite snack med några gamla kompisar. Eller snack förresten, Silfverstrands formuleringar tyder på att samtalet ägde rum via mail, i form av skriftliga svar på skriftliga frågor. Det är ett uselt sätt att intervjua på, eftersom det omöjliggör följdfrågor och ger alldeles för mycket svängrum åt den som intervjuas. Slutligen, och jag kan inte nog understryka detta, behöver vi verkligen inte ytterligare ett slag-för-slag-referat av fraktionsstriderna inom SSU. Så spännande är faktiskt inte bråket om tjänster på förbundskansliet. Sina brister till trots är dock Den nya vän(s)tern en bitvis mycket intressant och nyskapande bit samtidspolitisk journalistik. Den bör absolut läsas av alla som besitter ett mer än genomsnittligt intresse för svensk politik och socialdemokrati. Vi nördar har dock inte särskilt mycket att hämta i den.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218