Mattias Svensson - 11 augusti, 2010

Berättelsen om hur en maskerad hjälte stoppade ett moderat narkotikautspel

Det är sommar 2002 och möte hos kanslichefen för moderaternas riksdagsgrupp. De anställda ska ta fram underlag för olika utspel i den kommande valrörelsen. Som alltid finns önskemålet att profilera moderaterna i narkotikafrågan, vilket är svårt eftersom alla partier är eniga om att narkotika ska vara jätteförbjudet. Någon har dock kommit på att i Europa finns människor som tycker annorlunda. I Socialdemokraternas stora europeiska partigrupp sitter eventuellt några ledamöter som vill legalisera hasch. Heureka! En angreppspunkt! (Låt oss strunta i att de svenska moderaterna sitter i samma grupp som homofoba, flyktingfientliga mm, detta var 2002 och moderaterna fortfarande så gamla att de var för värnplikt och mot homoadoptioner). Kanslichefen vände sig så till mig, då assistent till moderaternas förste vice ordförande tillika ordförande i socialutskottet.
– Kan du ta det här, Mattias? – Nej. Du vet vad jag tycker om partiets narkotikapolitik, och hur det gick förra gången.
Frågan gick vidare till kollegan bredvid.
– Du då? – Nej, för fan, kom svaret på bullrande småländska. Jag knarkar nog mer än Mattias.
Det var förmodligen sant. Min käre kollega drog sig enligt ryktet inte ens för att tända en spliff i riksdagskorridorerna. Själv hade jag nöjt mig med att ta in Karskronapolarna på bastufest med mycket öl i riksdagens badhus. Uppdraget gick så vidare till en tjej som vanligtvis jobbade i EU-parlamentet. Under följande veckor tog hon fram underlag till en attack på socialdemokraternas ”samarbete” med drogliberaler i EU-parlamentet. En debattartikel med krav på ”avståndstagande” från detta fåtal ledamöter författades åt moderaternas talesman i justitiefrågor Fredrik Reinfeldt och partisekreterare Johnny Magnusson. I slutet av augusti var det dags att sätta in den tunga attacken. Helgen dessförinnan var det, som brukligt vid denna tid på året sedan 1993, dags för Frihetsfrontens sommarseminarium. Där deltog även undertecknad och höll iförd Stålmannendräkt en längre föreläsning om handelspolitik och den moderna tidens handelskonflikter, kryddat med ett och annat diagram eftersom vi hade en kulturjournalist som bevakade tillställningen och jag ville leva upp till myten om nyliberaler som ekonominördar. Dräkten föranleddes av att vi denna vår arrangerat demonstrationer mot Bushregimens ståltullar och EU:s respons i form av egna tullar under aktivistnamnet Kapitalism utan gränser, startad i viss medieskugga på kvinnodagen den 8 mars, som detta år även var Astrid Lindgrens begravning. Stålmannen mot ståltullar och budskapet ”Tullar är som kryptonit” gjorde det hela lite mer bildmässigt. I övrigt diskuterades, dracks och spelades fotboll i vanlig ordning, plus att Mats Hellberg (AIK-trubaduren) spelade och sjöng. Visst röktes det annat än legala substanser lite diskret på sina håll, dock inte i föreläsningssalen vilket kulturjournalisten fick för sig efter att ha luktat på Ingemar Nordins piprök. Det var kort sagt en trivsam och trevlig helg. På måndagen blir jag uppkallad till partisekreteraren Johnny Magnusson. En förtjänst med Johnny var att han alltid och omedelbart gick till botten med rykten som florerade direkt med den inblandade. Nu hade han, gud vet varifrån, snappat upp ett rykte om mig.
– Stämmer det att du var på Frihetsfrontens sommarseminarium i helgen? – Ja. – Och där höll du påtänd ett brandtal för legalisering av narkotika? – Inte precis. Jag höll ett anförande om handelspolitik. –  Och då var folk påtända? – Det var på eftermiddagen, möjligen hade någon öppnat en öl. Det är svårt att hänga med om man är påtänd, jag kan visa diagrammen. – Men om journalister som fått höra det här ringer och frågar om din inställning till narkotika? –  Ja, jag kan ju inte ljuga. Det finns på pränt i gamla Nyliberalen vad jag tycker i frågan och jag tycker likadant även om jag med nuvarande anställning inte driver frågan.
Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Johnny hade lättare. Han insåg att även om ryktet inte stämde så skulle det vara svårt att attackera socialdemokraterna för att ha nära umgänge med drogliberaler, när den politiske sekreteraren till moderaternas socialpolitiske talesman ville legalisera alla droger. Debattartikeln som genom långsökta paralleller skulle misstänkliggöra socialdemokraterna hamnade i papperskorgen. Den gången. P.S. Denna lilla anekdot återberättas såklart med anledning av Beatrice Asks desperata moderata utspel på debattsidorna. D.S P.P.S. Allvarligt, rödgröna. Lansera Björn Fries eller Björn Johnson som socialministerkandidat och jag ska överväga en röst. D.S.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218