Blast from the past

En av de utlösande faktorerna bakom Miljöpartiets framgångar var med stor sannolikhet partiets beslut – efter medlemsomröstning – att slopa kravet på svenskt utträde ur EU. Kravet framstod för många väljare som lika orealistiskt och flummigt som snacket om medborgarlön och förbud mot djur på cirkus. Slopandet av utträdeskravet var en viktig del av normaliseringen av Miljöpartiet. Men Vänsterpartiet är det nog delvis en annan sak. Där är tonläget i EU-frågor betydligt högre och skarpare. Ta exempelvis följande citat, endast ett halvår gammalt, från Vänsterpartiets tidigare programchef Ali Esbati:

"Vill man begripa forceringen av EU-staten, räcker det dock inte att se på den elitistiska gruppdynamiken. EU är ett politiskt förkroppsligande av det europeiska kapitalets intressen. Medan de ekonomiska systemen på nationell nivå präglats av brokiga dragkamper mellan olika typer av intressen, är marknadsliberalismen kärnan i det som nu vuxit till att bli en EU-stat. Idén om att marknadslösningar är bäst utgör utgångspunkt när byråkratin mal och domstolen dömer. Överstatlighet och marknadsfundamentalism har i EU ett symbiotiskt förhållande."

Icke desto mindre är det så att Vänsterpartiet, genom den färska Europapolitiska överenskommelsen med S och MP, nu accepterar huvuddragen i denna elitistiska gruppdynamik, detta förkroppsligande av kapitalets intressen, denna EU-stat med dess kärna av marknadsfundamentalism. Förmodligen är jag inte ensam om att förstå hur man kan lägga sig i en fråga där man tills alldeles nyligen har talat med största möjliga bokstäver. Slutsatsen kan ju bara bli att Vänsterpartiet antingen talade mot bättre vetande i sin kritik av EU, alternativt att partiet har begått ett fruktansvärt svek genom att ställa upp på exakt samma politik som enligt den officiella partilinjen leder de arbetande massorna rakt i fördärvet. Det ska bli intressant att se hur partiledningen förklarar detta för gräsrötterna. Medan vi funderar över den saken, låt oss gå sexton år tillbaka till en EU-debatt mellan Mona Sahlin, då nyutnämnd vice statsminister, och Per Gahrton, då EU-motståndarnas fanbärare och ironiskt nog den miljöpartist som fick gå ut och förklara den nya uppgörelse som i ett drag sveper bort det mesta av vad han sa då för sexton år sedan.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218