Att vakna till en mardröm

Det är att vakna till en mardröm. När omfattningen av massmordet börjar klarna nu på morgonen är det värre än våra värsta farhågor. Vi har inte sett något liknande sedan Beslan. En gärningsman i polisuniform har kallat till sig oroliga barn och ungdomar för att sedan öppna eld. Det går inte att föreställa sig föräldrars och anhörigas vanmakt inför rapporterna från Utöya, och de besked som många har fått ta emot under natten.

Enligt de första rapporterna kallar sig gärningsmannen nationalist, och vi vet ännu inte huruvida han agerade ensam eller vad det var som drev honom. Vad som står klart är att attacken mot regeringsbyggnader och politiskt aktiva ungdomar, och försöken att sätta skräck i så många människor som möjligt är ett angrepp på själva det fria samhället som sådant. Det är ett konstaterande som har slitits efter attacker i New York, Madrid, Tel Aviv, London och Stockholm, men terrorangrepp i hjärtat av våra storstäder är ett angrepp på vilka vi är, och motståndet består i att inte låta rädslan förändra oss. Att vi fortsätter röra oss fritt i stan och uppmuntrar unga människor att tillbringa några sommardagar på kollo med att diskutera politik, bli kära och få vänner för livet, en tanke som skär i hjärtat efter Utöya. Det är en oerhört tung dag, detta.

För en femtiolapp kan regeringen spara 50 miljoner

Flera kartläggningar har visat att undervisning om alkohol, narkotika och tobak ökar elevernas kunskaper och riskmedvetande, men inte har någon styrkt förebyggande effekt när det gäller rökning berusningsdrickande eller andra riskbeteenden. Det man också vet är att preparatinriktad information och skrämselmetoder i värsta fall kan bidra till att förvärra problemen och till och med locka sårbara och osäkra ungdomar att testa.

Så låter det när Statens folkhälsoinstitut (Att göra det möjliga (2006), s 12.) själva fått utvärdera senaste års statliga informationsinsatser om alkohol och droger.

Detta är generell och vida känd kunskap i folkhälsosammanhang. Redan på 1970-talet var det känt att försök att ge kunskap om droger och alkohol inte ändrade elevernas beteende, och efter 1980-talets försök med mer känslobaserad kommunikation är det känt även bland folkhälsoförespråkare att inte heller det fungerar.

Sven Bremberg sammanfattar (i Narkotikaförebyggande arbete i skolan, Andreasson, Sven (red) Narkotikan i Sverige – Metoder för förebyggande verksamhet, Statens folkhälsoinstitut R 2008: 23, s 173) kunskapens roll:

Det finns föreställningar om att kunskap om skadeverkningar skulle vara en betydelsefull bestämningsfaktor för drogbruk. Vardaglig erfarenhet visar dock att det inte finns några enkla samband mellan kunskap och beteende. De flesta rökare är väl medvetna om den fara de utsätter sig för. Trots detta fortsätter de att röka. Ett annat exempel utgör narkomaner – det är en grupp med osedvanligt goda kunskaper om narkotika. Vetenskapligt har man heller inte kunna visa på några tydliga generella samband mellan kunskaper och beteenden.

Nackdelarna med statliga informationsinsatser är desto flera, även om de också ger skäl till varför politiker och byråkrater envisas med att fortsätta med dem (utöver den uppenbara att de får ha sina jobb kvar). På Nya Zeeland kunde man efter en kampanj för måttligt drickande konstatera att de personer som tagit del av kampanjen var mer positivt inställda till alkoholpolitiska åtgärder mot tillgänglighet, prissättning och reklam jämfört med de hushåll som inte exponerats för kampanjen. Med statliga ”informationskampanjer” ändras alltså människors politiska värderingar. Staten styr opinionen mot en positiv inställning till statliga förbud och förmynderi.

När Sverige för några år sedan fick en nationell handlingsplan mot alkohol motiverades satsningen på föräldrastödjande åtgärder och skolinformation med precis detta. De beskrevs som: ”insatser som har en begränsad direkt effekt på alkoholvanorna även där vetenskaplig metodik utnyttjas. Däremot har även dessa program en viktig opinionsbildande effekt”.

När regeringen nu vill spendera 50 miljoner kronor av skattemedel på ännu en informationskampanj för att möta ökad cannabisrökning bland ungdomar är det alltså på basis av den cyniska kalkylen att åtgärden förvisso är meningslös och kanske skadlig för ungdomar som tar droger, men sannolikt kommer att ge politiska poäng åt regeringen för deras hårdhänta nolltoleranslinje mot knarkare.

Eller kan det vara så att inte ens regeringskansliet orkar läsa kunskapsunderlaget från Statens folkhälsoinstitut om hur informationsinsatser (inte) fungerar? Det kan man förstå. Numera finns dock en betydligt roligare och intelligentare text i ämnet. För bara runt en femtiolapp kan regeringskansliet spara 50 miljoner kronor. Och betydligt mer än så om de läser hela Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Ett tips i all välmening.

Konservativa och deras världsbild

Det var då, det var länge sedan, som konservativa gjorde försök att framstå som världstillvända marknadsvänner, rentav som kapitalismens sanna försvarare och som livsstilstoleranta och inte särskilt intresserade av förbud.

Dagens konservativa verkar ha släppt alla sådana pretenser och verkar tvärtom göra allt för att leva upp till den klassiska nidbilden av folk som upprörs över sexanspelningar i offentligheten och målar det förflutna de sörjer i ett rosigt skimmer. Idag exemplifieras detta av Charlotta Levay som klagar på att det sjungits om sex på Skansen, mitt bland barn och gamla.

Här exemplifieras också det rosiga förflutna:

För våra anfäder var den fysiska kärleken oupplösligen knuten till fasta relationer, livslånga åtaganden och öppenhet för barnafödande. Sexualiteten vette mot evigheten och livets mirakulösa återskapande.

Eh… ja, så kan man naturligtvis också beskriva den allestädes närvarande ångesten över att bli gravid som överskuggade unga människors sexliv före legal abort, p-piller och billiga preventivmedel gjorde sin entré och gjorde sex till något som idag förmodligen är både roligare och definitivt mer varierat, om säkert också alldagligare. Istället för trallvänlig allsång skulle kanske Charlotta Levay slå sig ner med någon sedeskildring från då det begav sig, exempelvis Sven Delblancs svit om Hedebyborna, som även om det sker i periferin väl beskriver den ångest och tragik hon romantiserar.

I kategorin rosiga drömmar kan vi väl också sortera Johan Wennströms text om att socialdemokraterna kanske vore en mer ödmjuk politisk samarbetspartner för de konservativa än svenska liberaler som gillar fri invandring. Drömmen om en allians för socialkonservativa marknadsfiender ihop med de före detta maktbärarna som åtminstone hittills gjort sig kända som extremt hårdhudade i politiska förhandlingar säger också något tragikomiskt om de konservativas världsbild. Vad ska man säga? Lycka till!