Något om JK och Galago
Justitiekanslern meddelade i dag alltså att man inte kommer att väcka åtal mot serietidningen Galago för olaga hot mot Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson. Det var i tidningens majnummer som man publicerades en artikel med en rad krav, varav ett var ”Skjut Per Gudmundson”, signerat ”Sveriges satirikers centralorganisation”. Detta ska förstås som satir och utgör därmed inte olaga hot, menar JK, vilket är ett märkligt resonemang givet omständigheterna:
Sveriges satirikers centralorganisation är i själva verket Rebecka Ahlberg, som bland annat är krönikör i Syndikalistiska Ungdomsförbundets (SUF:s) organ. SUF benämner sig ”fiender till staten” och skriver i sin principförklaring att man ”är revolutionärer och därför måste vi bryta systemets ramar; lagar kan inte begränsa våra arbetsmetoder.” Ingenstans ger man uttryck för att detta skulle utesluta våld.
Det är inte bara Galago som skriver att Gudmundson borde skjutas. Kawa Zolfagary (eller Dödsmaskinen som han heter på Twitter), var riksdagskandidat för V i senaste valet, och har enligt SvD twittrat att kravet att döda Gudmundson är ”rimligt”. Simon Fors, som sitter i kommun- respektive landstingsfulläktige för V i Pajala kommun och Norrbottens läns landsting, har skrivit att ”alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?”.
I dag publicerades detta,
vilket tydligen också förstås som humor. Per Gudmundsons sambo skriver om detta här.
På en gemensam väns Facebooksida skriver Rebecka Ahlberg, författaren bakom texten i Galago, så här i dag:
Jag, den stackars satirikern i fråga, tycker mest att det är hysteriskt roligt (men har absolut förståelse för att man lackar i PG:s situation samt tycker att texten är smaklös – det är den). Dock: reaktionen, och från en tidning som ser som sin huvuduppgift att rida till storms för konstnärers rätt att göra plumpa påhopp på muslimer – en i dagens samhälle *något* mer utsatt grupp än borgerliga ledarskribenterna – är, ähum, ja. Dock är jag aktivist från en miljö där man inte är främmande för våld, så vad vet jag om proportionalitet.
SvD:s och Gudmundsons försvar av Lars Vilks teckning av en historisk person och Ahlbergs ”satiriska” dödshot mot en journalist är förstås inte jämförbara storheter, förutom om man inbillar sig att journalisten i fråga faktiskt har gett uttryck för uppfattningar som i sitt genomförande skulle kräva våld. Och Gudmundson har i en veckas tid varit föremål för fullständigt huvudlösa anklagelser om rasism, efter den här texten på midsommardagen.
Bloggaren Jesper Nilsson skriver exempelvis så här: ”Idag kräks jag på: Den lättkränkta medelklassen… Folk dör i Gaza = Ta det lungt – Någon driver med en rasistgubbe = Gå bananas!”
En annan person som av någon anledning ständigt letar sig in i mitt twitterflöde skriver i dag att texten i Galago inte är ”lika skoj som när en svd-ledarskribent sysslar med förvirrad passiv-aggressiv uppvigling mot invandrare.” Alliansfritt Sverige har roligt åt dödshoten mot ledarskribenten på ”oberoende tyskvänliga” Svenska Dagbladet. (Uppdatering: Vänsterpartisten Simon Fors skriver nu även såhär, vilket ju illustrerar poängen rätt väl: ”Att en man som på fullt allvar förespråkar mord på tusentals människor av mörkare hudfärg blir upprörd över lite grov satir är intressant.”)
Det hela borde ge ett antal skribenter en påminnelse om riskerna med att smeta på en motdebattör åsikter som skulle innebära att han skulle avhumanisera stora grupper människor. Därmed tycks det vara helt okej att avhumanisera honom, och flabba åt det som nu drabbar honom och hans familj.
